Hillbilly heroin

Förra helgen var jag och såg Hannah Modighs fotoutställning Hillbilly heroin honey på Galleri Format i Malmö. Det var en ganska fängslande utställning med väligt vackra foton från regionen Appalachia i USA. De föreställer framförallt ett antal ungdomar i St. Charles, Virginia. Om man läser några av kommentarerna på Vice magazine som publicerat dem så verkar dock en del av St. Charlesborna vara ganska arga på hur de tycker sig blivit porträtterade. De verkar tycka att Modigh har framställt staden som värsta white trash-hålan där alla bara knarkar ner sig. Jag kan faktiskt förstå deras reaktion även om den är överdriven. Bilderna visar huvudsakligen en grupp unga människor som uppenbarligen lever i en homogen arbetarklass och som troligtvis med största lätthet kan börja experimentera med de droger som finns runt dem, som OxyContin.

När OxyContin introducerades på den amerikanska läkemedelsmarknaden 1996 var det många som hyllade den som ett utmärkt smärtstillande medel. Patienten får en effektiv och långvarig smärtstillande effekt på grund av att den verksamma opiaten Tebain långsamt utsöndras till kroppen. Men hyllningskören tystnade ganska snabbt i och med att medlet började komma ut i det som på svenska brukar benämnas ”missbrukarledet”, det vill säga bland människor som använder preparatet utan recept efter att ha fått tag på det ”på gatan”. 

Det intressanta med just OxyContin är att läkemedlet främst används problematiskt i avlägsna bergsregioner som till exempel Appalachia i östra USA. Därifrån kommer drogens smeknamn ”hillbilly heroin”, efter det namn som ofta nedsättande fått beteckna de människor som lever i detta områdes bergstrakter. De flesta rapporterna om missbruk av drogen kommer oroväckande nog från områden med en hög andel av befolkningen sysselsatta med hårt kroppsarbete. Detta kan till exempel vara skogsbruk, gruvdrift eller fiskeri, arbeten som ofta kan ge skador och påföljande smärta som kan behandlas med opiater. Många i de här samhällena lider alltså av kroniska smärttillstånd vilket innebär att en ovanligt stor del av populationen regelbundet använder smärtstillande medel. Detta kan utvecklas till en slags ”coping mechanism” som börjar likna självmedicinering. De här drogerna finns alltså ofta nära till hands och den legala användningen har blivit normaliserad på många platser.

Det som förvärrar (eller kanske är en del av problemets rot) är att dessa tunga industrier ofta finns i områden som idag har det allt ekonomiskt svårare. Detta kan spä på en vilja att sälja vidare ens uthämtade tabletter eller att människor på jakt efter pengar rånar apotek eller fixar falska recept. En uppgift från 2004 uppger att hälften av de intagna i orten Hazard, Kentucky (som till exempel Phil Ochs sjungit om) är där på grund av OxyContinrelaterade brott. Den här typen av småstäder med stark koppling till den amerikanska fackföreningsrörelsen har bland annat förekommit i dokumentärfilmer som Harlan County, USA.

Många av samhällena där missbruket har bitit sig fast är små och ganska isolerade vilket gör att många av de ”vanliga” gatudrogerna inte finns tillgängliga och det som finns till hands används som ett substitut. De här små orterna erbjuder inte heller särskilt många möjligheter för ungdomar och yngre att roa sig och många missbrukare av OxyContin säger sig ha börjat använda medlet på grund av leda (Inciardi & Cicero 2009). Det här sistnämnda kan man verkligen ana när man ser Hannah Modighs bilder, tristessen lyser igenom.
I USA verkar en profil över de som missbrukar OxyContin visa att de oftast är män, från landsbygden och något yngre än andra opiatmissbrukare (Hays 2004). Ungdomar som börjar använda opiater kan man tänka sig kanske inte dras till heroin i ett första skede, utan använder de receptbelagda opiater som finns att tillgå i ett relativt isolerat samhälle.

OxyContintabletterna ska förstås egentligen sväljas, men missbrukare tuggar ofta sönder dem eller krossar dem till ett pulver som kan snortas. Den är också vattenlöslig vilket gör det relativt enkelt att injicera drogen. Det som gör just OxyContin speciellt angelägen att användas som drog är att det aktiva ämnet finns i mycket större mängd än hos andra receptbelagda opiatbaserade läkemedel. OxyContin är alltså, till skillnad från OxyCodone (håll i dig...) Purdue Pharma's brand for time-release single-ingredient oxycodone oral medication. Detta innebär att en svald tablett långsamt matar ut smärtstillande medel i kroppen under en tolvtimmarsperiod. Detta går dock att undvika genom att injicera eller genom att dra upp pulveriserade tabletter i näsan.

Att receptbelagda läkemedel används på ett problematiskt sätt sätter fokus på den högst labila distinktionen mellan läkemedel och droger. Är OxyContin ett läkemedel när det används av cancerpatienter men blir en drog så fort någon använder den för att denne har en tråkig dag att fördriva?

Det finns även ett mysterium med de receptbelagda läkemedlen som används illegalt. Detta är frågan om hur de kommer i händerna på människor som inte har tillåtelse att använda dem. Detta kallas diversion på engelska och innebär att reglerade läkemedel kanaliseras från legala källor till den olagliga gatumarknaden. Den mest kända vägen, men kanske inte den vanligaste, är så kallad ”doctor shopping”, när läkare olämpligen skriver ut läkemedlen till patienter som inte borde få dem.

