fredag 18 juni 2010
onsdag 16 juni 2010
Steven Levitt om crackförsäljning
Den här har några år på nacken, men när den amerikanska ekonomen bakom boken Freakonomics, Steven Levitt, berättar om vad han och en kollega fick ut av att analysera medlemmar i cracksäljande gäng i USA blir det sjukt intressant. Kolla för övrigt in sajten TED talks, de har bra och korta föreläsningar om lite allt möjligt.
An Inside Look at the Economics of a Drug-Selling Gang.
An Inside Look at the Economics of a Drug-Selling Gang.
söndag 13 juni 2010
Hillbilly heroin
Förra helgen var jag och såg Hannah Modighs fotoutställning Hillbilly heroin honey på Galleri Format i Malmö. Det var en ganska fängslande utställning med väligt vackra foton från regionen Appalachia i USA. De föreställer framförallt ett antal ungdomar i St. Charles, Virginia. Om man läser några av kommentarerna på Vice magazine som publicerat dem så verkar dock en del av St. Charlesborna vara ganska arga på hur de tycker sig blivit porträtterade. De verkar tycka att Modigh har framställt staden som värsta white trash-hålan där alla bara knarkar ner sig. Jag kan faktiskt förstå deras reaktion även om den är överdriven. Bilderna visar huvudsakligen en grupp unga människor som uppenbarligen lever i en homogen arbetarklass och som troligtvis med största lätthet kan börja experimentera med de droger som finns runt dem, som OxyContin.
När OxyContin introducerades på den amerikanska läkemedelsmarknaden 1996 var det många som hyllade den som ett utmärkt smärtstillande medel. Patienten får en effektiv och långvarig smärtstillande effekt på grund av att den verksamma opiaten Tebain långsamt utsöndras till kroppen. Men hyllningskören tystnade ganska snabbt i och med att medlet började komma ut i det som på svenska brukar benämnas ”missbrukarledet”, det vill säga bland människor som använder preparatet utan recept efter att ha fått tag på det ”på gatan”.
Det intressanta med just OxyContin är att läkemedlet främst används problematiskt i avlägsna bergsregioner som till exempel Appalachia i östra USA. Därifrån kommer drogens smeknamn ”hillbilly heroin”, efter det namn som ofta nedsättande fått beteckna de människor som lever i detta områdes bergstrakter. De flesta rapporterna om missbruk av drogen kommer oroväckande nog från områden med en hög andel av befolkningen sysselsatta med hårt kroppsarbete. Detta kan till exempel vara skogsbruk, gruvdrift eller fiskeri, arbeten som ofta kan ge skador och påföljande smärta som kan behandlas med opiater. Många i de här samhällena lider alltså av kroniska smärttillstånd vilket innebär att en ovanligt stor del av populationen regelbundet använder smärtstillande medel. Detta kan utvecklas till en slags ”coping mechanism” som börjar likna självmedicinering. De här drogerna finns alltså ofta nära till hands och den legala användningen har blivit normaliserad på många platser.
Det som förvärrar (eller kanske är en del av problemets rot) är att dessa tunga industrier ofta finns i områden som idag har det allt ekonomiskt svårare. Detta kan spä på en vilja att sälja vidare ens uthämtade tabletter eller att människor på jakt efter pengar rånar apotek eller fixar falska recept. En uppgift från 2004 uppger att hälften av de intagna i orten Hazard, Kentucky (som till exempel Phil Ochs sjungit om) är där på grund av OxyContinrelaterade brott. Den här typen av småstäder med stark koppling till den amerikanska fackföreningsrörelsen har bland annat förekommit i dokumentärfilmer som Harlan County, USA.
Många av samhällena där missbruket har bitit sig fast är små och ganska isolerade vilket gör att många av de ”vanliga” gatudrogerna inte finns tillgängliga och det som finns till hands används som ett substitut. De här små orterna erbjuder inte heller särskilt många möjligheter för ungdomar och yngre att roa sig och många missbrukare av OxyContin säger sig ha börjat använda medlet på grund av leda (Inciardi & Cicero 2009). Det här sistnämnda kan man verkligen ana när man ser Hannah Modighs bilder, tristessen lyser igenom.
I USA verkar en profil över de som missbrukar OxyContin visa att de oftast är män, från landsbygden och något yngre än andra opiatmissbrukare (Hays 2004). Ungdomar som börjar använda opiater kan man tänka sig kanske inte dras till heroin i ett första skede, utan använder de receptbelagda opiater som finns att tillgå i ett relativt isolerat samhälle.
OxyContintabletterna ska förstås egentligen sväljas, men missbrukare tuggar ofta sönder dem eller krossar dem till ett pulver som kan snortas. Den är också vattenlöslig vilket gör det relativt enkelt att injicera drogen. Det som gör just OxyContin speciellt angelägen att användas som drog är att det aktiva ämnet finns i mycket större mängd än hos andra receptbelagda opiatbaserade läkemedel. OxyContin är alltså, till skillnad från OxyCodone (håll i dig...) Purdue Pharma's brand for time-release single-ingredient oxycodone oral medication. Detta innebär att en svald tablett långsamt matar ut smärtstillande medel i kroppen under en tolvtimmarsperiod. Detta går dock att undvika genom att injicera eller genom att dra upp pulveriserade tabletter i näsan.
Att receptbelagda läkemedel används på ett problematiskt sätt sätter fokus på den högst labila distinktionen mellan läkemedel och droger. Är OxyContin ett läkemedel när det används av cancerpatienter men blir en drog så fort någon använder den för att denne har en tråkig dag att fördriva?
Det finns även ett mysterium med de receptbelagda läkemedlen som används illegalt. Detta är frågan om hur de kommer i händerna på människor som inte har tillåtelse att använda dem. Detta kallas diversion på engelska och innebär att reglerade läkemedel kanaliseras från legala källor till den olagliga gatumarknaden. Den mest kända vägen, men kanske inte den vanligaste, är så kallad ”doctor shopping”, när läkare olämpligen skriver ut läkemedlen till patienter som inte borde få dem.
En annan väg som får mycket uppmärksamhet i media är den via Internet. Till exempel gjorde en representant för rikskrim nyligen det oerhört svepande uttalandet:
”På Internet finns vilka droger som helst, när som helst, var som helst” (Drugnews).
Dock har studier som gjorts i amerikansk kontext visat att de som kommer över receptbelagda läkemedel via nätet är få. Undersökningen National Survey on Drug Use and Health från 2005 rapporterade att av de över 12 år fick 72,3 % tag på dem genom vänner och släktingar medan mindre än en procent kom åt dem via nätet. Dock kan det ha skett en hel del på fem år, men siffrorna pekar ändå på en ganska stor divergens som troligtvis inte har utjämnas ännu.
Allt tyder på att missbruk av (eller abuse för att använda den engelska termen) receptbelagda läkemedel i alla fall i USA är på stark frammarsch. Det som kallas ”narcotic analgesic abuse” har ökat sedan mitten av 1990-talet och fördubblades mellan 1994 och 2001. Bland opiaterna är det framförallt kodein, fentanyl, hydrokodon, morfin och oxykodon (det vill säga OxyCodone/OxyContin) som ökar mest. Missbruk av receptbelagda läkemedel har inte fått lika mycket mediafokus som de mer löpsedelsmässiga ”farliga gatudrogerna”.
I USA under 1980- och 90-talen överskuggades detta av den explosionsartade ökningen av kokainanvändning (främst crack) samt problemen med HIV och AIDS bland injicerande missbrukare. Därför har denna typ av drogberoende inte studerats lika flitigt som gatulangning och andra typer av droger. Att de här läkemedlen blivit allt mer tillgängliga, samt att det finns många fler typer än förr verkar påverka efterfrågan på dem. Det finns också stora risker att missbruket ökar eftersom receptbelagda läkemedel ses som mer acceptabla, mindre farliga samt ger mildare juridisk påföljd om man skulle haffas med dem.
Alldeles nyligen har den vetenskapliga tidskriften Drug and Alcohol Dependence publicerat en artikel med titeln Prescription drugs purchased through the internet: Who are the end users? som verkar intressant.
Den som vill kan kolla in dessa artiklar som jag använt mig av i det här inlägget:
Hays, Lon R, (2004) 'A profile of OxyContin addiction', Journal of Addictive Diseases, vol. 23, pp. 1-9.
Inciardi, James A. & Cicero, Theodore J. (2009) 'Black beauties, gorilla pills, footballs and hillbilly heroin: some reflections on prescription drug abuse and diversion research over the past 40 years', Journal of Drug Issues, vol. 39, pp. 101-115.
Slutligen en bild från Modighs utställning, som är väl värd att gå att titta på om man får chansen.
När OxyContin introducerades på den amerikanska läkemedelsmarknaden 1996 var det många som hyllade den som ett utmärkt smärtstillande medel. Patienten får en effektiv och långvarig smärtstillande effekt på grund av att den verksamma opiaten Tebain långsamt utsöndras till kroppen. Men hyllningskören tystnade ganska snabbt i och med att medlet började komma ut i det som på svenska brukar benämnas ”missbrukarledet”, det vill säga bland människor som använder preparatet utan recept efter att ha fått tag på det ”på gatan”.
Det intressanta med just OxyContin är att läkemedlet främst används problematiskt i avlägsna bergsregioner som till exempel Appalachia i östra USA. Därifrån kommer drogens smeknamn ”hillbilly heroin”, efter det namn som ofta nedsättande fått beteckna de människor som lever i detta områdes bergstrakter. De flesta rapporterna om missbruk av drogen kommer oroväckande nog från områden med en hög andel av befolkningen sysselsatta med hårt kroppsarbete. Detta kan till exempel vara skogsbruk, gruvdrift eller fiskeri, arbeten som ofta kan ge skador och påföljande smärta som kan behandlas med opiater. Många i de här samhällena lider alltså av kroniska smärttillstånd vilket innebär att en ovanligt stor del av populationen regelbundet använder smärtstillande medel. Detta kan utvecklas till en slags ”coping mechanism” som börjar likna självmedicinering. De här drogerna finns alltså ofta nära till hands och den legala användningen har blivit normaliserad på många platser.
Det som förvärrar (eller kanske är en del av problemets rot) är att dessa tunga industrier ofta finns i områden som idag har det allt ekonomiskt svårare. Detta kan spä på en vilja att sälja vidare ens uthämtade tabletter eller att människor på jakt efter pengar rånar apotek eller fixar falska recept. En uppgift från 2004 uppger att hälften av de intagna i orten Hazard, Kentucky (som till exempel Phil Ochs sjungit om) är där på grund av OxyContinrelaterade brott. Den här typen av småstäder med stark koppling till den amerikanska fackföreningsrörelsen har bland annat förekommit i dokumentärfilmer som Harlan County, USA.
Många av samhällena där missbruket har bitit sig fast är små och ganska isolerade vilket gör att många av de ”vanliga” gatudrogerna inte finns tillgängliga och det som finns till hands används som ett substitut. De här små orterna erbjuder inte heller särskilt många möjligheter för ungdomar och yngre att roa sig och många missbrukare av OxyContin säger sig ha börjat använda medlet på grund av leda (Inciardi & Cicero 2009). Det här sistnämnda kan man verkligen ana när man ser Hannah Modighs bilder, tristessen lyser igenom.
I USA verkar en profil över de som missbrukar OxyContin visa att de oftast är män, från landsbygden och något yngre än andra opiatmissbrukare (Hays 2004). Ungdomar som börjar använda opiater kan man tänka sig kanske inte dras till heroin i ett första skede, utan använder de receptbelagda opiater som finns att tillgå i ett relativt isolerat samhälle.
OxyContintabletterna ska förstås egentligen sväljas, men missbrukare tuggar ofta sönder dem eller krossar dem till ett pulver som kan snortas. Den är också vattenlöslig vilket gör det relativt enkelt att injicera drogen. Det som gör just OxyContin speciellt angelägen att användas som drog är att det aktiva ämnet finns i mycket större mängd än hos andra receptbelagda opiatbaserade läkemedel. OxyContin är alltså, till skillnad från OxyCodone (håll i dig...) Purdue Pharma's brand for time-release single-ingredient oxycodone oral medication. Detta innebär att en svald tablett långsamt matar ut smärtstillande medel i kroppen under en tolvtimmarsperiod. Detta går dock att undvika genom att injicera eller genom att dra upp pulveriserade tabletter i näsan.
Att receptbelagda läkemedel används på ett problematiskt sätt sätter fokus på den högst labila distinktionen mellan läkemedel och droger. Är OxyContin ett läkemedel när det används av cancerpatienter men blir en drog så fort någon använder den för att denne har en tråkig dag att fördriva?
Det finns även ett mysterium med de receptbelagda läkemedlen som används illegalt. Detta är frågan om hur de kommer i händerna på människor som inte har tillåtelse att använda dem. Detta kallas diversion på engelska och innebär att reglerade läkemedel kanaliseras från legala källor till den olagliga gatumarknaden. Den mest kända vägen, men kanske inte den vanligaste, är så kallad ”doctor shopping”, när läkare olämpligen skriver ut läkemedlen till patienter som inte borde få dem.
En annan väg som får mycket uppmärksamhet i media är den via Internet. Till exempel gjorde en representant för rikskrim nyligen det oerhört svepande uttalandet:
”På Internet finns vilka droger som helst, när som helst, var som helst” (Drugnews).
Dock har studier som gjorts i amerikansk kontext visat att de som kommer över receptbelagda läkemedel via nätet är få. Undersökningen National Survey on Drug Use and Health från 2005 rapporterade att av de över 12 år fick 72,3 % tag på dem genom vänner och släktingar medan mindre än en procent kom åt dem via nätet. Dock kan det ha skett en hel del på fem år, men siffrorna pekar ändå på en ganska stor divergens som troligtvis inte har utjämnas ännu.
Allt tyder på att missbruk av (eller abuse för att använda den engelska termen) receptbelagda läkemedel i alla fall i USA är på stark frammarsch. Det som kallas ”narcotic analgesic abuse” har ökat sedan mitten av 1990-talet och fördubblades mellan 1994 och 2001. Bland opiaterna är det framförallt kodein, fentanyl, hydrokodon, morfin och oxykodon (det vill säga OxyCodone/OxyContin) som ökar mest. Missbruk av receptbelagda läkemedel har inte fått lika mycket mediafokus som de mer löpsedelsmässiga ”farliga gatudrogerna”.
I USA under 1980- och 90-talen överskuggades detta av den explosionsartade ökningen av kokainanvändning (främst crack) samt problemen med HIV och AIDS bland injicerande missbrukare. Därför har denna typ av drogberoende inte studerats lika flitigt som gatulangning och andra typer av droger. Att de här läkemedlen blivit allt mer tillgängliga, samt att det finns många fler typer än förr verkar påverka efterfrågan på dem. Det finns också stora risker att missbruket ökar eftersom receptbelagda läkemedel ses som mer acceptabla, mindre farliga samt ger mildare juridisk påföljd om man skulle haffas med dem.
Alldeles nyligen har den vetenskapliga tidskriften Drug and Alcohol Dependence publicerat en artikel med titeln Prescription drugs purchased through the internet: Who are the end users? som verkar intressant.