En annan väg som får mycket uppmärksamhet i media är den via Internet. Till exempel gjorde en representant för rikskrim nyligen det oerhört svepande uttalandet:

”På Internet finns vilka droger som helst, när som helst, var som helst” (Drugnews).

Dock har studier som gjorts i amerikansk kontext visat att de som kommer över receptbelagda läkemedel via nätet är få. Undersökningen National Survey on Drug Use and Health från 2005 rapporterade att av de över 12 år fick 72,3 % tag på dem genom vänner och släktingar medan mindre än en procent kom åt dem via nätet. Dock kan det ha skett en hel del på fem år, men siffrorna pekar ändå på en ganska stor divergens som troligtvis inte har utjämnas ännu.

Allt tyder på att missbruk av (eller abuse för att använda den engelska termen) receptbelagda läkemedel i alla fall i USA är på stark frammarsch. Det som kallas ”narcotic analgesic abuse” har ökat sedan mitten av 1990-talet och fördubblades mellan 1994 och 2001. Bland opiaterna är det framförallt kodein, fentanyl, hydrokodon, morfin och oxykodon (det vill säga OxyCodone/OxyContin) som ökar mest. Missbruk av receptbelagda läkemedel har inte fått lika mycket mediafokus som de mer löpsedelsmässiga ”farliga gatudrogerna”.

I USA under 1980- och 90-talen överskuggades detta av den explosionsartade ökningen av kokainanvändning (främst crack) samt problemen med HIV och AIDS bland injicerande missbrukare. Därför har denna typ av drogberoende inte studerats lika flitigt som gatulangning och andra typer av droger. Att de här läkemedlen blivit allt mer tillgängliga, samt att det finns många fler typer än förr verkar påverka efterfrågan på dem. Det finns också stora risker att missbruket ökar eftersom receptbelagda läkemedel ses som mer acceptabla, mindre farliga samt ger mildare juridisk påföljd om man skulle haffas med dem.

Alldeles nyligen har den vetenskapliga tidskriften Drug and Alcohol Dependence publicerat en artikel med titeln Prescription drugs purchased through the internet: Who are the end users? som verkar intressant.

Den som vill kan kolla in dessa artiklar som jag använt mig av i det här inlägget:

Hays, Lon R, (2004) 'A profile of OxyContin addiction', Journal of Addictive Diseases, vol. 23, pp. 1-9.

Inciardi, James A. & Cicero, Theodore J. (2009) 'Black beauties, gorilla pills, footballs and hillbilly heroin: some reflections on prescription drug abuse and diversion research over the past 40 years', Journal of Drug Issues, vol. 39, pp. 101-115.

Slutligen en bild från Modighs utställning, som är väl värd att gå att titta på om man får chansen.

Opiumberoende i Afghanistan

BBC publicerar ett reportage från en by i norra delen av Afghanistan, Opium addiction fuels Afghan chaos. De mattvävande kvinnorna röker opium för att stilla smärtan och ger det till sina barn för att lugna dem. Att ge opiater till barn har dock en lång historia även i Europa, olika brygder med opium användes länge som allt-i-allomedicin. Det ska bli intressant att ta del av resultatet av den survey som gjorts om beroende i Afghanistan även om det är sorgligt att beroendet verkar öka kraftigt. Vem som håller på att färdigställa rapporten verkar dock oklart, man kan ju gissa på UNODC men man får väl hålla ögonen öppna framöver.

Det är också värt att notera vissa likheter med Pelle Olssons bok om opiater  i reportaget, att missbrukarvården i Afghanistan är skandalöst underbemannad och underfinansierad.

Läs även om den sjukdom som verkar ha drabbat en stor del av årets opiumskörd.

Heroinmissbruk av Bengt Svensson

Bengt Svenssons bok Heroinmissbruk tycker jag är en alldeles utmärkt bok om denna dödskallemärkta drog. För mig som har starka band till Malmö är det extra givande att läsa denna del av ett större samarbetsprojekt mellan Svensson och drogforskaren och socialpsykologen Philip Lalander som i sin studie Hela världen är din fokuserar på den nya heroinstaden Norrköping. Redan här introduceras teorin om gamla och nya heroinstäder. I Malmö introducerades heroinet 1975, men innan dess hade det funnits ett opiatmissbruk i form av morfinbas i staden. Om Malmö ses som en exportstad när det gäller heroin, människor åker dit för att köpa drogen, så är Norrköping en mer perifer importstad. Där exploderade heroinmissbruket under andra halvan av 1990-talet, bland annat på grund av tillgång till billigt heroin och en ungdomssubkultur som var positivt inställd till droganvändning i stort.

Jag kan dock inte undgå att tycka att de teoretiska ingångsportarna till viss del är något svagt utvecklade. Jag kan inte riktigt komma ifrån tanken att Svensson liksom har strösslat på lite schysta teorier han lärde sig på grundutbildningen i sociologi eller på socionomen. Tänker främst på att Pierre Bourdieus kapitalbegrepp och Ferdinand Tönnies distinktion mellan Gemeinschaft och Gesellschaft appliceras lite slappt. Med detta är ingen skarp kritik, det empiriska materialet ska kopplas till teorier av olika slag och i boken görs det överlag väldigt bra. Detta kan dock bero på att boken på ett mycket bra sätt vänder sig både till människor med akademisk utbildning och människor som inte är vana vid den ofta krångliga akademiska jargongen. Det är också ytterst hedervärt att Svensson har skrivit boken utifrån vad han kallar ett brukarperspektiv då den bland annat vänder sig till människor som själva missbrukar drogen eller de personer som finns i deras närhet.

Att begreppet missbruk används genomgående i boken beror på att Svensson ser heroin som en ytterst farlig drog som inte går att "bruka" eller använda som andra droger. Jag accepterar detta till viss del, långvarig heroinanvändning tenderar att ha grava konsekvenser för både den individuelle användaren och samhället i stort, men begreppet är fortfarande ett som stigmatiserar människor.

Det är också kul att boken tar upp en rad populärkulturella referenser angående heroinanvändning, som filmer och musik. Det är tydligt att en del användare ofta relaterar till olika kulturella produkter där de kan känna igen sig i sitt eget bruk men även avskräckas från vissa aspekter av användningen, tänk Trainspotting, Requiem for a Dream och så vidare. 

En annan problematisering man kan göra är att de olika forskningsresultaten som refereras är något dekontextualiserade, eller snarare att de plockas upp i den mån de verkar ha likheter med det som händer i Malmö. Detta måste så klart göras, men frågan är hur oproblematiskt det är att syna forskningsresultat från andra delar av världen, till exempel Skottland med sina exceptionella problem med droganvändning, och att relatera dessa till Malmö. Många aspekter är säkerligen applicerbara, men olikheter i den konkreta sociala situationen och de olika strukturer som finns på plats kan göra att man missar andra aspekter som är specifika för den kontext Svensson skriver om.

Att olika etniska minoriteter mer eller mindre hängs ut som ansvariga för heroinhandeln i sydsverige är ganska sprängfyllt, och som jag gärna skulle sett ha problematiserats lite mer ingående mer än att bara konstatera detta faktum och att detta kan ha att göra med deras relativt svaga kapital i Bourdieuska termer. Det är alltså enligt Rikspolisstyrelsen etniska albaner, turkar, västafrikaner, folk från forna sovjetunionen samt vietnameser som står för försäljning och insmuggling i Sverige. Det talas om ”etniska entreprenörer” som kan etablera sig på drogmarkader genom att de kan bygga ett stort kontaktnät som består av vänner och släktingar både i hemlandet och i det nya landet (jmf. socialt kapital).

Jag förnekar inte att olika etniskt baserade grupperingar har en betydande roll (eller den enda, som boken implicerar) i heroinförsäljningen och smugglingen, men jag undrar om det inte kan vara så att den nationalitet eller etnicitet som hela tiden nämns döljer andra strukturella aspekter som klass och kön. Det nämns inte om de vietnameser som säljer heroin i de större städerna, ”från Sundsvall i norr till Malmö i söder”, är män eller kvinnor, vad de har för klassbakgrund eller om de tillhör någon specifik vietnamesisk etnisk grupp. Den här informationen är kanske för mycket att begära i en slags introduktionsbok till heroinmissbruk, men frågorna kommer likväl upp.

Riktigt ruskig läsning är kapitlet om överdoser där intervjuer med personer som hjälpt till att rädda andra från överdos och själva varit med om en berättar om sina erfarenheter. Här kritiseras också med rätta polisens utryckningspraxis som innebär att personer som försöker hjälpa till genom att ringa ambulansen riskerar att plockas upp och få sitta flertalet timmar i förhör innan de släpps. Detta gör det inte helt ovanligt att de som tagit en överdos släpas ut i trapphus och liknande och att de personer som finns i lokalen (eller setting) ger sig av.

Utöver detta finns det en utmärkt presentation av substitutionsbehandling med hjälp av metadon, Subutex eller Suboxone men även om den på senare tid så omtalade heroinförskrivningen.

Svenssons bok kan verkligen rekommenderas eftersom den tar sig an en mycket stigmatiserad drog och för fram olika aspekter som heltäckande beskriver heroinets påverkan på människor och samhället. Dessutom görs detta utan de vanliga pekpinnarna som förekommer i mycket litteratur om droger.

Alexander Trocchi - Cain's Book

Emellertid är inte sociologer benägna att tillskriva skönlitterära belägg något större bevisvärde. Av skäl, som inte förefaller helt klara, sätter vi större tilltro till en mer eller mindre regelrätt utförd enkätundersökning i någon avkrok av världen än till världslitteraturens över århundraden ackumulerade vittnesbörd (Johan Asplund - Om mättnadsprocesser 1967: 31)

Från den amerikanska rockjournalisten Greil Marcus förord till Cain's Book:

Cain’s Book, written over the course of seven years, is not cheap. It is cruel. It is one of those nihilist books that well-meaning readers are always trying to rescue from itself with appeals to sociology, philosophy, art or revolution. This book provides valuable insights into the nature of a major social problem.... Beneath the surface the book affirms the irreducible nature of the human spirit.... The book makes a crucial contribution to the literature of addiction.... of alienation... of rebellion -forget it. You can’t derive socially useful sentiments from lines like ”’She’d suck the fix out of your ass’”.

Det är denna något okända bok som jag nyligen läst. I fackböcker om opiatmissbruk brukar alltid William S. Burroughs Junkie nämnas och citeras ur eftersom han så väl, genom egna erfarenheter av droganvändning, lyckas beskriva livet som missbrukare, jonkare. Cain’s Book är inte riktigt lika känd, även om den är precis lika uppriktig som Burroughs.