Den som vill kan kolla in dessa artiklar som jag använt mig av i det här inlägget:
Hays, Lon R, (2004) 'A profile of OxyContin addiction', Journal of Addictive Diseases, vol. 23, pp. 1-9.
Inciardi, James A. & Cicero, Theodore J. (2009) 'Black beauties, gorilla pills, footballs and hillbilly heroin: some reflections on prescription drug abuse and diversion research over the past 40 years', Journal of Drug Issues, vol. 39, pp. 101-115.
Slutligen en bild från Modighs utställning, som är väl värd att gå att titta på om man får chansen.
måndag 7 juni 2010
Narcocorridos
Jag sprang för en tid sedan på en artikel av Mark Edberg om det mexikanska fenomenet narcocorrido. Den heter The narcotrafficker in representation and practise: a cultural persona from the U.S.-Mexican border och finns även utvidgad i bokform som El Narcotraficante - Narcocorridos and the Construction of a Cultural Persona on the U.S.-Mexican Border.
Narcocorrido är en typ av sånger som sjungs av band som är influerade av norteño och corridogenren på båda sidorna av den mexikanska gränsen till USA. Som namnet antyder handlar sångerna nästan uteslutande om drogsmugglingen över gränsen och de människor som utför och står bakom den. Vissa har jämfört narcocorridos med amerikansk gangsta rap, men likheten finns bara i texternas innehåll. Mitt egna musikaliska öra kopplar mest till svenska dansband och till viss del country, vilket kommer ganska givet i och med att genren nästan uteslutande verkar använda dragspel och någon typ av polka-valstakt.
Det går enligt Edberg att analysera hjältarna i de här sångerna (det vill säga drogsmugglarna, los narcotraficantes) som en kulturell persona (cultural persona), en kulturellt formad och flexibel publik representation som är tidsmässigt stabil och som är förkroppsligad i en person eller hur en person beter sig. Den här modellen skapar sedan en samling av meningsskapande parametrar och en prototyp för hur dessa meningar kan ageras ut i praktiken. Som jag tolkar det skapar alltså den här musikgenren via representationer i musiken, i videor och andra media en mall som det går att efterleva och som nära på måste efterlevas för att bli en lyckad drogsmugglare eller mafioso.
Narcocorridos är en sångform som idag är starkt kommersialiserad och som har sina rötter i corrido, som är traditionella värdeladdade sånger som uppkommit i gränstrakterna mellan Mexiko och USA under 1800-talet. En hjälte som dessa corridos ofta handlar om är Pancho Villa, den mest populära militära ledaren inom den mexikanska revolutionen 1911. Han blev känd för att modigt ta sig an de amerikanska styrkorna men även för att ge land till bönder och bygga skolor i de områden hans styrkor kontrollerade. Villa uppfyller alla kraven för att bli en typ av folkhjälte, han var föräldralös och fattig, blev jagad av de amerikanska styrkorna och lönnmördades 1924. Även i narcocorridosångformen är döden snarast en ontologisk fas i fulländandet av rollen. I denna roll symboliserade han bondebefolkningens strävanden som en person av lägre klass som tog sig an och satte sig upp emot de dominerande klasserna. De mexikanska drogsmugglarna blir därmed ett fenomen som till stor del är påverkat av ett samband mellan klass, makt samt regionell och nationell identitet.
Denna typ av hjälte kan intressant nog analyseras med hjälp av den marxistiske historikern Eric Hobsbawms begrepp ”social bandit”. Enligt honom är fenomenet med sociala banditer ett landsbyggdsfenomen som uppstår i agrara ekonomier som kännetecknas av förtryck av den jordbrukande populationen (notera den marxistiska terminologin). Det är värt att läsa hans definition eftersom begreppet även kan appliceras på andra kontexter, som inom Jamaicas i dagsläget labila och drogsmugglingspåverkade politiska situation (jämför med deras "Robin Hood", Christopher Coke, som fick mycket uppmärksamhet nyligen - DN, SvD):
Ovanstående faktum gör att många ungdomar ser positivt på drogsmugglarna och artisterna som spelar narcocorridos. Att ha mycket pengar och kunna klä sig väl blir en möjlig väg till att tillskansa sig en generell känsla av att ha makt över andra, det här livet blir då ett sätt att erhålla status för människor som oftast har få möjligheter till detta. Att sångerna ofta hyllar olika narcotraffickers (ibland på uppdrag av dem) betyder också att det finns en möjlighet att bli ihågkommen även om man skulle mista livet i samband med drogaffärerna. Enligt Edberg visas narcocorridopersonan även upp i musikvideor och på albumomslag på ett sätt som påminner om en ”globalized, post-MTV ”gangsta” image”, där dyra bilar, AK-47:or och andra vapen ofta förekommer.
Några av de mest kända narcocorridonamnen är till exempel Los Tigres del Norte, Chalino Sánchez och El Tigrillo Palma. Den som vill kan även lyssna på rötterna till narcocorrido, det vill säga "vanliga" corridos om de mexikanska frihetskämparna vid gränstrakterna på The roots of the narcocorrido via Spotify.
Narcocorridokulturen är ett intressant fenomen som är värt att titta närmare på. Dock verkar det finnas en viss del exoticism när den representeras i den amerikanska populärkulturen, vars deckare och kriminalundersökande program ibland har tagit upp den i olika avsnitt, till exempel i The Shield och CSI. Detta beror till stor del på de uppmärksammade morden på en del narcocorridoartister. Det är dock inte helt klarlagt exakt på vilka sätt de här morden har att göra med närheten till drogsmugglarna, om de alls är drogrelaterade.
En annan författare som har skrivit om narcocorridos är Elijah Wald. Hans böcker om bland annat amerikansk deltablues brukar vara utmärkta, så jag har lovat mig själv att läsa hans Narcororrido - A journey into the music of drugs, guns and guerrillas.
Edberg, Mark (2004) The narcotrafficker in representation and practise: a cultural persona from the U.S.-Mexican border, Ethos, vol. 32, pp. 257-277.
Narcocorrido är en typ av sånger som sjungs av band som är influerade av norteño och corridogenren på båda sidorna av den mexikanska gränsen till USA. Som namnet antyder handlar sångerna nästan uteslutande om drogsmugglingen över gränsen och de människor som utför och står bakom den. Vissa har jämfört narcocorridos med amerikansk gangsta rap, men likheten finns bara i texternas innehåll. Mitt egna musikaliska öra kopplar mest till svenska dansband och till viss del country, vilket kommer ganska givet i och med att genren nästan uteslutande verkar använda dragspel och någon typ av polka-valstakt.
Det går enligt Edberg att analysera hjältarna i de här sångerna (det vill säga drogsmugglarna, los narcotraficantes) som en kulturell persona (cultural persona), en kulturellt formad och flexibel publik representation som är tidsmässigt stabil och som är förkroppsligad i en person eller hur en person beter sig. Den här modellen skapar sedan en samling av meningsskapande parametrar och en prototyp för hur dessa meningar kan ageras ut i praktiken. Som jag tolkar det skapar alltså den här musikgenren via representationer i musiken, i videor och andra media en mall som det går att efterleva och som nära på måste efterlevas för att bli en lyckad drogsmugglare eller mafioso.
Narcocorridos är en sångform som idag är starkt kommersialiserad och som har sina rötter i corrido, som är traditionella värdeladdade sånger som uppkommit i gränstrakterna mellan Mexiko och USA under 1800-talet. En hjälte som dessa corridos ofta handlar om är Pancho Villa, den mest populära militära ledaren inom den mexikanska revolutionen 1911. Han blev känd för att modigt ta sig an de amerikanska styrkorna men även för att ge land till bönder och bygga skolor i de områden hans styrkor kontrollerade. Villa uppfyller alla kraven för att bli en typ av folkhjälte, han var föräldralös och fattig, blev jagad av de amerikanska styrkorna och lönnmördades 1924. Även i narcocorridosångformen är döden snarast en ontologisk fas i fulländandet av rollen. I denna roll symboliserade han bondebefolkningens strävanden som en person av lägre klass som tog sig an och satte sig upp emot de dominerande klasserna. De mexikanska drogsmugglarna blir därmed ett fenomen som till stor del är påverkat av ett samband mellan klass, makt samt regionell och nationell identitet.
Denna typ av hjälte kan intressant nog analyseras med hjälp av den marxistiske historikern Eric Hobsbawms begrepp ”social bandit”. Enligt honom är fenomenet med sociala banditer ett landsbyggdsfenomen som uppstår i agrara ekonomier som kännetecknas av förtryck av den jordbrukande populationen (notera den marxistiska terminologin). Det är värt att läsa hans definition eftersom begreppet även kan appliceras på andra kontexter, som inom Jamaicas i dagsläget labila och drogsmugglingspåverkade politiska situation (jämför med deras "Robin Hood", Christopher Coke, som fick mycket uppmärksamhet nyligen - DN, SvD):
The point about social bandits is that they are [peasant] outlaws whom the lord and the state regard as criminals, but whom remain within [peasant society], and are considered by their people as heros, as champions, avengers, fighters for justice, perhaps even leaders of liberation, and in any case as men to be admired, helped and supported. . . . It is found in one or other of its three main forms. . . the noble robber or Robin Hood, the primitive resistance fighter or guerrilla unit of what I shall call the haiduks, and possibly also the terror-bringing avenger. [1969:14–16]I det mexikanska fallet lever dock inte drogsmugglarna riktigt upp till något som kan liknas vid langande Robin Hoodfigurer eller sociala banditer. Fokus ligger inte i första hand på att hjälpa sitt samhälle eller andra (förutom sin egen familj) utan istället på att idka olika former av iögonfallande konsumtion genom att för andra visa upp dyra bilar, smycken och kläder. Att klä sig som en chero, från ranchero, har blivit en egen distinkt stil som kan innefatta stora vida bälten med graverade bältesspännen, cowboyhatt och boots i ödle- eller alligatorskinn.
Ovanstående faktum gör att många ungdomar ser positivt på drogsmugglarna och artisterna som spelar narcocorridos. Att ha mycket pengar och kunna klä sig väl blir en möjlig väg till att tillskansa sig en generell känsla av att ha makt över andra, det här livet blir då ett sätt att erhålla status för människor som oftast har få möjligheter till detta. Att sångerna ofta hyllar olika narcotraffickers (ibland på uppdrag av dem) betyder också att det finns en möjlighet att bli ihågkommen även om man skulle mista livet i samband med drogaffärerna. Enligt Edberg visas narcocorridopersonan även upp i musikvideor och på albumomslag på ett sätt som påminner om en ”globalized, post-MTV ”gangsta” image”, där dyra bilar, AK-47:or och andra vapen ofta förekommer.
Några av de mest kända narcocorridonamnen är till exempel Los Tigres del Norte, Chalino Sánchez och El Tigrillo Palma. Den som vill kan även lyssna på rötterna till narcocorrido, det vill säga "vanliga" corridos om de mexikanska frihetskämparna vid gränstrakterna på The roots of the narcocorrido via Spotify.
Narcocorridokulturen är ett intressant fenomen som är värt att titta närmare på. Dock verkar det finnas en viss del exoticism när den representeras i den amerikanska populärkulturen, vars deckare och kriminalundersökande program ibland har tagit upp den i olika avsnitt, till exempel i The Shield och CSI. Detta beror till stor del på de uppmärksammade morden på en del narcocorridoartister. Det är dock inte helt klarlagt exakt på vilka sätt de här morden har att göra med närheten till drogsmugglarna, om de alls är drogrelaterade.
En annan författare som har skrivit om narcocorridos är Elijah Wald. Hans böcker om bland annat amerikansk deltablues brukar vara utmärkta, så jag har lovat mig själv att läsa hans Narcororrido - A journey into the music of drugs, guns and guerrillas.
Edberg, Mark (2004) The narcotrafficker in representation and practise: a cultural persona from the U.S.-Mexican border, Ethos, vol. 32, pp. 257-277.
lördag 5 juni 2010
tisdag 1 juni 2010
Alkoläsk och skatt
De har namn som Smirnoff Ice, Bacardi Breezer och Xide och går under samlingsnamnen alkoläsk, blanddrycker eller bryggeribranchens RTD, ready to drink. Fram till 1996 vägrade Systembolaget att sälja dessa drycker och när Alkoholsortimentsnämnden beslutade att Bolaget inte kunde blockera vissa varor blev debatten om alkoläsken intensiv. Än idag utmålas blanddrycker som de svarta fåren i alkoholsortimentet. Det är värt att i helhet citera en socialdemokratisk riksdagsmotion (2009) från alkoholutredare Kent Härstedt i frågan:
De söta, färdigblandade dryckerna med mellan fem till sju volymprocent alkohol introducerades under sent 90-tal och skapade en debatt med vissa inslag av moralpanik när man fruktade deras förförande krafter när det gäller ungas alkoholintag. Det förmodades att alkoläsken dolde smaken av alkohol och därmed skapade en grogrund för ökad alkoholkonsumtion, framförallt bland unga tjejer. På grund av detta införde många länder en högre skattesats för alkoläsk och i bland annat Frankrike, Tyskland och Australien nästan fördubblades priserna. När extraskatten genomfördes i Australien 2008 sjunk försäljningen av alkoläsk med 26 % medan spritförsäljningen ökade med 11 %.
Det finns mycket tydliga bevis för att extra hårda skatter på alkohol minskar konsumtionen och reducerar alkoholrelaterade skador. Detta beror på en viss priselasticitet som innebär att folk ändrar sina alkoholvanor i relation till priserna i detaljhandeln. På grund av att unga har en mer priselastisk konsumtion av alkohol på grund av mindre ekonomiska resurser antogs det att en speciell alkoläskskatt kunde reducera den totala alkoholkonsumtionen bland unga.
Resultatet av skattehöjningen fick också som resultat att konsumtionen av alkoläsk sjönk, det blev helt enkelt mindre populärt att köpa alkoläsk. Det är dock ytterst tveksamt om en reduktion i alkoläskdrickande resulterar i en minskning av den totala alkoholkonsumtionen på grund av vad författarna kallar beverage substitution. Det vill säga att människor inte minskar sitt intag, utan att de byter till andra alkoholhaltiga drycker, till exempel genom att själv blanda sprit med läsk, något som kan innebära ett mer riskfyllt dryckesbeteende. Det kan vara så att människor som föredrar öl eller sprit, alternativt byter till dessa typer, uppvisar större alkoholrelaterade problem i sin konsumtion, helt enkelt att man dricker mer och helgsuper i större utsträckning. Exakt hur den här substitutionseffekten fungerar och hur stark den är finns det dock olika belägg för. De flesta studier som gjorts rapporterar en svag effekt, men det finns undantag som visat på en betydande substitutionseffekt.
Artikelförfattarna använde således en undersökning kallad European School Survey Project on Alcohol and other Drugs (ESPAD), som genomförs vart fjärde år och som koordineras av CAN. Åren 2003 och 2007 användes, alltså en typ av jämförelse mellan ”före och efter” skatten introducerades. Populationen bestod av elever i tyska årskurserna nio och tio och urvalet resulterade i dryga 5000 elever 2003 och 6663 under 2007. Resultatet blev att det fanns en tydlig skillnad i vilken dryck eleverna föredrog mellan de olika tidpunkterna för undersökningen. De som föredrog alkoläsk sjönk från 27,3 % till 12,4 %.
Dessutom ökade den grupp som föredrog öl eller sprit från 5,8 % till 7,8 %. Detta skulle dock kunna bero på ”kulturella eller strukturella” förändringar under tiden mellan undersökningarna, det vill säga att en generell trend nedåt i den totala akoholkonsumtionen kan ha skett. Men utifrån resultaten så sjönk konsumtionen av alkoläsk medan spritkonsumtionen ökade signifikant, dock verkade det inte ske en minskning i den totala alkoholkonsumtionen. Detta betyder att skattehöjningen inte resulterade i en total minskning, men att ungdomarna istället bytte till andra alkoholhaltiga drycker eventuellt kopplade till mer riskfyllda dryckesbeteenden.
Det är intressant att den i debatten ”onda” alkoläsken i verkligheten verkar vara kopplad till ett dryckesbeteende som är mer relaterat till vad som kan kallas ett socialt drickande. Att dricka för att man deltar i ett socialt sammanhang som en fest eller liknande, som också innebär att man i större utsträckning modererar sitt intag. Detta står mot individer som föredrar sprit eller öl som en annan studie (Kuntsche et al. 2006) har funnit dricker mer för att bli fulla eller för att hantera personliga problem, det vill säga ett mer problematiskt beteendemönster.
Eftersom flickor ofta sägs vara mer benägna att dricka alkoläsk (jag har själv blivit retad utomlands för att jag vid vissa tillfällen druckit ”tjejdrycken” Smirnoff Ice) undersöktes även om det fanns några genderspecifika effekter av skattehöjningen. Författarna kom fram till att tjejer inte skyddades mer än killar av skatten, båda könen tenderade att byta ut alkoläsken mot sprit.
Slutsatserna blev således att:
Det är också intressant att notera vissa av de begrepp som motionsförfattaren använder. De är väldigt löst definierade och verkar närmast vara hemmasnickrade, som ”kraftigare alkoholvanor” (vad nu det innebär), samt att cider och alkoläsk skulle vara ”inkörsdrycker för många unga”. Även politiska inlägg från Miljöpartiet har använt sig av en närmast identisk begreppsapparat. För min del hade det varit roligt att se lite mer evidensbaserade förslag till riksdagen. Varför inte lägga in i alla fall en källa till en vetenskaplig artikel som stödjer det motionsförfattaren vill föra fram?
Alkoläsk är drycker med söt smak, färgglada etiketter, färgglatt innehåll och avsaknad av tydlig alkoholsmak. Försäljningen av alkoläsk och söt cider har ökat kraftigt sedan lanseringen i mitten av 90-talet. De söta dryckerna blir snabbt populära hos dem som inte har utvecklade alkoholvanor, främst ungdomar och särskilt unga kvinnor. Att redan som ung etablera alkoholvanor gör att man snabbare blir beroende, alternativt får kraftigare alkoholvanor.
Alkoläsken och cidern är inkörsdrycker för många unga, och därför har flera länder som Frankrike, Tyskland och Luxemburg infört en särskild skatt/avgift på alkoläsken. Höjningarna är avsevärda. Resultatet av den tyska avgiftshöjningen är påtaglig och ett par produkter har redan tagits ur marknaden.
Det som har anförts som skäl mot att införa en svensk tilläggsavgift är att det finns vissa definitionssvårigheter. Dessa borde med vunna internationella erfarenheter nu vara lätta att övervinna. Ett förslag om höjning av skatten på alkoläsk och söt cider med ett påslag motsvarande Tysklands, bör därför skyndsamt presenteras.
I syfte att minska konsumtionen av alkoläsk bland unga bör skatten på alkoläsken höjas. Intäkterna från denna skatt skall användas för att stärka det förebyggande arbetet mot alkohol och droger riktat till ungdomar genom stöd till ett stort antal frivilligorganisationer som når ut till denna grupp genom sin ordinarie verksamhet och genom forskning om metodik och nya områden av kunskapsbaserat förebyggande arbete för barn, unga och unga vuxna.
Stockholm den 5 oktober 2009En intressant artikel i den vetenskapliga tidskriften Addiction har ifrågasatt hurvida ett högt skattetryck på alkoläsk (på engelska alcopops) har några positiva effekter. Changes in alcohol consumption and beverage preference among adolescents efter introduction of the alcopops tax in Germany av Müller et al.
Kent Härstedt (s)
De söta, färdigblandade dryckerna med mellan fem till sju volymprocent alkohol introducerades under sent 90-tal och skapade en debatt med vissa inslag av moralpanik när man fruktade deras förförande krafter när det gäller ungas alkoholintag. Det förmodades att alkoläsken dolde smaken av alkohol och därmed skapade en grogrund för ökad alkoholkonsumtion, framförallt bland unga tjejer. På grund av detta införde många länder en högre skattesats för alkoläsk och i bland annat Frankrike, Tyskland och Australien nästan fördubblades priserna. När extraskatten genomfördes i Australien 2008 sjunk försäljningen av alkoläsk med 26 % medan spritförsäljningen ökade med 11 %.
Det finns mycket tydliga bevis för att extra hårda skatter på alkohol minskar konsumtionen och reducerar alkoholrelaterade skador. Detta beror på en viss priselasticitet som innebär att folk ändrar sina alkoholvanor i relation till priserna i detaljhandeln. På grund av att unga har en mer priselastisk konsumtion av alkohol på grund av mindre ekonomiska resurser antogs det att en speciell alkoläskskatt kunde reducera den totala alkoholkonsumtionen bland unga.
Artikelförfattarna använde således en undersökning kallad European School Survey Project on Alcohol and other Drugs (ESPAD), som genomförs vart fjärde år och som koordineras av CAN. Åren 2003 och 2007 användes, alltså en typ av jämförelse mellan ”före och efter” skatten introducerades. Populationen bestod av elever i tyska årskurserna nio och tio och urvalet resulterade i dryga 5000 elever 2003 och 6663 under 2007. Resultatet blev att det fanns en tydlig skillnad i vilken dryck eleverna föredrog mellan de olika tidpunkterna för undersökningen. De som föredrog alkoläsk sjönk från 27,3 % till 12,4 %.
Dessutom ökade den grupp som föredrog öl eller sprit från 5,8 % till 7,8 %. Detta skulle dock kunna bero på ”kulturella eller strukturella” förändringar under tiden mellan undersökningarna, det vill säga att en generell trend nedåt i den totala akoholkonsumtionen kan ha skett. Men utifrån resultaten så sjönk konsumtionen av alkoläsk medan spritkonsumtionen ökade signifikant, dock verkade det inte ske en minskning i den totala alkoholkonsumtionen. Detta betyder att skattehöjningen inte resulterade i en total minskning, men att ungdomarna istället bytte till andra alkoholhaltiga drycker eventuellt kopplade till mer riskfyllda dryckesbeteenden.
Det är intressant att den i debatten ”onda” alkoläsken i verkligheten verkar vara kopplad till ett dryckesbeteende som är mer relaterat till vad som kan kallas ett socialt drickande. Att dricka för att man deltar i ett socialt sammanhang som en fest eller liknande, som också innebär att man i större utsträckning modererar sitt intag. Detta står mot individer som föredrar sprit eller öl som en annan studie (Kuntsche et al. 2006) har funnit dricker mer för att bli fulla eller för att hantera personliga problem, det vill säga ett mer problematiskt beteendemönster.
Eftersom flickor ofta sägs vara mer benägna att dricka alkoläsk (jag har själv blivit retad utomlands för att jag vid vissa tillfällen druckit ”tjejdrycken” Smirnoff Ice) undersöktes även om det fanns några genderspecifika effekter av skattehöjningen. Författarna kom fram till att tjejer inte skyddades mer än killar av skatten, båda könen tenderade att byta ut alkoläsken mot sprit.
Slutsatserna blev således att:
the tax appears to have entailed negative side effects because a switch to alcoholic beverages that are associated with riskier consumption patterns occurred.Men även att
health benefits of the alcopops tax related to the reduction of total alcohol consumption were mitigated by beverage substitution.Så för att återkomma till Kent Härstedts motion så skulle man kunna hävda att den i alla fall enligt artikeln i Addiction är fullständigt felaktig. Detta är bara en vetenskaplig artikel i mängden, och motionen skrevs innan den publicerades, men det är ändå tydligt att påståendena verkar vara tagna från medial debatt och inte från vetenskapliga källor. En tidningsartikel från Svenska Dagbladet har också fört fram andra åsikter i frågan. Paula Liljeberg på Maria Ungdom i Stockholm uttalar sig där och för fram att de ungdomar som de träffar på har berusat sig på starksprit, inte alkoläsk.
Det är också intressant att notera vissa av de begrepp som motionsförfattaren använder. De är väldigt löst definierade och verkar närmast vara hemmasnickrade, som ”kraftigare alkoholvanor” (vad nu det innebär), samt att cider och alkoläsk skulle vara ”inkörsdrycker för många unga”. Även politiska inlägg från Miljöpartiet har använt sig av en närmast identisk begreppsapparat. För min del hade det varit roligt att se lite mer evidensbaserade förslag till riksdagen. Varför inte lägga in i alla fall en källa till en vetenskaplig artikel som stödjer det motionsförfattaren vill föra fram?
söndag 30 maj 2010
En bok om Ettan
Boken Snuskungen - Ljunglöfs Ettan och det svenska snuset är en bok utgiven av Tobaksmuseet i Stockholm och beskriver företagets historia genom Ljunglöf-familjen som startade och under många år drev rörelsen. Det är en stilren och stilig bok som ganska okritiskt presenterar företagets historia och med det berättar lite smått om snusets historia. Den okritiska blicken, som luktar lite av "företagsreklam fördold till bok", kommer kanske genom att tobaks- och tändsticksmuseet som utgivare stöds av Swedish Match. Utdrag ur visor, citat och uppteckningar från informanter från olika folklivsforskningsarkiv målar upp en bild av hur snuset användes av arbetarklassen. För dem var snuset fiffigt eftersom de kunde arbeta och samtidigt få i sig sitt nikotin. Den enorma ekonomiska klyftan mellan företagaren Ljunglöf och de arbetare som använde hans snus blir extremt tydlig i boken, när interiörer från Ljunglöfsfamiljens palatsliknande boningar visas med några sidor emellan bilder på rallare, stuvare och de fattiga bönder som odlade tobaken.
1915 slog så tobaksmonopolet igenom och staten köpte upp alla snusfabriker, inklusive Ljunglöfs, som blev ännu rikare på grund av detta. Företaget som skapades fick heta AB Svenska Tobaksmonopolet. Det är intressant att notera hur betydelsefull tobakshandeln har varit för många förmögna familjer i Sverige. I Malmö kunde till exempel Frans Henrik Kockum på grund av sin satsning på tobakshandel starta Kockums Mekaniska Werkstad 1840. De lagliga drogernas enorma förmåga att skapa ekonomisk tillökning för de statliga finanserna genom beskattning är något som David Cartwright beskriver i boken Forces of Habit - Drugs and the making of the modern world som kan rekommenderas. I Sverige har monopolet en bakgrund i viljan att skapa en slagkraftig allmän pensionskassa, idag har syftet med de höga skatterna svängt till att mer handla om att täcka upp för de vårdkostnader som tobaksbruket orsakar. De enorma kapitaltillgångar som Ljunglöfs fick tillgång till genom försäljningen till staten investerades i andra företag, som till exempel det försäkringsbolag som idag är Skandia.
Historien om Ljunglöfs är också en historia om hur snustillverkningen gick från att till stor del malas hemma för husbehovet i var mans tobakskvarn. För att sedan gå mot en professionalisering av tillverkningen, med en hel uppsjö olika varumärkesskyddade märken från olika tillverkare. Med förbättrade transportmöjligheter genom järnvägens utbyggnad kunde alltså det färska snus som Ljunglöf var så mån om att tillhandahålla levereras till hela den nationella marknaden.
Tobaksfabrikör Knut Ljunglöf avled i Stockholm 1920 som en av landets rikaste män och lämnade efter sig enorma 16 miljoner kronor i dåtidens penningvärde. Jag kom över den här boken billigt på antikvariat, men den som är intresserad av den svenska tobakshistorien kan fundera på att införskaffa den, kan med nöje avnjutas på några timmar med en prilla under läppen.
torsdag 27 maj 2010
Malatesta om legalisering
It is the old mistake of legislators, in spite of experience
invariably showing that laws, however barbarous they may
be, have never served to suppress vice or to discourage
delinquency. The more severe the penalties imposed on the
consumers and traffickers of cocaine, the greater will be
the attractions of forbidden fruits and the fascination of the
risks incurred by the consumer, and the greater will be
the profits made by the speculators, avid for money.
It is useless, therefore, to hope for anything from the law. We
must suggest another solution. Make the use and sale of
cocaine free from restrictions, and open kiosks where it
would be sold at cost price or even under cost. And then
launch a great propaganda campaign to explain to the public,
and let them see for themselves, the evils of cocaine; no one
would engage in counter-propaganda because no one could
exploit the misfortune of addicts.
Certainly the harmful use of cocaine would not disappear
completely, because the social causes which create and drive
those poor devils to the use of drugs would still exist. But in
any case the evil would decrease, because nobody could
make profits out of its sale, and nobody could speculate on
the hunt for speculators. And for this reason our suggestion
either will not be taken into account, or it will be considered
impractical and mad. Yet intelligent and disinterested people
might say to themselves: Since the penal laws have proved to
be impotent, would it not be a good thing, as an experiment,
to try out the anarchist method?
Errico Malatesta in Umanità Nova, 2 September 1920,
reprinted in V. Richards (ed.), Errico Malatesta: His Life and Ideas
(London: Freedom Press, 1965)
I mitt inlägg om Tom Feilings bok nämnde jag att legaliseringsförespråkare inte bara finns på den liberala sidan av det politiska spektrat. I Colin Wards utmärkta Very Short Introduction to Anarchism finns ovanstående text av den italienska anarkisten Errico Malatesta (1853-1932). Det är ett otroligt intressant utdrag eftersom det redan 1920 presenterar en tanke som i alla fall får mig att tänka på dagens drogpolitiska debatt om harm reduction eller skademinskning samt kampen mellan anhängare till förbud respektive legalisering. Tanken varkar vara att en legalisering inte löser alla problem med drogkonsumtion, men att många av de skador, både samhälleliga och individuella, som kriminaliseringen orsakar kan undvikas.
Malatestas legaliseringsförslag lever kvar i debatten än idag, men hans tanke om en stor propagandakampanj känns inte riktigt lika fräsch, även om propagandametoder är mycket väl använda av staten idag. Man behöver bara gå in på valfritt Systembolag för att få ”goda råd” angående alkoholkonsumtion och de skador den kan åstadkomma. Och man kan anta att det inom en inte helt avlägsen framtid kommer sitta bilder på rökningsrelaterade sjukdomssymptom på cigarettpaketen även i Sverige.