Det är en bok som jag drömskt har tagit mig igenom till tonerna av Gabriel Fauré och Thelonius Monk. Det är stark melankoli blandad med beatgenerationens ordval och rytmik. Alexander Trocchi, född 1925 i Glasgow bodde under 50-talet i Paris och rörde sig i stadens litterära cirklar. Där blev han beroende av heroin, något som skulle komma att vara med honom hela livet. Sedan flyttade han till New York där han arbetade på en pråm på Hudsonfloden. Det är denna tid i hans liv som han skildrar i Cain’s book. Det är en värld som präglas av det långdragna jobbet på floden, de missbrukande vännerna och relationen till kvinnorna i hans liv. Språket är svårt, men förödande vackert. Om jag ska jämföra stilen med något så får det bli den märkliga boken Let us now praise famous men av James Agee (med foton av Walker Evans).

Jag är beredd att till viss del hålla med Greil Marcus här. Jag tänker inte komma med uttjatade meningar som ”den här boken belyser verkligen hur heroinmissbruket påverkar en människa” och liknande. Den här boken ska läsas av alla som har något som helst intresse av droger. Eller av livet.

Våld mot heroinanvändare på Nordirland

Efter att ha läst boken "Godfathers" blev jag inspirerad att läsa om en artikel om det våld som paramilitära organisationer riktar mot heroinanvändare i Nordirland. Artikeln heter The impact of paramilitary violence against a heroin-user community in Northern Ireland: A qualitative analysis och är skriven av Kathryn Higgins och Rosemary Kilpatrick, båda vid Queen’s University. Studien publicerades 2005 och jag baserar nedanstående på den, jag har inte kunnat hitta någon uppföljande studie.

Trots mycket betydande politiska händelser i form av att allt fler paramilitära organisationer har lagt ner sina vapen på sistone präglas situationen i Nordirland av höga nivåer av vad som benämns ”acceptabelt våld”. De paramilitära organisationerna och andra sammanslutningar som vuxit ur dessa utför kontinuerligt våldsamma bestraffningar mot personer som identifierats som antisociala. Det kan handla om hot om att individer måste lämna landet, ”knee cappings”, regelrätt tortyr eller brandbombsattacker. En teori om denna ökning av kriminalitet är att brottslighet om doldes av den tidigare väpnade konflikten nu har tagit sig andra former i stil med den brottslighet som under konflikten gick under benämningen ordinary descent crime, alltså brott som inte var direkt kopplat till den politiska konflikten och deras organisationer.

Jämfört med senare forskning framstår siffran som ges i Godfathers, att det skulle finnas runt 2000 heroinanvändare bara i Ballymena, som något överdriven. Karen McElrath rapporterar i hennes undersökning från 2002 att det då fanns mellan 695 och 1018 ”problematiska användare” i hela regionen. Även om heroinanvändning förekom under 70- och 80-talen kom den stora, och problematiska, vågen vid mitten av 1990-talet. Eftersom användandet var relativt sett ganska lågt skedde detta utbrott i områden som hade dåligt utbyggda resurser för behandling och skademinskningsinsatser. Sprututbytesprogram startades till exempel inte förrän 2001 och metadonbehandling startade först 2004 och var ytterst svårimplementerad på grund av motstånd från de privata apoteken.

Några intressanta observationer kan göras när det gäller situationen på Nordirland. Heroinanvändning har ofta studerats i en kontext av ett urbant fenomen som främst förekommit i socio-ekonomiskt lågutvecklade stadsmiljöer. I fallet med Nordirlands tre heroincentra, Belfast, Bangor och Ballymena är den ”borough” där sistnämnda stad ligger närmast att betrakta som landsbygd. Området är ett av de rikaste på Nordirland och har en låg andel arbetslöshet, dock finns det en del specifika delar som representerar en hög fattigdom.

Studien intervjuade 31 personer som självidentifierade sig som intravenösa droganvändare och som hade använt heroin någon gång den senaste månaden. En tredjedel rapporterade att de blivit misshandlade av paramilitärer på grund av att de pekats ut som missbrukare och detta sågs nästan som något man fick räkna med om man använde droger och bodde i området som dominerades av en paramilitär organisation. Som en informant uttryckte det:

”I was beaten up by the UVF’ers twice, the last time wasn’t so bad there was a couple of months back and I just had to go in and get X rayed and that, there wasn’t much I needed fixed I had a broke nose but that’s it, you take it that’s the way it is”.

Om misshandel står för det rent fysiska våldet mot personerna så var även systematiska hot vanliga. Nio personer sade att brand- och färgbomber hade använts mot deras hus för att få dem att flytta. Ett annat exempel på hot är mer småskalig vandalism av hemmen som att med sprayfärg skriva ”skeghead” (heroinmissbrukare) över hela fasaden. Ett exempel på sådana hot såg jag själv på plats i Belfast som ses på fotot nedan.

 

Två foton från en lojalistisk enklav i Belfast. "Heroin addicts not welcome" och hot mot en person "Chopper" som anklagas för att ha tjallat (tout).

Allt detta gör att barriärerna för att få problematiska användare att vända sig till olika instanser för att få behandling eller ta del av skademinskningsprogram är mycket höga. Många faktorer spelar in i denna svårighet: socialt stigma, misstro mot tjänsterna som erbjuds och speciellt kvinnors rädsla för att mista vårdnaden om sina barn om de söker hjälp hindrar effektiva insatser. I dessa områden blir det extra svårt eftersom rädsla för de paramilitära organisationerna kan hindra dem att komma åt instanserna, åtminstone ett sprututbytesprogram fanns i en del av staden som var känt som ett starkt paramilitärt fäste.