Det är också värt att betona Malatestas utsaga om att skadlig kokainanvändning inte skulle försvinna helt och hållet efter en legalisering. Detta eftersom de sociala orsakerna (man kan förmoda det kapitalistiska systemet) till att människor använder droger inte försvinner genom en legalisering.
måndag 24 maj 2010
Tom Feiling - Kokain
Tom Feilings reportagebok The Candy Machine: How Cocaine Took over the World (finns nu på svenska i billig pocket) försöker måla upp bilden av hur kokainet har erövrat världen.
Det är en intressant och ganska politisk bok i det att den som vill ha bevis på att de nuvarande insatserna för att tackla problemet med droger genom att förbjuda dem med nöje kan läsa boken. Feiling spårar kokainets historia från de kokablad som tuggas i Sydamerikas bergsregioner via den kemiska isoleringen då drogen kunde intas i nya kontexter. Det blir tydligt genom den historiska tillbakablicken att kokainet har demoniserats på senare tid efter att länge ha setts som en välgörande substans (minns Sigmund Freuds Über coca t.ex). Feiling hävdar att det inte ens fanns någon drog(sub)kultur och att det inte var någon klassfråga att ta droger vid slutet av 1800-talet. Kokain intogs i diverse drycker i vardagslivet. Droger var över lag inget som angick domstolsväsendet, politiker eller medier. Detta utlåtande framstår dock som tveksamt men vad Feiling menar är att vid den här tiden var det alkoholen som var den stora misskrediterade substansen. För mig som använt mig av begreppet moralentreprenör lite mer ingående är det trevligt att se att begreppet används även här i en koppling till förbudsivrare emot alkoholen.
Det är också tydligt att kokain har fått vara syndabock för och representera rädslor för svart våld riktat mot vita i till exempel den amerikanska södern under tidigt 1900-tal, något som även speglades under den så kallade crack-epidemin under 80-talet i USA. På 70-talet var kokain snarast en drog som förknippades med den europeiska överklassens iögonfallande konsumtion, medan drogens omvandling till crack förvandlade den till något som det yttersta trasproletariatet använde. Crack uppfattades som en svart företeelse och olika medier knåpade ihop inslag och reportage som var gravt överdrivna eller till och med påhittade om så kallade crack babies, nyfödda som redan var beroende eller "defekta" på grund av mödrarnas crackberoende.
Kapitlet om hur Jamaica gick från att vara en central kugge i kokainsmugglingens hjul till att till viss del utkonkurreras av Mexiko är intressant och driver tydligt Feilings tes att den nuvarande narkotikalagstiftningen, både överstatligt och nationellt, orsakar enorma problem med våld och korruption. Jamaica gick från att vara en ”ganjakultur” till att bli en kokainekonomi genom det politiska spelet och dess strategiska läge för transporter till USA. Dagens rapporter (BBC, DN) från ett Kingston under belägring efter att supportrar till drogbossen "Mr Coke" kämpar mot hans utlämning till USA är ännu ett tecken på den våldsspiral som droghandeln innebär. Feiling beskriver väldigt bra i boken hur Jamaicas inrikespolitiska situation har blivit så labil och man förstår väl att drogbossens allierade ser honom som en "community leader" eftersom hans organisation hjälper de fattiga och delar ut mat till befolkningen.
Ännu värre är bilden av Colombia som en nation som totalt är i klorna på kokainhandel och produktion, en sammansättning som gynnar de paramilitära organisationerna och den inhemska maffian.
Trots USA:s inblandning i landets politik och kamp emot narkotikan (flera smugglare har utlämnats till USA för att dömas där) genom Plan Colombia så dyker nya karteller, maffiabossar och organisationer upp så fort någon har gripits av lagens långa arm. Organisationerna anpassas efter att de nya ingående har studerat vad det var som fick de gamla att falla. Istället för att skapa stora karteller eller organisationer sker en stor del av kokainpastaproduktionen och smugglingen nu med hjälp av mindre underentreprenörer. Dock verkar inte kokainhandeln vara en så betydande stöttepelare för ekonomin som många tror. Siffror från 1998 beräknar att drogförsäljning uppgick till endast 2.3 procent av landets BNP. Kokainet är trots allt en relativt billig jordbruksprodukt, endast en procent av detaljhandelspriset på kokain i USA kommer kokabonden i Colombia till hands, i jämförelse med 20 procent till smugglarna.
Som Feiling skriver är de stora vinnarna de som säljer kokainet i slutdestinationsländerna i Europa samt USA. Vad jag kan se kommer dock inte Feiling med några konstruktiva tankar kring hur Colombias situation kan förändras, dock står det klart att interventioner från USA i vad som på många sätt är landets inrikespolitik har varit mycket begränsade. Relationerna mellan USA och de sydamerikanska nationerna som de beskrivs i boken verkar vara väl nedsänkta i korruption och baserade på dolda agendor och politiska mål.
För min del blir boken lite mer åt det spekulativa hållet när kokainet mer allmänt behandlas som drog. Att kokainet sprids ”neråt” i de sociala skikten (jämför Wierup & de la Reguera - Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman) beskrivs intressant nog som en demokratisering av en borgerlig livsstil. En annan intressant tanke är att varje epok har ”sin” drog och att de, likt konsumtionsvaror som alla andra, faller ut och in ur modet. På så sätt skulle olika typer av droger spegla den förhärskande stämningen under en viss tid och i en viss miljö. ”Det nya seklet” är inställt på stimulantia av olika slag som koffein, kokain och amfetamin, till skillnad från andra epokers användande av hallucinogener eller opiater. Det är dock tveksamt om man kan göra denna typ av svepande generaliseringar och det finns en risk för ett alltför eurocentriskt tänkande i analysen.
Ett givande sätt att se på kokain som presenteras i boken är att drogen faktiskt samverkar med en allmän sprit- och ölkultur. De som är höga på kokain på nattklubbar kan ofta ha druckit sprit innan och fortsätter att göra det under rusets gång för att skapa en för dansgolvet användbar cocktail. Detta som en slags motpol till andra drogscener, där till exempel ravekulturens ecstasyberusade människor klarar sig fint utan alkohol, vatten duger fint för att släcka törsten av frenetiskt dansande (vilket inte utesluter att man även på dagens närmas instituionaliserade rave-klubbar även kan få sig sina long drinks).
Jag ryggar först tillbaka lite för betoningen på kokainet som enbart konsumtionsvara, men inser att det kan vara ett väldigt effektivt verktyg för att analysera drogen. Sociologen och filosofen Slavoj Žižek benämner någonstans drogkonsumtion som den ultimata konsumtionen för konsumtionens skull. På sätt och vis är brands och varumärken något som inte är så viktigt i sig, utan att man har just den drog man vill få i sig tillgänglig. Användare av ecstasy kan vara väldigt måna om att ta tabletter av en viss typ, men det viktiga är snarare att halten av MDMA är så hög som möjligt.
Det är dock i kapitlet benämnt "Legalisering" som boken biter till och blir riktigt politisk. Feiling radar upp argument efter argument för att en legalisering av kokain är det bästa sättet att hantera problemen med våld, korruption, paramilitära organisationer som lever på handeln och ren krigsföring. Det är tydligt att allt fler politiker och polistjänstemän vågar ifrågasätta om det USA-ledda kriget mot droger och påföljande nolltolerans är effektivt. Så sent som i förra veckan kommenterade USA:s drogtsar saken på följande sätt:
"In the grand scheme, it has not been successful," Kerlikowske told The Associated Press. "Forty years later, the concern about drugs and drug problems is, if anything, magnified, intensified." AP Impact, 13 maj.
Bland annat intervjuas Jack Cole för organisationen Law Enforcement Against Prohibition och förespråkar en legalisering av droger på samma sätt som skedde med alkoholen i USA 1933. Argumentet här är att legaliseringen satte maffian ur spel. Genom legaliseringen kommer då en ökad kontroll på försäljningen (som åldersgränser) och en kvalitetssäkring som i teorin innebär färre överdoser eftersom användarna har bättre koll på hur starka preparat de stoppar i sig. Dock finns motargumentet att det fortfarande tillverkas hembränd sprit och att cigaretter smugglas för att komma runt beskattning. Det är högst oklart om en legalisering skulle få till ett stopp för illegal smuggling. Kriminella ligor utnyttjar de divergerande skattesystemens olika skattesatser på till exempel cigaretter inom EU. Enligt Feiling skulle kokain om det såldes för mindre än 40 pund per gram slå ut konkurrensen från de förmodade ligorna. Men man kanske kan tolka legalisering som en skademinskningsstrategi, illegal handel och användning stoppas inte så lätt, men de skador som uppkommer av kriminaliseringen kan minskas. Det är intressant att Storbritanniens nya premiärminister David Cameron tidigare har öppnat för andra sätt att hantera drogproblemet än att använda hårda tag mot användare och försäljare.
Det är värt att notera att den här typen av kritik mot kriget mot droger och propagerande för en legalisering av nu illegala droger inte enbart kommer från nyliberalt håll. En person som tydligt har fört fram dessa åsikter är punklegenden, anarkisten och medlem av the Green Party i USA, Jello Biafra. Den som vill kan spendera många roliga timmar med att lyssna på hans spoken word-album som ofta tar upp drogpolitik (Jello Biafra spoken word torrent).
Men som Feiling skriver, det som ytterst löst skulle kunna kallas för antiförbudsrörelsen är en brokig skara som inte strikt följer någon politisk höger-vänsterskala. Däremot kan man se vissa drag av en slags traditionell amerikansk mentalitet som framhåller individens rätt till liv, frihet och sökandet efter lycka framhålls som de viktigaste värdena. I boken får FN:s löfte om en drogfri värd en rejäl dänga när FN-konventionen om droger jämförs med en religiös text som har sina strikta anhängare: ”Den vokabulär de använder när de talar om drogrelaterade förhållanden är fantasilös, stridslysten och beklämmande enformig”.
Som så ofta sker i diskursen om legalisering kontra förbud relateras de illegala drogerna till alkohol och tobak och de enorma skadeverkningar och ekonomiska kostnader de orsakar. Tydligen står alkohol och tobak för 90 procent av alla drogrelaterade dödsfall i Storbritannien. Det här förs fram som en kritik av de olika klassificeringsystemen som bedömer till exempel heroin och kokain som mer riskfyllda än tobak och alkohol. Vad som inte står helt klart för mig är dock om alkohol och tobak orsakar dessa skador på grund av deras inherenta farlighet eller om de höga kostnaderna för alkohol- och tobaksrelaterade skador uppkommer just på grund av att de är lagliga och därmed används av en så stor andel av befolkningen.
Så för att sammanfatta vill jag säga att Kokain är en engagerande bok som är mycket välskriven och tydligt formulerar en politisk vision om hur en framtida drogpolitik skulle kunna se ut. Den sätter även ett välbehövligt fokus på de enorma skador, problem och moraliska dilemman som den nuvarande överstatliga och till stor del USA-ledda politiken orsakar. I slutändan är boken ett tydligt inlägg i debatten och förespråkar som jag läser den en legalisering av kokain, men en legalisering som har några betydande villkor. Dessa är att drogen beskattas högt och att staten erbjuder ärlig upplysning om dess effekter och tillhandahåller effektiva metoder för att behandla de som inte klarar av att sansat använda drogen.
Det är en intressant och ganska politisk bok i det att den som vill ha bevis på att de nuvarande insatserna för att tackla problemet med droger genom att förbjuda dem med nöje kan läsa boken. Feiling spårar kokainets historia från de kokablad som tuggas i Sydamerikas bergsregioner via den kemiska isoleringen då drogen kunde intas i nya kontexter. Det blir tydligt genom den historiska tillbakablicken att kokainet har demoniserats på senare tid efter att länge ha setts som en välgörande substans (minns Sigmund Freuds Über coca t.ex). Feiling hävdar att det inte ens fanns någon drog(sub)kultur och att det inte var någon klassfråga att ta droger vid slutet av 1800-talet. Kokain intogs i diverse drycker i vardagslivet. Droger var över lag inget som angick domstolsväsendet, politiker eller medier. Detta utlåtande framstår dock som tveksamt men vad Feiling menar är att vid den här tiden var det alkoholen som var den stora misskrediterade substansen. För mig som använt mig av begreppet moralentreprenör lite mer ingående är det trevligt att se att begreppet används även här i en koppling till förbudsivrare emot alkoholen.
Det är också tydligt att kokain har fått vara syndabock för och representera rädslor för svart våld riktat mot vita i till exempel den amerikanska södern under tidigt 1900-tal, något som även speglades under den så kallade crack-epidemin under 80-talet i USA. På 70-talet var kokain snarast en drog som förknippades med den europeiska överklassens iögonfallande konsumtion, medan drogens omvandling till crack förvandlade den till något som det yttersta trasproletariatet använde. Crack uppfattades som en svart företeelse och olika medier knåpade ihop inslag och reportage som var gravt överdrivna eller till och med påhittade om så kallade crack babies, nyfödda som redan var beroende eller "defekta" på grund av mödrarnas crackberoende.
Kapitlet om hur Jamaica gick från att vara en central kugge i kokainsmugglingens hjul till att till viss del utkonkurreras av Mexiko är intressant och driver tydligt Feilings tes att den nuvarande narkotikalagstiftningen, både överstatligt och nationellt, orsakar enorma problem med våld och korruption. Jamaica gick från att vara en ”ganjakultur” till att bli en kokainekonomi genom det politiska spelet och dess strategiska läge för transporter till USA. Dagens rapporter (BBC, DN) från ett Kingston under belägring efter att supportrar till drogbossen "Mr Coke" kämpar mot hans utlämning till USA är ännu ett tecken på den våldsspiral som droghandeln innebär. Feiling beskriver väldigt bra i boken hur Jamaicas inrikespolitiska situation har blivit så labil och man förstår väl att drogbossens allierade ser honom som en "community leader" eftersom hans organisation hjälper de fattiga och delar ut mat till befolkningen.
Ännu värre är bilden av Colombia som en nation som totalt är i klorna på kokainhandel och produktion, en sammansättning som gynnar de paramilitära organisationerna och den inhemska maffian.
Trots USA:s inblandning i landets politik och kamp emot narkotikan (flera smugglare har utlämnats till USA för att dömas där) genom Plan Colombia så dyker nya karteller, maffiabossar och organisationer upp så fort någon har gripits av lagens långa arm. Organisationerna anpassas efter att de nya ingående har studerat vad det var som fick de gamla att falla. Istället för att skapa stora karteller eller organisationer sker en stor del av kokainpastaproduktionen och smugglingen nu med hjälp av mindre underentreprenörer. Dock verkar inte kokainhandeln vara en så betydande stöttepelare för ekonomin som många tror. Siffror från 1998 beräknar att drogförsäljning uppgick till endast 2.3 procent av landets BNP. Kokainet är trots allt en relativt billig jordbruksprodukt, endast en procent av detaljhandelspriset på kokain i USA kommer kokabonden i Colombia till hands, i jämförelse med 20 procent till smugglarna.
Som Feiling skriver är de stora vinnarna de som säljer kokainet i slutdestinationsländerna i Europa samt USA. Vad jag kan se kommer dock inte Feiling med några konstruktiva tankar kring hur Colombias situation kan förändras, dock står det klart att interventioner från USA i vad som på många sätt är landets inrikespolitik har varit mycket begränsade. Relationerna mellan USA och de sydamerikanska nationerna som de beskrivs i boken verkar vara väl nedsänkta i korruption och baserade på dolda agendor och politiska mål.
För min del blir boken lite mer åt det spekulativa hållet när kokainet mer allmänt behandlas som drog. Att kokainet sprids ”neråt” i de sociala skikten (jämför Wierup & de la Reguera - Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman) beskrivs intressant nog som en demokratisering av en borgerlig livsstil. En annan intressant tanke är att varje epok har ”sin” drog och att de, likt konsumtionsvaror som alla andra, faller ut och in ur modet. På så sätt skulle olika typer av droger spegla den förhärskande stämningen under en viss tid och i en viss miljö. ”Det nya seklet” är inställt på stimulantia av olika slag som koffein, kokain och amfetamin, till skillnad från andra epokers användande av hallucinogener eller opiater. Det är dock tveksamt om man kan göra denna typ av svepande generaliseringar och det finns en risk för ett alltför eurocentriskt tänkande i analysen.
Ett givande sätt att se på kokain som presenteras i boken är att drogen faktiskt samverkar med en allmän sprit- och ölkultur. De som är höga på kokain på nattklubbar kan ofta ha druckit sprit innan och fortsätter att göra det under rusets gång för att skapa en för dansgolvet användbar cocktail. Detta som en slags motpol till andra drogscener, där till exempel ravekulturens ecstasyberusade människor klarar sig fint utan alkohol, vatten duger fint för att släcka törsten av frenetiskt dansande (vilket inte utesluter att man även på dagens närmas instituionaliserade rave-klubbar även kan få sig sina long drinks).
Jag ryggar först tillbaka lite för betoningen på kokainet som enbart konsumtionsvara, men inser att det kan vara ett väldigt effektivt verktyg för att analysera drogen. Sociologen och filosofen Slavoj Žižek benämner någonstans drogkonsumtion som den ultimata konsumtionen för konsumtionens skull. På sätt och vis är brands och varumärken något som inte är så viktigt i sig, utan att man har just den drog man vill få i sig tillgänglig. Användare av ecstasy kan vara väldigt måna om att ta tabletter av en viss typ, men det viktiga är snarare att halten av MDMA är så hög som möjligt.
Det är dock i kapitlet benämnt "Legalisering" som boken biter till och blir riktigt politisk. Feiling radar upp argument efter argument för att en legalisering av kokain är det bästa sättet att hantera problemen med våld, korruption, paramilitära organisationer som lever på handeln och ren krigsföring. Det är tydligt att allt fler politiker och polistjänstemän vågar ifrågasätta om det USA-ledda kriget mot droger och påföljande nolltolerans är effektivt. Så sent som i förra veckan kommenterade USA:s drogtsar saken på följande sätt:
"In the grand scheme, it has not been successful," Kerlikowske told The Associated Press. "Forty years later, the concern about drugs and drug problems is, if anything, magnified, intensified." AP Impact, 13 maj.
Bland annat intervjuas Jack Cole för organisationen Law Enforcement Against Prohibition och förespråkar en legalisering av droger på samma sätt som skedde med alkoholen i USA 1933. Argumentet här är att legaliseringen satte maffian ur spel. Genom legaliseringen kommer då en ökad kontroll på försäljningen (som åldersgränser) och en kvalitetssäkring som i teorin innebär färre överdoser eftersom användarna har bättre koll på hur starka preparat de stoppar i sig. Dock finns motargumentet att det fortfarande tillverkas hembränd sprit och att cigaretter smugglas för att komma runt beskattning. Det är högst oklart om en legalisering skulle få till ett stopp för illegal smuggling. Kriminella ligor utnyttjar de divergerande skattesystemens olika skattesatser på till exempel cigaretter inom EU. Enligt Feiling skulle kokain om det såldes för mindre än 40 pund per gram slå ut konkurrensen från de förmodade ligorna. Men man kanske kan tolka legalisering som en skademinskningsstrategi, illegal handel och användning stoppas inte så lätt, men de skador som uppkommer av kriminaliseringen kan minskas. Det är intressant att Storbritanniens nya premiärminister David Cameron tidigare har öppnat för andra sätt att hantera drogproblemet än att använda hårda tag mot användare och försäljare.
Det är värt att notera att den här typen av kritik mot kriget mot droger och propagerande för en legalisering av nu illegala droger inte enbart kommer från nyliberalt håll. En person som tydligt har fört fram dessa åsikter är punklegenden, anarkisten och medlem av the Green Party i USA, Jello Biafra. Den som vill kan spendera många roliga timmar med att lyssna på hans spoken word-album som ofta tar upp drogpolitik (Jello Biafra spoken word torrent).
Men som Feiling skriver, det som ytterst löst skulle kunna kallas för antiförbudsrörelsen är en brokig skara som inte strikt följer någon politisk höger-vänsterskala. Däremot kan man se vissa drag av en slags traditionell amerikansk mentalitet som framhåller individens rätt till liv, frihet och sökandet efter lycka framhålls som de viktigaste värdena. I boken får FN:s löfte om en drogfri värd en rejäl dänga när FN-konventionen om droger jämförs med en religiös text som har sina strikta anhängare: ”Den vokabulär de använder när de talar om drogrelaterade förhållanden är fantasilös, stridslysten och beklämmande enformig”.
Som så ofta sker i diskursen om legalisering kontra förbud relateras de illegala drogerna till alkohol och tobak och de enorma skadeverkningar och ekonomiska kostnader de orsakar. Tydligen står alkohol och tobak för 90 procent av alla drogrelaterade dödsfall i Storbritannien. Det här förs fram som en kritik av de olika klassificeringsystemen som bedömer till exempel heroin och kokain som mer riskfyllda än tobak och alkohol. Vad som inte står helt klart för mig är dock om alkohol och tobak orsakar dessa skador på grund av deras inherenta farlighet eller om de höga kostnaderna för alkohol- och tobaksrelaterade skador uppkommer just på grund av att de är lagliga och därmed används av en så stor andel av befolkningen.
Så för att sammanfatta vill jag säga att Kokain är en engagerande bok som är mycket välskriven och tydligt formulerar en politisk vision om hur en framtida drogpolitik skulle kunna se ut. Den sätter även ett välbehövligt fokus på de enorma skador, problem och moraliska dilemman som den nuvarande överstatliga och till stor del USA-ledda politiken orsakar. I slutändan är boken ett tydligt inlägg i debatten och förespråkar som jag läser den en legalisering av kokain, men en legalisering som har några betydande villkor. Dessa är att drogen beskattas högt och att staten erbjuder ärlig upplysning om dess effekter och tillhandahåller effektiva metoder för att behandla de som inte klarar av att sansat använda drogen.
torsdag 20 maj 2010
Amsterdam, några intryck
På tillbakavägen från Frankrike stannade jag till två nätter i Amsterdam. Det förvånade mig lite hur pass snabbt jag kom i kontakt med hash. Det första jag gjorde i staden var att försöka hitta mitt hostel för att dumpa mina väskor. Tog spårvagnen där en snubbe i dreadlocks sätter sig bredvid mig och helt naturligt börjar att rulla en joint!
Så med en sådan start tittade jag så klart snart in på the Hash, marijuana and hemp museum som man hittar i De Wallen. Det är ett litet men givande museum med massor av föremål och fakta om cannabis och hampa. Jag har för mig att jag betalade nio euro för att komma in, men då kan man även kolla in ett annat museum med cannabisrelaterad konst som ligger ett stenkast därifrån.
Som för att leva upp till sitt rykte som drogturismstaden nummer ett i Europa hittade jag även en affär, "the coca leaf experience" som säljer produkter relaterade till kokablad, bland annat Agwa de Bolivia. Denna kokabladslikör görs i Amsterdam och är så klart liksom Coca-cola befriad från kokabladens psykoaktiva ämnen, även om tillverkaren hävdar att man kan frigöra alkaloider genom att dricka den tillsammans med lime.
Det finns även en institution i Red light district, Cannabis college, som för en mindre donation låter en titta på deras odling i källaren och som även ger gratis tips om allt från odling till hur man använder en vaporizer, eller låter en bläddra igenom en stor samling tidskrifter om cannabis.
Bild från Cannabis colleges källarodling.
För min del var det intressant att sitta en del på några olika coffee shops och iakta vad som skedde där. Det blir otroligt tydligt att det är många turister som passar på att röka cannabis när de liksom "ändå" är i Amsterdam. Människor kommer in, frågar lite om hur det funkar och vad som skiljer de olika sorterna i menyn, personalen får informera om att man inte får blanda med tobak inomhus och så vidare. En händelse som fastnat i mitt minne är när tre unga asiater som verkade vara på en slags "prova så många strains som möjligt-turné", på ytterst knapphändig engelska misslyckades med att få röka eftersom de ville dricka alkohol samtidigt. Så klart gick de stapplande åt precis motsatt håll som caféägaren visade dem till en beer garden. Detta med alkohol är också något man märker av, det får inte säljas alkoholhaltiga drycker i samma lokaler som caféet och om man blir haffad av polisen på stan med en joint i ena handen och en flaska Heineken i andra kommer de tydligen bötfälla dig för ölen och inte jointen.
Ovan en informationsposter från polisen för att förhindra att folk kör fulla med sina båtar.
Det är också intressant att notera caféernas lite olika stilar, det finns de mest liknar nattklubbar, med dunkande elektromusik, de välkända dit diverse kändisar och rappare tar sig när de är i staden och riktigt punkiga, totalt nedklottrade med tags och stickers. Och så de riktigt klyschiga med reggae i högtalarsystemet och en engelsman med dreads bakom bardisken förstås.
Annars ser man även en del smart shops lite här och var trots att det numera är förbjudet att sälja så kallade magic mushrooms. Dock säljs istället magic truffles, som enligt en affärsinnehavare jag frågade är exakt samma sak som mushrooms, de kringgår lagen genom att bara byta namn på varan. Tydligen är produktionen av dessa svampar / tryfflar också inhemsk.
Allt som allt var Amsterdam en mycket intressant stad för mig som drogsociologiskt intresserad. Dock känner jag att det blev lite för mycket turistande och för lite genuint undersökande av Hollands drogkultur. Hade jag haft mer tid på mig hade jag till exempel velat besöka några olika instanser för drogberoende som sprutbytesprogram, vilka ju Nederländerna var extremt tidigt med.
Så med en sådan start tittade jag så klart snart in på the Hash, marijuana and hemp museum som man hittar i De Wallen. Det är ett litet men givande museum med massor av föremål och fakta om cannabis och hampa. Jag har för mig att jag betalade nio euro för att komma in, men då kan man även kolla in ett annat museum med cannabisrelaterad konst som ligger ett stenkast därifrån.
Som för att leva upp till sitt rykte som drogturismstaden nummer ett i Europa hittade jag även en affär, "the coca leaf experience" som säljer produkter relaterade till kokablad, bland annat Agwa de Bolivia. Denna kokabladslikör görs i Amsterdam och är så klart liksom Coca-cola befriad från kokabladens psykoaktiva ämnen, även om tillverkaren hävdar att man kan frigöra alkaloider genom att dricka den tillsammans med lime.
Det finns även en institution i Red light district, Cannabis college, som för en mindre donation låter en titta på deras odling i källaren och som även ger gratis tips om allt från odling till hur man använder en vaporizer, eller låter en bläddra igenom en stor samling tidskrifter om cannabis.
För min del var det intressant att sitta en del på några olika coffee shops och iakta vad som skedde där. Det blir otroligt tydligt att det är många turister som passar på att röka cannabis när de liksom "ändå" är i Amsterdam. Människor kommer in, frågar lite om hur det funkar och vad som skiljer de olika sorterna i menyn, personalen får informera om att man inte får blanda med tobak inomhus och så vidare. En händelse som fastnat i mitt minne är när tre unga asiater som verkade vara på en slags "prova så många strains som möjligt-turné", på ytterst knapphändig engelska misslyckades med att få röka eftersom de ville dricka alkohol samtidigt. Så klart gick de stapplande åt precis motsatt håll som caféägaren visade dem till en beer garden. Detta med alkohol är också något man märker av, det får inte säljas alkoholhaltiga drycker i samma lokaler som caféet och om man blir haffad av polisen på stan med en joint i ena handen och en flaska Heineken i andra kommer de tydligen bötfälla dig för ölen och inte jointen.
Det är också intressant att notera caféernas lite olika stilar, det finns de mest liknar nattklubbar, med dunkande elektromusik, de välkända dit diverse kändisar och rappare tar sig när de är i staden och riktigt punkiga, totalt nedklottrade med tags och stickers. Och så de riktigt klyschiga med reggae i högtalarsystemet och en engelsman med dreads bakom bardisken förstås.
Annars ser man även en del smart shops lite här och var trots att det numera är förbjudet att sälja så kallade magic mushrooms. Dock säljs istället magic truffles, som enligt en affärsinnehavare jag frågade är exakt samma sak som mushrooms, de kringgår lagen genom att bara byta namn på varan. Tydligen är produktionen av dessa svampar / tryfflar också inhemsk.
tisdag 18 maj 2010
Opiumberoende i Afghanistan
BBC publicerar ett reportage från en by i norra delen av Afghanistan, Opium addiction fuels Afghan chaos. De mattvävande kvinnorna röker opium för att stilla smärtan och ger det till sina barn för att lugna dem. Att ge opiater till barn har dock en lång historia även i Europa, olika brygder med opium användes länge som allt-i-allomedicin. Det ska bli intressant att ta del av resultatet av den survey som gjorts om beroende i Afghanistan även om det är sorgligt att beroendet verkar öka kraftigt. Vem som håller på att färdigställa rapporten verkar dock oklart, man kan ju gissa på UNODC men man får väl hålla ögonen öppna framöver.
Det är också värt att notera vissa likheter med Pelle Olssons bok om opiater i reportaget, att missbrukarvården i Afghanistan är skandalöst underbemannad och underfinansierad.
Läs även om den sjukdom som verkar ha drabbat en stor del av årets opiumskörd.
Det är också värt att notera vissa likheter med Pelle Olssons bok om opiater i reportaget, att missbrukarvården i Afghanistan är skandalöst underbemannad och underfinansierad.
söndag 16 maj 2010
Nystart och tankar om Frankrike
Nu är det dags att sparka igång den här bloggen igen efter min resa till Frankrike. Mitt ganska krävande sommarjobb gör dock att uppdateringsfrekvensen kommer att vara lite lägre än vanligt framöver. Istället kommer jag att fokusera på mindre nyhetsartiklar och artiklar i akademiska tidskrifter istället för att läsa långa monografier som kommer ta mig månader att läsa ut.
I Strasbourg, Lyon, Rennes, Lille hittade jag en del pusselbitar som hjälpt mig förstå den franska ruskulturen. Jag kan inte påstå att jag har fått några revolutionerande insikter, men en del saker var intressanta.