Hur ska man då analysera detta fall? Att heroinanvändningen har ökat kan eventuellt kopplas till att Nordirland är ett samhälle i förändring, från ett samhälle starkt präglat av politiskt våld till ett med någorlunda ordnad situation. Tydligen har man kunnat se ökningar i droganvändande i andra samhällen i förändring (in transition) som Sydafrika och de forna kommunistiska baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Dock finns det inte data från Nordirland som kan belägga om minskningen av våldet har påverkat heroinanvändningen i denna riktning. Det kan också vara så att den minskade polisiära och militära övervakningen vid gränsområdena mot Irland har gjort det lättare att smuggla in droger från södern. Det finns också vissa belägg för att republikanska organisationer på ytterkanten och lojalistiska paramilitärer aktivt har försökt ta sig in på drogmarknaden.

Framförallt kan detta ha samband med att de paramilitära fångar som släpptes i enlighet med Good Friday Agreement i friheten måste se sig om efter nya metoder för att tjäna pengar. Jag har själv fått intrycket av att de människor som kör taxi i Belfast närmast habitusmässigt avslöjar sig själva som ex-paramilitärer. På väg till ett studiebesök på ökända Crumlin Road Jail tog jag helt slumpmässigt en taxi där chauffören själv hade suttit där under ett antal år. Kanske är det så att de mest driftiga och tidigare tungt kriminellt belastade vänder sig till droghandeln medan andra söker sig till klassiska arbetarklassarbeten inom taxinäringen eller de många byggnadsprojekt som regionen satsar på nu när turisterna börjar återvända efter att konflikten hållt dem borta?

Det finns också en tanke om att de två bipolära samhällena skapade en extra stark sammanhållning under den väpnade konflikten. Detta skulle då ha skapat en stark informell kontroll av individerna vilket skulle agera buffert mot effekterna av ett nedgånget samhälle och kriminalitet, effekter som spelar roll för utvecklingen av betydande problem med droganvändning. När nu dessa band kan tänkas uppluckras allt mer, och att man förlitar sig allt mer på den officiella poliskåren PSNI istället för den paramilitära ”självsaneringen” skulle kunna göra att droganvändningen ökar. Men en till skruv på det hela kan vara att när de paramilitära organisationerna ser sin supportbas minska blir de allt mer angelägna om att erhålla samhällets stöd genom att rikta in sig på de antisociala element som de anser droganvändare vara. På så sätt demoniseras heroinanvändare i allt högre utsträckning, något som till viss del kan ses inom republikanismen där droganvändning av vissa ses som ett direkt hot mot det politiska målet om ett enat Irland.

Godfathers - om Nordirlands maffiabossar

"Sixteen men where ’kneecapped’ - shot through the leg. Others were badly beaten - battered with baseball bats and hurling sticks: brutal, bone-crushing weapons in themselves, even more so with six-inch nails driven into them to puncture skin and skulls. Others where ordered out of the country in the Provo mini-pogrom”.

Det här är en beskrivning av en av Provisional IRA:s kampanjer för att komma åt problemet med droghandeln och droganvändningen i deras områden i Belfast 1994. Om det låter som ett grymt tillvägagångssätt är det inget mot resten av vad som berättas om Nordirlands drogbaroner i Godfathers - Inside Northern Ireland’s drugs racket av journalisten Jim McDowell.

Det här är en bok som jag letade länge efter när jag pluggade i Belfast under ett år och jag har till slut fått tag på den genom en internetboklåda.

Det här är hårdnackat journalistiskt arbete som främst gestaltar sig i McDowells konfronterande med Nordirlands stora langare. Jag blir nästan förvånad att den man boken är dedikerad till var den första journalisten som mördats under de så kallade Troubles som pågått på Nordirland sedan sent 60-tal. Man får en tydlig bild av hur det var att arbeta som journalist på den tiden. De lojalistiska paramilitäragrupperna kunde försöka spränga tidningarnas kontor och uttala svepande dödshot till en hel redaktion. Ett kapitel beskriver till och med hur McDowells tidning Sunday Worlds lokaler blev brandbombade som hämnd för att de gång på gång skrev om och publicerade namn och bilder på droghandelns centralgestalter.

Dock ser man också tydligt att det här inte är en bok som ämnar att vara objektiv. I en del av den facklitteratur som finns om konflikten på Nordirland brukar författarna antingen luta åt att stödja republikanerna eller lojalisterna. Men det finns också en hel del skildringar av journalister som genom sina kunskaper och eventuella medelklassbakgrunder är starkt kritiska till båda sidorna och det dödande som respektive sidas paramilitära organisationer stod för. Detta är en bok som tydligt tar ett sådant perspektiv. Med meningar som ”[...] these evil men who live off the profits of poisoning our country’s kids” tas ett väldigt starkt avstånd från den kriminella värdens maffiabossar.