Apéro-fenomenet är intressant och lite ovant men är något jag tagit till mig en smula här hemma. Apéron gör att drickandet blir mer vardagsintegrerat, något jag förstår att den svenska alkoholkulturen har svårt med. När man dricker alkohol gör man det för att bli berusad, i mindre utsträckning för att det är gott eller höjer aptiten, ouvrir l’appétit. DN rapporterar dock att fenomenet med apéro-géant nu har spridit viss moralpanik i Frankrike efter att en man omkommit i samband med en sådan här jättesammankomst i alkoholens tecken. Mina vänner i Frankrike berättade om fenomenet för mig och pekade glatt ut ett av de torg i Rennes där en sådan hållits, de tyckte till och med att jag skulle göra ett försök att importera denna typ av festande till Sverige.
Men att drickandet blir mer vardagligt innebär även att man som bilförare tar en viss risk om man följer modellen med apéro och vin eller cider till maten. Jag tyckte det var intressant att hitta engångsalkotest att köpa i affärerna. Det används genom att blåsa upp en påse som sedan kopplas till ett litet rör med något slags kemikalier som reagerar genom att byta färg vid kontakt med alkohol. Dock har detta blivit lite av ett partytrick för vissa som roar sig med att tävla i vem som kan få platsröret att bli mest grönt.
En skillnad mot till exempel svensk eller brittisk ölkultur är att ett standardglas är en så kallad half-pint, det är också vanligt att köpa öl i flaskor på 25 cl i affärerna. Inte undra på att de fransmän jag lärde känna i Belfast som mötte den irländska dryckeskulturen kunde bli förvånade över de stora pint-glasen.
När jag rest runt i Europa framstår dock den svenska systembolagsmodellen som allt mer föråldrad. Det finns mycket att kritisera i en liberal tanke om att människor själva kommer att lyckas reglera sina intag av rusmedel om en fri marknad får råda, men en tanke som slår en är att trots att man kan gå in i vilken mataffär som helst och köpa starksprit så faller dessa samhällen på intet sätt samman på grund av detta. Jag är inte övertygad i frågan om alkoholmonopolets vara eller icke vara, men det är en fråga som är värd att diskuteras.
På bilden ovan, en helt vanlig stormarknads utbud av pastis.
Härnäst kommer ett kortare inlägg om mitt korta besök i Amsterdam.
I Strasbourg, Lyon, Rennes, Lille hittade jag en del pusselbitar som hjälpt mig förstå den franska ruskulturen. Jag kan inte påstå att jag har fått några revolutionerande insikter, men en del saker var intressanta.
Apéro-fenomenet är intressant och lite ovant men är något jag tagit till mig en smula här hemma. Apéron gör att drickandet blir mer vardagsintegrerat, något jag förstår att den svenska alkoholkulturen har svårt med. När man dricker alkohol gör man det för att bli berusad, i mindre utsträckning för att det är gott eller höjer aptiten, ouvrir l’appétit. DN rapporterar dock att fenomenet med apéro-géant nu har spridit viss moralpanik i Frankrike efter att en man omkommit i samband med en sådan här jättesammankomst i alkoholens tecken. Mina vänner i Frankrike berättade om fenomenet för mig och pekade glatt ut ett av de torg i Rennes där en sådan hållits, de tyckte till och med att jag skulle göra ett försök att importera denna typ av festande till Sverige.
Men att drickandet blir mer vardagligt innebär även att man som bilförare tar en viss risk om man följer modellen med apéro och vin eller cider till maten. Jag tyckte det var intressant att hitta engångsalkotest att köpa i affärerna. Det används genom att blåsa upp en påse som sedan kopplas till ett litet rör med något slags kemikalier som reagerar genom att byta färg vid kontakt med alkohol. Dock har detta blivit lite av ett partytrick för vissa som roar sig med att tävla i vem som kan få platsröret att bli mest grönt.
En skillnad mot till exempel svensk eller brittisk ölkultur är att ett standardglas är en så kallad half-pint, det är också vanligt att köpa öl i flaskor på 25 cl i affärerna. Inte undra på att de fransmän jag lärde känna i Belfast som mötte den irländska dryckeskulturen kunde bli förvånade över de stora pint-glasen.
När jag rest runt i Europa framstår dock den svenska systembolagsmodellen som allt mer föråldrad. Det finns mycket att kritisera i en liberal tanke om att människor själva kommer att lyckas reglera sina intag av rusmedel om en fri marknad får råda, men en tanke som slår en är att trots att man kan gå in i vilken mataffär som helst och köpa starksprit så faller dessa samhällen på intet sätt samman på grund av detta. Jag är inte övertygad i frågan om alkoholmonopolets vara eller icke vara, men det är en fråga som är värd att diskuteras.
Härnäst kommer ett kortare inlägg om mitt korta besök i Amsterdam.
tisdag 6 april 2010
Bloggpaus
På torsdag åker jag till Frankrike där jag ska tågluffa runt i nästan en månad. Det känns inte som att det kommer bli så mycket bloggande därifrån, dock ska jag hålla mina sinnen öppna för hur det ser ut på den franska droghorisonten. Vad skiljer sig från Sverige? Vad dricker olika grupper för något (är det som Bourdieu hävdar - att arbetarklassen dricker Pernod och medelklassen whiskey?). Är det sant att kokainet har blivit så vanligt och billigt att marijuana till och med är dyrare? Ja, du fattar, jag hoppas att få återkomma i början av maj med massor av intressanta uppslag och observationer från Frankrike!
Tills dess, ha det fint!
Tills dess, ha det fint!
tisdag 30 mars 2010
Heroinmissbruk av Bengt Svensson
Bengt Svenssons bok Heroinmissbruk tycker jag är en alldeles utmärkt bok om denna dödskallemärkta drog. För mig som har starka band till Malmö är det extra givande att läsa denna del av ett större samarbetsprojekt mellan Svensson och drogforskaren och socialpsykologen Philip Lalander som i sin studie Hela världen är din fokuserar på den nya heroinstaden Norrköping. Redan här introduceras teorin om gamla och nya heroinstäder. I Malmö introducerades heroinet 1975, men innan dess hade det funnits ett opiatmissbruk i form av morfinbas i staden. Om Malmö ses som en exportstad när det gäller heroin, människor åker dit för att köpa drogen, så är Norrköping en mer perifer importstad. Där exploderade heroinmissbruket under andra halvan av 1990-talet, bland annat på grund av tillgång till billigt heroin och en ungdomssubkultur som var positivt inställd till droganvändning i stort.
Jag kan dock inte undgå att tycka att de teoretiska ingångsportarna till viss del är något svagt utvecklade. Jag kan inte riktigt komma ifrån tanken att Svensson liksom har strösslat på lite schysta teorier han lärde sig på grundutbildningen i sociologi eller på socionomen. Tänker främst på att Pierre Bourdieus kapitalbegrepp och Ferdinand Tönnies distinktion mellan Gemeinschaft och Gesellschaft appliceras lite slappt. Med detta är ingen skarp kritik, det empiriska materialet ska kopplas till teorier av olika slag och i boken görs det överlag väldigt bra. Detta kan dock bero på att boken på ett mycket bra sätt vänder sig både till människor med akademisk utbildning och människor som inte är vana vid den ofta krångliga akademiska jargongen. Det är också ytterst hedervärt att Svensson har skrivit boken utifrån vad han kallar ett brukarperspektiv då den bland annat vänder sig till människor som själva missbrukar drogen eller de personer som finns i deras närhet.
Att begreppet missbruk används genomgående i boken beror på att Svensson ser heroin som en ytterst farlig drog som inte går att "bruka" eller använda som andra droger. Jag accepterar detta till viss del, långvarig heroinanvändning tenderar att ha grava konsekvenser för både den individuelle användaren och samhället i stort, men begreppet är fortfarande ett som stigmatiserar människor.
Det är också kul att boken tar upp en rad populärkulturella referenser angående heroinanvändning, som filmer och musik. Det är tydligt att en del användare ofta relaterar till olika kulturella produkter där de kan känna igen sig i sitt eget bruk men även avskräckas från vissa aspekter av användningen, tänk Trainspotting, Requiem for a Dream och så vidare.
En annan problematisering man kan göra är att de olika forskningsresultaten som refereras är något dekontextualiserade, eller snarare att de plockas upp i den mån de verkar ha likheter med det som händer i Malmö. Detta måste så klart göras, men frågan är hur oproblematiskt det är att syna forskningsresultat från andra delar av världen, till exempel Skottland med sina exceptionella problem med droganvändning, och att relatera dessa till Malmö. Många aspekter är säkerligen applicerbara, men olikheter i den konkreta sociala situationen och de olika strukturer som finns på plats kan göra att man missar andra aspekter som är specifika för den kontext Svensson skriver om.
Att olika etniska minoriteter mer eller mindre hängs ut som ansvariga för heroinhandeln i sydsverige är ganska sprängfyllt, och som jag gärna skulle sett ha problematiserats lite mer ingående mer än att bara konstatera detta faktum och att detta kan ha att göra med deras relativt svaga kapital i Bourdieuska termer. Det är alltså enligt Rikspolisstyrelsen etniska albaner, turkar, västafrikaner, folk från forna sovjetunionen samt vietnameser som står för försäljning och insmuggling i Sverige. Det talas om ”etniska entreprenörer” som kan etablera sig på drogmarkader genom att de kan bygga ett stort kontaktnät som består av vänner och släktingar både i hemlandet och i det nya landet (jmf. socialt kapital).
Jag förnekar inte att olika etniskt baserade grupperingar har en betydande roll (eller den enda, som boken implicerar) i heroinförsäljningen och smugglingen, men jag undrar om det inte kan vara så att den nationalitet eller etnicitet som hela tiden nämns döljer andra strukturella aspekter som klass och kön. Det nämns inte om de vietnameser som säljer heroin i de större städerna, ”från Sundsvall i norr till Malmö i söder”, är män eller kvinnor, vad de har för klassbakgrund eller om de tillhör någon specifik vietnamesisk etnisk grupp. Den här informationen är kanske för mycket att begära i en slags introduktionsbok till heroinmissbruk, men frågorna kommer likväl upp.
Riktigt ruskig läsning är kapitlet om överdoser där intervjuer med personer som hjälpt till att rädda andra från överdos och själva varit med om en berättar om sina erfarenheter. Här kritiseras också med rätta polisens utryckningspraxis som innebär att personer som försöker hjälpa till genom att ringa ambulansen riskerar att plockas upp och få sitta flertalet timmar i förhör innan de släpps. Detta gör det inte helt ovanligt att de som tagit en överdos släpas ut i trapphus och liknande och att de personer som finns i lokalen (eller setting) ger sig av.
Utöver detta finns det en utmärkt presentation av substitutionsbehandling med hjälp av metadon, Subutex eller Suboxone men även om den på senare tid så omtalade heroinförskrivningen.
Svenssons bok kan verkligen rekommenderas eftersom den tar sig an en mycket stigmatiserad drog och för fram olika aspekter som heltäckande beskriver heroinets påverkan på människor och samhället. Dessutom görs detta utan de vanliga pekpinnarna som förekommer i mycket litteratur om droger.
Jag kan dock inte undgå att tycka att de teoretiska ingångsportarna till viss del är något svagt utvecklade. Jag kan inte riktigt komma ifrån tanken att Svensson liksom har strösslat på lite schysta teorier han lärde sig på grundutbildningen i sociologi eller på socionomen. Tänker främst på att Pierre Bourdieus kapitalbegrepp och Ferdinand Tönnies distinktion mellan Gemeinschaft och Gesellschaft appliceras lite slappt. Med detta är ingen skarp kritik, det empiriska materialet ska kopplas till teorier av olika slag och i boken görs det överlag väldigt bra. Detta kan dock bero på att boken på ett mycket bra sätt vänder sig både till människor med akademisk utbildning och människor som inte är vana vid den ofta krångliga akademiska jargongen. Det är också ytterst hedervärt att Svensson har skrivit boken utifrån vad han kallar ett brukarperspektiv då den bland annat vänder sig till människor som själva missbrukar drogen eller de personer som finns i deras närhet.
Att begreppet missbruk används genomgående i boken beror på att Svensson ser heroin som en ytterst farlig drog som inte går att "bruka" eller använda som andra droger. Jag accepterar detta till viss del, långvarig heroinanvändning tenderar att ha grava konsekvenser för både den individuelle användaren och samhället i stort, men begreppet är fortfarande ett som stigmatiserar människor.
Det är också kul att boken tar upp en rad populärkulturella referenser angående heroinanvändning, som filmer och musik. Det är tydligt att en del användare ofta relaterar till olika kulturella produkter där de kan känna igen sig i sitt eget bruk men även avskräckas från vissa aspekter av användningen, tänk Trainspotting, Requiem for a Dream och så vidare.
Att olika etniska minoriteter mer eller mindre hängs ut som ansvariga för heroinhandeln i sydsverige är ganska sprängfyllt, och som jag gärna skulle sett ha problematiserats lite mer ingående mer än att bara konstatera detta faktum och att detta kan ha att göra med deras relativt svaga kapital i Bourdieuska termer. Det är alltså enligt Rikspolisstyrelsen etniska albaner, turkar, västafrikaner, folk från forna sovjetunionen samt vietnameser som står för försäljning och insmuggling i Sverige. Det talas om ”etniska entreprenörer” som kan etablera sig på drogmarkader genom att de kan bygga ett stort kontaktnät som består av vänner och släktingar både i hemlandet och i det nya landet (jmf. socialt kapital).
Jag förnekar inte att olika etniskt baserade grupperingar har en betydande roll (eller den enda, som boken implicerar) i heroinförsäljningen och smugglingen, men jag undrar om det inte kan vara så att den nationalitet eller etnicitet som hela tiden nämns döljer andra strukturella aspekter som klass och kön. Det nämns inte om de vietnameser som säljer heroin i de större städerna, ”från Sundsvall i norr till Malmö i söder”, är män eller kvinnor, vad de har för klassbakgrund eller om de tillhör någon specifik vietnamesisk etnisk grupp. Den här informationen är kanske för mycket att begära i en slags introduktionsbok till heroinmissbruk, men frågorna kommer likväl upp.
Riktigt ruskig läsning är kapitlet om överdoser där intervjuer med personer som hjälpt till att rädda andra från överdos och själva varit med om en berättar om sina erfarenheter. Här kritiseras också med rätta polisens utryckningspraxis som innebär att personer som försöker hjälpa till genom att ringa ambulansen riskerar att plockas upp och få sitta flertalet timmar i förhör innan de släpps. Detta gör det inte helt ovanligt att de som tagit en överdos släpas ut i trapphus och liknande och att de personer som finns i lokalen (eller setting) ger sig av.
Utöver detta finns det en utmärkt presentation av substitutionsbehandling med hjälp av metadon, Subutex eller Suboxone men även om den på senare tid så omtalade heroinförskrivningen.