Situationen på Nordirland sätter verkligen en ny prägel på begreppet ”turf wars”. Som ett led i deras kampanj som ämnade vara ”Protectors of the people” skapade Provisional IRA en separat styrka för att straffa och i vissa fall mörda de som sålde droger. Styrkan kallades DAAD, Direct Action Against Drugs och stod för utpressningar, så kallade knee cappings (att skjuta offret genom knäskålarna eller vaderna) och att ge den utpekade 24 timmar att ta sig ut ur landet. Eftersom droghandeln i mestadels var centrerad i Belfast etablerade man sin bas där. Ett uttalande från IRA var tydligt: ”We are not waging war on the community. We are supporting the community in the war against drugs”. I ett antal aktioner som den som inleder det här inlägget, med namn som ”Night of the long guns” (efter att de skjutit knäskålar med gevär) och ”night of the long knives” drog beväpnade paramilitärer runt i de republikanska områdena för att genomföra dessa hot och ibland ytterst grymma mord.

Det mest intressanta kapitlet i boken var för mig det om det utbredda heroinmissbruket i vad som lokalt kallas ”the three B’s”, Belfast, Bangor och Ballymena. Fram till runt 1999 var heroinbrukande i princip enbart lokaliserat till dessa tre städer. Ballymena ligger i Nordirlands så kallade bibelbälte, känt för sin religiösa hängivenhet. När kapitlet skrevs antogs det bo runt 2000 vanemässiga heorinanvändare i staden, något som skulle göra den till hela öns heroinhuvudstad sammantaget. McDowell skriver inte direkt neutralt utan fokuserar på sådant som kan tänkas sälja den tabloid som han arbetar för, att tonåringar skulle vara beroende, att de lever i sin egen avföring i råtthål till lägenheter och så vidare. Bilden som målas upp är den av en liten stad som härjats av missbrukare som rånar pensionärer och där lojalistiska paramilitärer utnyttjar unga flickor i drog- och sexhandel. Även Bangor lyfts fram som en central för heroinanvändning. Denna väldigt pittoreska by vid havet upplevde 2001 runt en heroinrelaterad död i månaden och har upplevt våldsamheter i form av bilbomber och liknande kopplade till droghandeln.

Det syns dåligt på den här bilden, men den antropomorferade sprutan säger "HEROIN KILLS! DON'T TRY!", antidrogbudskap på muren vid en skola i en katolsk enklav i Belfast.

När jag läste drogsociologi i Belfast fick vi själva ställa frågor till en kvinna som jobbade med ”backpacking”, det vill säga reste runt i norra Nordirland med en ryggsäck med ny och ren injektionsutrustning och sökte upp de missbrukare som inte hade resurser att ta sig till de stora städernas behandlingskliniker. Hon hade utbildats i att injicera säkert och hade med sig i sin ryggsäck material som sterilt vatten, en liten ”säker” brännare, citronsyra för att lösa upp brunt heroin och desinfektionsdukar. Dessutom informerade hon så gott hon kunde om olika skademinskningsåtgärder som användarna kunde ta till för att minska risken för skador och att smittas av hepatit C eller HIV. Trots detta hade hon förlorat fem klienter på grund av överdoser, något som enligt henne enbart hände när drogen togs i samband med alkohol. Den här metoden verkar för mig väldigt positiv eftersom det ofta är de som inte söker hjälp som mest behöver den. På landsbygden är de kommunala transportmedlen inte särskilt väl utbyggda och det kan vara ett problem att söka hjälp i små städer och byar där man lätt kan stämplas som missbrukare. Situationen i Nordirland är speciellt tragisk eftersom identifierade missbrukare ofta kan få sina bostäder färg- eller brandbombade på grund av de paramilitära organisationernas vilja att skydda sitt samhälle från drogerna.

Intressant var att denna backpacker även uppmuntrade de som var beroende av heroin att om möjligt gå över till att röka det eftersom detta enligt henne troligtvis är mindre farligt än alkohol och för att det minskar risken för att överdosera och att utveckla problem med venerna.

Min lärare i Belfast, Karen McElrath intervjuas också på grund av att hon har skrivit en lång rapport om heroinanvändning i Nordirland. Hon förespråkar starkt skademinskningsåtgärder i form av att dela ut gratis sprutor och vill se ett helt paket av åtgärder som sprututbytesprogam i samarbete med apoteken, ”drop-in centres” och konkreta insatser på gatorna av arbetslag som kan informera om skademinskning.

Till sist får jag säga att boken inte riktigt var som jag tänkt mig. Man kan säga att hela boken är en lång exposé över dessa gudfäders förehavanden och hur de för det mesta till slut hamnar på obduktionsbordet efter att ha blivit mördade på olika fantasifulla sätt. Men det är också en bok om hur svårt det är att som grävande journalist föra en aktiv kamp emot de som säljer droger. På sistone har också McDowell blivit utsatt för misshandel utanför Belfasts City Hall på grund av hans journalistiska arbete.

Kanske borde jag ha tagit reda på vilken blaska tabloiden Sunday World är, tar man en snabb titt på deras hemsida upptäcker man filmklipp som ”Dublin girls caught in Dame St. brawl” och lättklädda damer lite här och var. Men McDowell nyanserar faktiskt det hela i slutet av boken när han skriver att den inte är tänkt som en bok på någon som helst akademisk nivå, utan att han ser den som en dramadokumentär skildring av Nordirlands drogkrig som det så ut under den våldsamma tiden vid mitten av 90-talet.

Den som vill läsa mer om droger på Nordirland kan bland annat kolla in följande studier:

-Drug use and drug markets in the context of political conflict: The case of Northern Ireland

-Dancing in the dark: Ecstasy, the dance culture, and moral panic in post ceasefire Northern Ireland 

-Fact, fiction and function: Mythmaking and the social construction of ecstacy use

-Does Ulster still say no? Drugs, politics, and propaganda in Northern Ireland

-Prevalence of problem heroin use in Northern Ireland

Opium, heroin, subutex

Journalisten Pelle Olsson har närmast gjort sin karriär på att skriva journalistiska reportageböcker och romaner om droganvändning. Samtidigt har han varit redaktör för tidskriften Narkotikafrågan ("Sveriges ledande mot narkotika").

Eftersom han har fått utstå mycket kritik, bland annat från folket bakom cannabis.se, som kallar honom för knarkkrigare, får detta bli en kritisk läsning av det Olsson för fram i sin bok Opium, heroin, Subutex - ett globalt reportage. Dock ska jag från början försöka att inte vara allt för fördomsfull, Olsson står för en tydlig position vad gäller narkotika och stöd till vissa typer av narkomanvård. Därför är det är viktigt att diskutera denna inriktning för att komma fram till lämpliga metoder för hur man ska hantera narkotikabruk.

Boken inleds med en beskrivning av situationen för afghanska opiumodlare i Badakshan. Här är problemet vad som ska göras för att afghanska bönder ska sluta odla opium. Framförallt framstår det som lönlöst att förstöra fälten om inte tillräckligt effektiva och inkomstbringande grödor kan ersätta odlingen. Redan från början är det tydligt att Olsson stödjer den svenska modellen för hur man ska hantera narkotikan. Ledorden är ”det narkotikafria samhället”, något som innebär en nolltolerans mot droganvändning och som till stor del introducerades i samband med att den idag inte helt okontroversielle läkaren och psykiatern Nils Bejerot propagerade för detta med start under slutet av 1960-talet. 

Kopplingen till denna inställning är också tydligt i det att boken ges ut av Riksförbundet för ett narkotikafritt samhälles Fri Förlag. Även om Olssons uppdrag är journalistiskt verkar det som att de som intervjuas inte alltid har uppfattat hans roll som journalist. En afghansk borgmästare citeras via tolk:

”Vi är mycket glada att du kommit hit för att hjälpa oss i vårt svåra arbete, översätter Shafi hans replik. Det är en välgärning att du skriver om vårt stora problem så att världen får veta”. 

Olssons besök på Senlis council (verkar nu heta ICOS) i Kabul är högst intressant och deras position som tankesmedja i landet är högst anmärkningsvärd. Det är också här man tydligt får ta del av Olssons position i frågan om hur man ska hantera opiumodlingen i Afghanistan när han går i polemik med Senlis chef.

Nu är ju Olsson en mycket engagerad journalist som skriver från ett specifikt perspektiv. Jag ser honom som urtypen för den journalistiska moralentreprenören. Dock kan jag bli lite tveksam till att just Bejerot dyker upp som en källa i referenserna. Här kan den kinesiska kulturrevolutionen hålls upp som något slags lyckat exempel på hur man kan få ner antalet heroinister i ett land med nolltolerans. Jag kan inte tänka mig att de metoder som användes för att nå detta mål var speciellt hänsynsfulla mot individuella användare.

Efter detta kommer en helt okej men väldigt populärvetenskaplig och kort historia över heroinbruk och hur opium blev till morfin och heroin.

Jag ställer mig även kritisk till några av de benämningar som används när det gäller användning av narkotika. Detta är något av en ”klassisk” problematik när man från nolltoleranshåll ska beskriva de som använder droger. På sidan 57 uppges det finnas 16 miljoner ”heroin- eller opiatmissbrukare” i världen, varav 3.3 miljoner av dessa finns i Europa. Sedan står det:

”Då räknas de som använt drogen under det senaste året”.

Begreppsförvirringen verkar vara total. Självklart finns det många olika sätt att benämna narkotikaanvändning: bruk, missbruk, användning, knarka och så vidare. För mig personligen är missbruk och knarkande alltför politiserade och ovetenskapliga för att använda utan en tydlig hänvisning till vad det är man menar. Jag använder själv begreppet missbruk, men då menar jag en regelbunden användning av psykoaktiva droger som användaren själv uppfattar som problematisk. Den person som dricker en kopp kaffe i timmen under den vakna tiden på dygnet men inte känner av något problem med detta vill jag inte benämna missbrukare.

Men här måste siffrorna ha körts upp i taket om det för mig extrema begreppet missbrukare likställs med så kallad last year prevalence, alltså om man använt en drog det senaste året (egentligen senaste 12 månaderna). Då är alltså en person som till exempel tagit ecstasy vid ett enskilt tillfälle på låt säga en technofestival sommaren 2009 missbrukare idag, men slutar att vara det lagom till nästa festivalsäsong om han eller hon inte fortsätter att ta droger efter detta tillfälle. Jag skulle vilja se en mer koncis och vetenskaplig definition än den Olsson använder. 