Svenssons bok kan verkligen rekommenderas eftersom den tar sig an en mycket stigmatiserad drog och för fram olika aspekter som heltäckande beskriver heroinets påverkan på människor och samhället. Dessutom görs detta utan de vanliga pekpinnarna som förekommer i mycket litteratur om droger.
lördag 27 mars 2010
Peyote queen
Den här filmen av poeten och dokumentärfilmaren Storm de Hirsch heter Peyote Queen och skapades 1965 i kontexten av New Yorks avantgardefilmscen. Filmen ska representera ett rus skapat av den enteogena drogen peyote, en drog som har haft ett inte helt obetydligt inflytande på konstnärer, musiker och författare som Ernst Jünger, Ken Kesey, Allen Ginsberg, Jim Morrison och Aldous Huxley. Intressant!
måndag 22 mars 2010
Prova på sig själv
BBC har gjort en helt underbar dokumentärfilmserie, Medical Mavericks - The history of self-experimentation om läkare och vetenskapsmän som provade sina upptäckter på sig själva. Dessa självexperimenterare spelade en inte obetydlig roll vid upptäckandet av anestesin. Innan dessa herrar fick upp ögonen för andra sätt att göra patienterna medvetslösa inför en operation eller tandutdragning fick de ofta nöja sig med att ge alkohol eller ett slag mot huvudet på patienten. Detta gjorde att de ofta fick arbeta otroligt snabbt och effektivt för att bli klara innan patienten vaknade till igen. Speciellt läskigt var det vid amputationer där det ofta gällde att såga av kroppsdelen innan patienten vaknade.
Lustgas introducerades som en rekreationsdrog 1799 för den brittiska överklassen som roade sig med gasens humoristiska effekter. Dessutom fick man ingen bakfylla vilket så klart vad en positiv effekt till skillnad från alkoholens hemska dagenefterbiverkningar. Humphry Davy testade således gasen på sig själv och bland annat poeten Coleridge och märkte att det var en ganska effektiv smärtlindrare. I USA användes sedan lustgas som bedövningsmedel vid tandläkaringrepp av Horace Wells, som under ett besök vid en kringresande varietéshow där lustgas uppvisades upptäckte att en man som fått i sig gasen och sedan slog upp ett sår sade sig inte känna någonting.
Eter är en annan kemisk substans som först användes som rekreationsdrog för att stimulera kroppen, även kloroform tas upp i dokumentären. Denna drog visade sig dock lätt kunna orsaka plötsligt hjärtstillestånd. Sedan kommer förstås Freud in på ett hörn eftersom han förordade kokain för en hel rad olika symptom och sjukdomar. Dessutom var han ju väldigt glad för att så att säga ”prova” drogen på sig själv.
Det är intressant att notera på vilken slags galenhetsnivå mycket av den här ”forskningen” egentligen låg på. När Freuds kollega Carl Koller upptäckte att när man stack ett grodöga som preparerats med kokainlösning reagerade den inte alls. Naturligtvis gick han sedan vidare och petade med en kniv i sitt eget kokainbehandlade öga! Det är också intressant att för övrigt notera att det finns en tydlig koppling mellan läkarkåren och missbruk av olika preparat. Nils Bejerot identiferade tre grupper av opiatberoende under sextiotalet i Sverige: 1. Sjukvårdspersonal (läkare och sjuksköterskor) som hade tillgång till morfin via sin yrkesutövning, 2. Patienter som blivit beroende av morfin vid behov av smärtstillande och 3. Missbrukare i olika subkulturer.
Läskigast av allt i dokumentären är dock när vi får se en läkare bli totalt paralyserad av kurare, vilket innebär att han blir totalt förlamad, men samtidigt är fullt medveten om vad som händer runt om honom. Detta gift har vid högre doser effekten att personen får svårt att andas, vilket innebar att läkaren som först experimenterade med detta på sig själv helt enkelt låg där och var helt medveten samtidigt som han slutade andas. Som tur var fanns det kollegor närvarande som såg att han började bli blå och hjälpte honom.
Den som vill veta mer om dessa droger och deras koppling till kringresande varietéshower kan läsa kapitel åtta i den helt underbart fascinerande antologin Freakery: cultural spectacles of the extraordinary body, redigerad av Rosemarie Garland Thompson.
Lustgas introducerades som en rekreationsdrog 1799 för den brittiska överklassen som roade sig med gasens humoristiska effekter. Dessutom fick man ingen bakfylla vilket så klart vad en positiv effekt till skillnad från alkoholens hemska dagenefterbiverkningar. Humphry Davy testade således gasen på sig själv och bland annat poeten Coleridge och märkte att det var en ganska effektiv smärtlindrare. I USA användes sedan lustgas som bedövningsmedel vid tandläkaringrepp av Horace Wells, som under ett besök vid en kringresande varietéshow där lustgas uppvisades upptäckte att en man som fått i sig gasen och sedan slog upp ett sår sade sig inte känna någonting.
Eter är en annan kemisk substans som först användes som rekreationsdrog för att stimulera kroppen, även kloroform tas upp i dokumentären. Denna drog visade sig dock lätt kunna orsaka plötsligt hjärtstillestånd. Sedan kommer förstås Freud in på ett hörn eftersom han förordade kokain för en hel rad olika symptom och sjukdomar. Dessutom var han ju väldigt glad för att så att säga ”prova” drogen på sig själv.
Det är intressant att notera på vilken slags galenhetsnivå mycket av den här ”forskningen” egentligen låg på. När Freuds kollega Carl Koller upptäckte att när man stack ett grodöga som preparerats med kokainlösning reagerade den inte alls. Naturligtvis gick han sedan vidare och petade med en kniv i sitt eget kokainbehandlade öga! Det är också intressant att för övrigt notera att det finns en tydlig koppling mellan läkarkåren och missbruk av olika preparat. Nils Bejerot identiferade tre grupper av opiatberoende under sextiotalet i Sverige: 1. Sjukvårdspersonal (läkare och sjuksköterskor) som hade tillgång till morfin via sin yrkesutövning, 2. Patienter som blivit beroende av morfin vid behov av smärtstillande och 3. Missbrukare i olika subkulturer.
Läskigast av allt i dokumentären är dock när vi får se en läkare bli totalt paralyserad av kurare, vilket innebär att han blir totalt förlamad, men samtidigt är fullt medveten om vad som händer runt om honom. Detta gift har vid högre doser effekten att personen får svårt att andas, vilket innebar att läkaren som först experimenterade med detta på sig själv helt enkelt låg där och var helt medveten samtidigt som han slutade andas. Som tur var fanns det kollegor närvarande som såg att han började bli blå och hjälpte honom.
Den som vill veta mer om dessa droger och deras koppling till kringresande varietéshower kan läsa kapitel åtta i den helt underbart fascinerande antologin Freakery: cultural spectacles of the extraordinary body, redigerad av Rosemarie Garland Thompson.
fredag 19 mars 2010
Äntligen klart för sprutbyte i Sthlm
Goda nyheter idag, DN meddelar att det blivit klart för sprutbytesprogram i Stockholm.
Dock några konstigheter: Birgitta Rydberg säger att platsen för programmets lokaler inte kommer vara på Södermalm eftersom "där är det redan stora problem med en ansamling av missbrukare och langare". Hur tänker man egentligen då? Borde det inte finnas en poäng att ha lokalerna just i det område där "missbrukare" befinner sig? Jag har tidigare skrivit om några av de hinder som programdeltagare upplever i Belfast, "missbrukare" med små ekonomiska medel riskerar att hamna utanför om de måste spendera tid och pengar på att ta sig till en specifik lokal någon annan stans.
Följande passage är också konstig:
Dock några konstigheter: Birgitta Rydberg säger att platsen för programmets lokaler inte kommer vara på Södermalm eftersom "där är det redan stora problem med en ansamling av missbrukare och langare". Hur tänker man egentligen då? Borde det inte finnas en poäng att ha lokalerna just i det område där "missbrukare" befinner sig? Jag har tidigare skrivit om några av de hinder som programdeltagare upplever i Belfast, "missbrukare" med små ekonomiska medel riskerar att hamna utanför om de måste spendera tid och pengar på att ta sig till en specifik lokal någon annan stans.
Följande passage är också konstig:
"En vetenskaplig utvärdering ska göras parallellt med försöket, för att undersöka sprutbytesprogrammets inverkan på smittspridning och narkotikaanvändning.
– Det ska bli oerhört intressant, det är för knalt med vetenskapliga studier av sprutbyte, säger Birgitta Rydberg."
En enkel sökning på Google Scholar med sökorden "syringe exchange program" med artiklar från 2010 ger en rätt så lång lista av forskning som relaterar till sprutbyte. Artiklar på svenska verkar det något sämre ställt med, så man får hoppas att det är den svenska situationen och kontexten hon hänvisar till. Man ska dock komma ihåg att själva debatten och vissa fall av vetenskapliga artiklar i Sverige är ganska snedvridna. Så här har jag skrivit i en artikel om sprutbytesprogram:
"In 2005 a book was released by the Swedish National Association for a Drug-free Society (RNS) (Käll et al. 2005) that portrayed to offer an impartial review of the scientific literature on SEPs. This was sent to all members of Parliament and had a big impact on the debate about whether to make legal those SEPs that had been running under a sort of temporary licence since the late 1980’s. The problem was that five social work researchers who all had been quite surprised by the review’s finding found it be heavily biased against SEPs. In addition it was found to be scientifically highly questionable through use of odd selection of material, distorted formulations and erroneous interpretations by the authors (Antoniusson et al. 2005).
It is interesting to note that when the issue of SEPs is connected to a broader framework of drug policy or control issues there might be decreased levels of support since it is difficult to uncouple syringe access from the drug policy (Bastos & Strathdee 2000). For example it might be difficult for a person believing in the effectiveness of a “war on drugs” policy to also accept SEP measures, even if the latter in theory could be seen as a pure public health issue. One might argue that the issue has turned into a symbolic moral crusade, symbolic in the way that it acts as a symbol of group loyalty and differentiation (Buchanan et al. 2004)".
"In 2005 a book was released by the Swedish National Association for a Drug-free Society (RNS) (Käll et al. 2005) that portrayed to offer an impartial review of the scientific literature on SEPs. This was sent to all members of Parliament and had a big impact on the debate about whether to make legal those SEPs that had been running under a sort of temporary licence since the late 1980’s. The problem was that five social work researchers who all had been quite surprised by the review’s finding found it be heavily biased against SEPs. In addition it was found to be scientifically highly questionable through use of odd selection of material, distorted formulations and erroneous interpretations by the authors (Antoniusson et al. 2005).
It is interesting to note that when the issue of SEPs is connected to a broader framework of drug policy or control issues there might be decreased levels of support since it is difficult to uncouple syringe access from the drug policy (Bastos & Strathdee 2000). For example it might be difficult for a person believing in the effectiveness of a “war on drugs” policy to also accept SEP measures, even if the latter in theory could be seen as a pure public health issue. One might argue that the issue has turned into a symbolic moral crusade, symbolic in the way that it acts as a symbol of group loyalty and differentiation (Buchanan et al. 2004)".
Skönt också att läsa om artikeln från Malmö i DN som inte kan tolkas som annat än positiv till programmen.
torsdag 11 mars 2010
Kokain i Bolivia
På en buss på väg från djungel till stad i Bolivia sitter tolvåriga Claudia med kokainpasta fasttejpad runt magen. Vid en kontroll stoppas bussen och de upptäcker henne och hennes kusin. Detta är ramen för dokumentärfilmen The 12 year old cocaine smuggler som behandlar kokaintillverkningen i Bolivia vid mitten av 2000-talet. Titeln är förstås aningen tillspetsad, jag har svårt att se unga Claudia som smugglare, snarare är hon mer eller mindre en ofrivillig kurir vars föräldrar har tvingat på henne sin uppgift. Innan hon greps hade hon gjort detta 2-3 gånger. I filmer som Maria full of grace fokuseras det på smugglingen till USA, men här ser man tydligt att också den interna smugglingen har sina offer. Bolivia är världens tredje största kokainproducent.
I filmen ser man tydligt hur denna försörjningsväg reproduceras genom generationerna, Claudias mor hade själv blivit inlåst för att ha smugglat och i kvinnofängelserna finns det kvinnor vars mor- eller farföräldrar också satt där. Rationaliteten bakom är så klart pengar, de fattigaste och mest desperata ser smugglingen som en enda utväg att tjäna pengar som måste in i hushållskassan. Men många får långa straff i fängelser där barnen får bo hos sina mödrar samtidigt som de får arbeta för att betala för att bo i sina celler. Straffen för drogsmuggling är minst åtta år och max 25.
President Evo Morales roll är intressant eftersom han själv var ledare för den grupp som odlar kokaplantor, så kallade cocaleros. Han var själv med och omvände lagen som förbjöd odling och vill istället nationalisera och industrialisera produktionen av kokablad för att exportera dem för legala ändamål. Det är dock viktigt att hålla isär de två produkterna kokablad och kokain, bladen används traditionellt som medicin och för att dämpa hunger och trötthet. Kokainet däremot tillverkas i små utomhuslabb i djungeln och hamnar för det mesta i USA. I filmen får vi se hur den av USA stöttade militären bränner upp ett sådant labb, men även de som stod för ett sådant och finner att militären varit där på morgonen och bränt ner det.
Den här dokumentären kan rekommenderas eftersom den ger en inblick i hur individuella människor påverkar av kokaintillverkningen och att dessa konsekvenser ofta är ytterst svåra för dem.
För övrigt kan man nu beställa Tom Feilings bok om kokain för en billig peng från Adlibris, ska kolla in denna när jag får tillfälle. Ur beskrivningen av Kokain - drogen som erövrade världen:
"Tom Feiling följer kokainet från Colombia till London och New York. Han träffar langare, missbrukare och smugglare. Men även de som försöker bekämpa dem".
Ladda ner The 12 year old cocaine smuggler av BBC This world via OneBigTorrent.
I filmen ser man tydligt hur denna försörjningsväg reproduceras genom generationerna, Claudias mor hade själv blivit inlåst för att ha smugglat och i kvinnofängelserna finns det kvinnor vars mor- eller farföräldrar också satt där. Rationaliteten bakom är så klart pengar, de fattigaste och mest desperata ser smugglingen som en enda utväg att tjäna pengar som måste in i hushållskassan. Men många får långa straff i fängelser där barnen får bo hos sina mödrar samtidigt som de får arbeta för att betala för att bo i sina celler. Straffen för drogsmuggling är minst åtta år och max 25.
Den här dokumentären kan rekommenderas eftersom den ger en inblick i hur individuella människor påverkar av kokaintillverkningen och att dessa konsekvenser ofta är ytterst svåra för dem.
För övrigt kan man nu beställa Tom Feilings bok om kokain för en billig peng från Adlibris, ska kolla in denna när jag får tillfälle. Ur beskrivningen av Kokain - drogen som erövrade världen:
"Tom Feiling följer kokainet från Colombia till London och New York. Han träffar langare, missbrukare och smugglare. Men även de som försöker bekämpa dem".
Ladda ner The 12 year old cocaine smuggler av BBC This world via OneBigTorrent.
tisdag 9 mars 2010
Khatartiklarna i DN
Dagens nyheter har som någon kanske märkt publicerat en artikelserie om khat som väcker uppmärksamhet främst för att det görs kopplingar mellan smuggling av drogen och terrorism i Somalia.
Artiklen med den generaliserande titeln Så ser khatmissbruket ut hamnar i kategorin klassiskt upplagda tidningsartiklar om khat. Journalisten Gert Svensson (vars artikel från 2002 i DN, "Narkotika i Sverige, grönsak i England" finns med som primärmaterial i min C-uppsats om khat) har intervjuat några somaliska invandrare som använder khat. Här finns alla de vanliga argumenten för att khat i sig är ett problem: familjerna slås itu, kvinnorna far illa och barnen får gå i dåliga kläder för att männens inkomster går till att köpa khat-knippen.