Olsson har också åkt till Skottland för att intervjua människor som råkat illa ut genom droganvändning och kommer i kontakt med sociologen Neil McKeganey som är motståndare till skademinskningsinsatser (harm reduction). Just Skottland är intressant eftersom heroinanvändningen är mycket utbredd. På sistone har sju personer avlidit (nu tragiskt nog uppe i nio) och ett flertal fått tas till sjukhus på grund av ett uppmärksammat fall av mjältbrandssporer som kontaminerat en del av heroinet på marknaden. En sådan händelse får McKeganeys kritiska inställning till metadonbehandling att kännas ovanligt hård och okänslig. Men detta är en otroligt het fråga inom drogforskningen och skademinskningsåtgärder som sprututbyte är en otroligt känslig fråga framförallt i Sverige. Dock är frågan om metadonbehandling är en behandling över huvud taget berättigad, det är inte självklart att det är en bra lösning att låta människor använda metadon under stora delar av sitt liv utan att komma ur även detta missbruk. En del som får metadon utskrivet i USA brukar tala om ”liquid handcuffs”, något jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Jag gillar inte att kommentera forskningsresultat utan att ha läst forskningen själv, men jag vill ändå flagga för att McKeganeys utsaga om att antalet narkomaner ökade som mest när harm reduction-åtgärderna var som störst från mitten av 80-talet och framåt verkar något suspekt. Jag undrar om kanske inte andra faktorer har spelat in när antalet narkomaner ökat, faktorer som ökade fastighetspriser, nationalekonomiskt läge och heroinets renhet måste också tas med i beräkningen. Kan det kanske också vara så att det var tvärt om? Att det var harm reduction-åtgärderna som ökade eftersom antalet narkomaner som sökte hjälp för missbruk kan ha ökat? Detta är spekulationer, men frågorna är väl värda att ta reda på svaret på.

Att just McKeganey får komma till tals är också en tydlig indikation på att det här är en reportagebok som är starkt vinklad. Detta har jag i sig inget emot, men det är viktigt att den publik som kan tänkas läsa boken (läs politiker och andra med makt över hanteringen av narkomanvård etc.) blir uppmärksammad på det. I Skottland finns till exempel även sociologen Angus Bancroft vid University of Edinburgh som i boken Drugs, intoxication and society (Google books) för fram en helt annan politisk agenda som bygger på harm reduction, men även på att se det så kallade problemet med droger på helt andra sätt än de idag rådande. Det som är synd med Olssons reportage är att frågan om skademinskning framställs som svart eller vit. Visionen om det narkotikafria samhället ställs i skyttegravsposition mot skademinskningsperspektivet. Jag ser inte varför man inte skulle kunna vara lite pragmatisk och utforska i vilken utsträckning båda perspektiven skulle kunna influera varandra för att skapa något slags synkretism.      

Olsson åker sedan till Schweiz där han låter kritiska röster komma till tals om de program som ger missbrukare gratis heroin, bland annat i så kallade injektionsrum eller shooting galleries. I dessa får narkomaner komma för att injicera själva eller få hjälp med det av utbildad medicinsk personal. Här verkar debatten mestadels handla om hur effektivt det är att göra på detta vis. Statistik över hur många som kommer ur missbruk, hur många som antas till programmen och hur många som avlidit kastas fram och tillbaka mellan de som stödjer metoderna och de som sätter sig emot dem. En av grundarna för det västschweiziska förbundet mot droger får avsluta kapitlet med orden

”Men en sak är säker; heroinförsöken innebär att staten har blivit narkotikalangare”.

I kapitlet om Sverige blir boken riktigt intressant. Vi får ta del av en klassisk berättelse om vägen till ett liv utan droger som lägger grunden till Olssons argumentation. Den som berättar är Lena som klarade sig ur ett missbruk utan att få något ersättningspreparat utskrivet. Sverige var första landet i Europa att erbjuda metadon till opiatmissbrukare, redan 1966 startade ett program i Uppsala. Samtidigt gjordes även ett försök till legal läkarutskrivning av opiater och centralstimulantia som dock fick negativa verkningar i samband med läckage av drogerna till den illegala marknaden.

Statsvetaren Björn Johnson, som för övrigt bloggar (Stardusts blogg), intervjuas och anser att den svenska narkotikapolitiken inte styrs av forskningsresultat utan av moral och ideologi. Olsson kontrar med att Sverige har färre narkomaner än de flesta andra jämförbara länder och påpekar att Sveriges narkotikapolitik har hyllats av UNODC i en FN-rapport. Frågan jag ställer mig är om detta verkligen endast beror på förd politik och inte har med andra parametrar att göra. Som Sveriges väl utvecklade välfärdspolitik, positionen i vad som kan kallas ett vodka- eller alkoholbälte eller andra aspekter som kulturella, sociala och rusmedelsmoraliska traditioner. 

Boken går sedan detaljerat in på för- och nackdelar med Subutexbehandling och här verkar Olsson vara lite mer balanserad än med metadonbehandlingen. Det märks att frågan är komplicerad och återigen tillfrågas olika forskare och experter om den bästa lösningen. Jag brister i mina kunskaper om Subutexutskrivning så jag kommenterar inte detta mer än att konstatera föregående. Till sist intervjuas Christer som får berätta sin historia om sitt heroinmissbruk och även ge väldigt intressant insidesinformation om hur heroinet säljs och används.

Vad ska man då säga om en reportagebok i den här stilen? Jag kan inte komma ifrån känslan att det är så otroligt vinklat. Dock är det en relativt öppen och ärlig vinkling, Olsson finns hela tiden med och argumenterar för sin egen ståndpunkt och emot andras. Men jag blir lite rädd att politiker och andra makthavare läser boken och tar den som någon slags sanning om opium, heroin och subutex. Boken förefaller vara väldigt väl-researchad även om källorna till viss del är populärvetenskapliga, men framförallt är de speciellt utvalda för att stödja den narkotikapolitiska agenda som Olsson för. Som jag har försökt visa här finns det många frågor som måste ställas och radikalt annorlunda sätt att se på problemet.