Till slut får också en kvinna engagerad i en somalisk kvinnoförening uttala sig om att khat är orsaken till de somaliska invandrarnas problem i Sverige. Intressant nog skylls det även på "det svenska systemet", som man kan anta är för slappt mot drogen, eftersom somaliska invandrare i Storbrittanien till synes blir bättre integrerade i samhället.
Sedan kommer kopplingen till terrorism i artikeln Drogpengar från Sverige går till terror. I den hävdas det från Tullkriminalen att pengar från smugglingen till Sverige hamnar i fickorna på olika krigsherrar och al-Shabaab i Somalia. Det är underbart att se statsvetaren Anders Forsbergs kritik av artiklarna på Second Opinion. Som han skriver är det problematiskt att Petter Norman på Tullkriminalen får stå oemotsagd och att ingen forskare får uttala sig i frågan. Tyvärr är det i stor utsträckning så här den mediala diskursen om khat ser ut i svensk press. Talesmän för tullen och polismyndigheten får ofta uttala sig svepande om "problematiken" som khat för med sig, något som även gäller för engagerade (ofta kvinnor) i olika somaliska intresseföreningar.
För mig verkar det som att den allmänna okunnigheten om drogen bland journalisterna som skriver om khat suddar bort mycket objektivitet när dessa företrädare (som jag kallar moralentreprenörer) är de enda "experter" som tillfrågas.
Sedan kommer artikeln Sabuni vill ha hårdare tag mot drogen khat där integrationsministern lanserar khat som en "anti-integrationsdrog", en term som jag inte har stött på tidigare. Att det är khat i sig som är det som är det största integrationshindrande elementet för somalier i Sverige idag har jag svårt att ta till mig. Tesen om att det kan vara så att den redan från början svåra situationen för denna grupp leder till en ökad användning av khat för att hävda den egna identiteten eller för att självmedicinera måste i alla fall också betänkas.
Anders Forsberg ska ha en stor eloge för att han på ett snyggt och påläst sätt kritiserar den enögda bild som ges av khat i DN.
Artiklen med den generaliserande titeln Så ser khatmissbruket ut hamnar i kategorin klassiskt upplagda tidningsartiklar om khat. Journalisten Gert Svensson (vars artikel från 2002 i DN, "Narkotika i Sverige, grönsak i England" finns med som primärmaterial i min C-uppsats om khat) har intervjuat några somaliska invandrare som använder khat. Här finns alla de vanliga argumenten för att khat i sig är ett problem: familjerna slås itu, kvinnorna far illa och barnen får gå i dåliga kläder för att männens inkomster går till att köpa khat-knippen.
Till slut får också en kvinna engagerad i en somalisk kvinnoförening uttala sig om att khat är orsaken till de somaliska invandrarnas problem i Sverige. Intressant nog skylls det även på "det svenska systemet", som man kan anta är för slappt mot drogen, eftersom somaliska invandrare i Storbrittanien till synes blir bättre integrerade i samhället.
Sedan kommer kopplingen till terrorism i artikeln Drogpengar från Sverige går till terror. I den hävdas det från Tullkriminalen att pengar från smugglingen till Sverige hamnar i fickorna på olika krigsherrar och al-Shabaab i Somalia. Det är underbart att se statsvetaren Anders Forsbergs kritik av artiklarna på Second Opinion. Som han skriver är det problematiskt att Petter Norman på Tullkriminalen får stå oemotsagd och att ingen forskare får uttala sig i frågan. Tyvärr är det i stor utsträckning så här den mediala diskursen om khat ser ut i svensk press. Talesmän för tullen och polismyndigheten får ofta uttala sig svepande om "problematiken" som khat för med sig, något som även gäller för engagerade (ofta kvinnor) i olika somaliska intresseföreningar.
För mig verkar det som att den allmänna okunnigheten om drogen bland journalisterna som skriver om khat suddar bort mycket objektivitet när dessa företrädare (som jag kallar moralentreprenörer) är de enda "experter" som tillfrågas.
Sedan kommer artikeln Sabuni vill ha hårdare tag mot drogen khat där integrationsministern lanserar khat som en "anti-integrationsdrog", en term som jag inte har stött på tidigare. Att det är khat i sig som är det som är det största integrationshindrande elementet för somalier i Sverige idag har jag svårt att ta till mig. Tesen om att det kan vara så att den redan från början svåra situationen för denna grupp leder till en ökad användning av khat för att hävda den egna identiteten eller för att självmedicinera måste i alla fall också betänkas.
Anders Forsberg ska ha en stor eloge för att han på ett snyggt och påläst sätt kritiserar den enögda bild som ges av khat i DN.
lördag 6 mars 2010
Alexander Trocchi - Cain's Book
Emellertid är inte sociologer benägna att tillskriva skönlitterära belägg något större bevisvärde. Av skäl, som inte förefaller helt klara, sätter vi större tilltro till en mer eller mindre regelrätt utförd enkätundersökning i någon avkrok av världen än till världslitteraturens över århundraden ackumulerade vittnesbörd (Johan Asplund - Om mättnadsprocesser 1967: 31)
Från den amerikanska rockjournalisten Greil Marcus förord till Cain's Book:
Cain’s Book, written over the course of seven years, is not cheap. It is cruel. It is one of those nihilist books that well-meaning readers are always trying to rescue from itself with appeals to sociology, philosophy, art or revolution. This book provides valuable insights into the nature of a major social problem.... Beneath the surface the book affirms the irreducible nature of the human spirit.... The book makes a crucial contribution to the literature of addiction.... of alienation... of rebellion -forget it. You can’t derive socially useful sentiments from lines like ”’She’d suck the fix out of your ass’”.
Det är denna något okända bok som jag nyligen läst. I fackböcker om opiatmissbruk brukar alltid William S. Burroughs Junkie nämnas och citeras ur eftersom han så väl, genom egna erfarenheter av droganvändning, lyckas beskriva livet som missbrukare, jonkare. Cain’s Book är inte riktigt lika känd, även om den är precis lika uppriktig som Burroughs.
Det är en bok som jag drömskt har tagit mig igenom till tonerna av Gabriel Fauré och Thelonius Monk. Det är stark melankoli blandad med beatgenerationens ordval och rytmik. Alexander Trocchi, född 1925 i Glasgow bodde under 50-talet i Paris och rörde sig i stadens litterära cirklar. Där blev han beroende av heroin, något som skulle komma att vara med honom hela livet. Sedan flyttade han till New York där han arbetade på en pråm på Hudsonfloden. Det är denna tid i hans liv som han skildrar i Cain’s book. Det är en värld som präglas av det långdragna jobbet på floden, de missbrukande vännerna och relationen till kvinnorna i hans liv. Språket är svårt, men förödande vackert. Om jag ska jämföra stilen med något så får det bli den märkliga boken Let us now praise famous men av James Agee (med foton av Walker Evans).
Jag är beredd att till viss del hålla med Greil Marcus här. Jag tänker inte komma med uttjatade meningar som ”den här boken belyser verkligen hur heroinmissbruket påverkar en människa” och liknande. Den här boken ska läsas av alla som har något som helst intresse av droger. Eller av livet.
Från den amerikanska rockjournalisten Greil Marcus förord till Cain's Book:
Cain’s Book, written over the course of seven years, is not cheap. It is cruel. It is one of those nihilist books that well-meaning readers are always trying to rescue from itself with appeals to sociology, philosophy, art or revolution. This book provides valuable insights into the nature of a major social problem.... Beneath the surface the book affirms the irreducible nature of the human spirit.... The book makes a crucial contribution to the literature of addiction.... of alienation... of rebellion -forget it. You can’t derive socially useful sentiments from lines like ”’She’d suck the fix out of your ass’”.
Det är denna något okända bok som jag nyligen läst. I fackböcker om opiatmissbruk brukar alltid William S. Burroughs Junkie nämnas och citeras ur eftersom han så väl, genom egna erfarenheter av droganvändning, lyckas beskriva livet som missbrukare, jonkare. Cain’s Book är inte riktigt lika känd, även om den är precis lika uppriktig som Burroughs.
Det är en bok som jag drömskt har tagit mig igenom till tonerna av Gabriel Fauré och Thelonius Monk. Det är stark melankoli blandad med beatgenerationens ordval och rytmik. Alexander Trocchi, född 1925 i Glasgow bodde under 50-talet i Paris och rörde sig i stadens litterära cirklar. Där blev han beroende av heroin, något som skulle komma att vara med honom hela livet. Sedan flyttade han till New York där han arbetade på en pråm på Hudsonfloden. Det är denna tid i hans liv som han skildrar i Cain’s book. Det är en värld som präglas av det långdragna jobbet på floden, de missbrukande vännerna och relationen till kvinnorna i hans liv. Språket är svårt, men förödande vackert. Om jag ska jämföra stilen med något så får det bli den märkliga boken Let us now praise famous men av James Agee (med foton av Walker Evans).
Jag är beredd att till viss del hålla med Greil Marcus här. Jag tänker inte komma med uttjatade meningar som ”den här boken belyser verkligen hur heroinmissbruket påverkar en människa” och liknande. Den här boken ska läsas av alla som har något som helst intresse av droger. Eller av livet.
måndag 1 mars 2010
Jemen - Arabia felix
Eftersom Jemen är ett land med en stor användning och produktion av khat har jag på sistone läst Eva Sohlmans bok om sina resor i landet. I Arabia felix i terrorns tid - resor i Jemen beskriver hon ingående och påläst om situationen i landet när hon träffar allt från högt uppsatta ledare till kvinnor i fängelse. Jag känner igen många av beskrivningarna av resande i Jemen från Rushbys Eating the flowers of paradise, de guider och tolkar som kör henne runt stannar till med jämna mellanrum för att skaffa khat. Och på gator och torg på många ställen är landskapet fullständigt nedskräpat av de färgglada plastpåsar som de psykoaktiva bladen bärs runt i. Intressant är att någon vid ett tillfälle erbjuder henne whiskey för att ”komma ner” när hon själv provar att tugga drogen, detta trots att alkohol är förbjudet i Jemen, just i finare kretsar verkar detta vara ett inte helt ovanligt sätt att dämpa bakfyllan av tuggandet. Kanske är situationen liknande den i Marocko. Användandet verkar också ha en tydlig iögonfallande effekt i form av att belysa hög status, Sohlman berättar att det i Sanas finare kretsar är ytterst prestigefyllt att komma in i mafrajen, rummet där khat tuggas, med ett knippe av högsta kvalitet.
Det är dock talande för den västerländska synen på khat att drogen beskrivs som en förbannelse för Jemens ekonomi. Tydligen står odlingen för 23 procent av BNP och sysselsätter mer än halva befolkningen om det så är genom odling, transport, försäljning och så vidare. Tre problem nämns, att grödan genererar förhållandevis lite utländskt kapital på grund av importförbud i många länder, att odlingen slukar Jemens livsviktiga dricksvatten samt att drogen håller befolkningen i en konstant dimma av rus. En positiv effekt som nämns är dock att khat hjälper till att fördela en del av inkomsterna från städerna till landsbygden där busken odlas.
Även om khat inte är bokens fokus så är den här boken om ”de tre K:nas land”, kalashnikovs, khat och kidnappningar, en mycket intressant inblick i hur olika aspekter av ett lands socio-ekonomiska, kulturella- och politiska läge formar och påverkar en drogs användningskontexter.
Det är dock talande för den västerländska synen på khat att drogen beskrivs som en förbannelse för Jemens ekonomi. Tydligen står odlingen för 23 procent av BNP och sysselsätter mer än halva befolkningen om det så är genom odling, transport, försäljning och så vidare. Tre problem nämns, att grödan genererar förhållandevis lite utländskt kapital på grund av importförbud i många länder, att odlingen slukar Jemens livsviktiga dricksvatten samt att drogen håller befolkningen i en konstant dimma av rus. En positiv effekt som nämns är dock att khat hjälper till att fördela en del av inkomsterna från städerna till landsbygden där busken odlas.
Även om khat inte är bokens fokus så är den här boken om ”de tre K:nas land”, kalashnikovs, khat och kidnappningar, en mycket intressant inblick i hur olika aspekter av ett lands socio-ekonomiska, kulturella- och politiska läge formar och påverkar en drogs användningskontexter.
tisdag 23 februari 2010
Richard Alpert om LSD
Här är ett intressant klipp från en dokumentär om LSD där Richard Alpert (senare Ram Dass) talar kort om några av drogens effekter, både i individuella termer och i termer av hur denna individualitet kan suddas ut med hjälp av en psykoaktiv drog.
Imponerande nog säger han att han tagit LSD runt 300 gånger, men är ärlig med att de sista gångerna varit rena rama skräckfilmen. Frågan om beroende när det gäller hallucinogener är intressant i ljuset av att Norman Zinberg i sin Drug, set and setting noterade att det var svårt att lokalisera individer som blivit beroende av drogen. Det verkar som att kroppen bygger upp en tolerans som till slut gör att man måste inta en närapå enorm mängd för att uppleva de effekter man upplevde i början av sitt bruk. Det verkar också som att drogen har en begränsning i vilka upplevelser, känslor och så vidare man kan få ta del av, kanske kan man tala om en slags mättnadsprocess.
Man kan också notera att fokus i den här diskussionen ligger främst på drogernas samhällsförändrande aspekter, att slagord som ”there is no they” upprepas. Centralt är verkligen hur individen kan få möjlighet att uppleva det som är essentiellt i det mänskliga, att det viktiga är att skapa ett ”vi” som central punkt, att skapa denna kollaps i hur vi ser på varandra som separata entiteter. Jag vet inte, med det känns som att den här dimensionen till viss del har gått förlorad i dagens diskurs om hallucinogener. Fokus verkar mer riktas mot ett personligt eller individuellt öppnande av sinnena än att förändra samhället.
Imponerande nog säger han att han tagit LSD runt 300 gånger, men är ärlig med att de sista gångerna varit rena rama skräckfilmen. Frågan om beroende när det gäller hallucinogener är intressant i ljuset av att Norman Zinberg i sin Drug, set and setting noterade att det var svårt att lokalisera individer som blivit beroende av drogen. Det verkar som att kroppen bygger upp en tolerans som till slut gör att man måste inta en närapå enorm mängd för att uppleva de effekter man upplevde i början av sitt bruk. Det verkar också som att drogen har en begränsning i vilka upplevelser, känslor och så vidare man kan få ta del av, kanske kan man tala om en slags mättnadsprocess.
Man kan också notera att fokus i den här diskussionen ligger främst på drogernas samhällsförändrande aspekter, att slagord som ”there is no they” upprepas. Centralt är verkligen hur individen kan få möjlighet att uppleva det som är essentiellt i det mänskliga, att det viktiga är att skapa ett ”vi” som central punkt, att skapa denna kollaps i hur vi ser på varandra som separata entiteter. Jag vet inte, med det känns som att den här dimensionen till viss del har gått förlorad i dagens diskurs om hallucinogener. Fokus verkar mer riktas mot ett personligt eller individuellt öppnande av sinnena än att förändra samhället.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
