Våld mot heroinanvändare på Nordirland

Efter att ha läst boken "Godfathers" blev jag inspirerad att läsa om en artikel om det våld som paramilitära organisationer riktar mot heroinanvändare i Nordirland. Artikeln heter The impact of paramilitary violence against a heroin-user community in Northern Ireland: A qualitative analysis och är skriven av Kathryn Higgins och Rosemary Kilpatrick, båda vid Queen’s University. Studien publicerades 2005 och jag baserar nedanstående på den, jag har inte kunnat hitta någon uppföljande studie.

Trots mycket betydande politiska händelser i form av att allt fler paramilitära organisationer har lagt ner sina vapen på sistone präglas situationen i Nordirland av höga nivåer av vad som benämns ”acceptabelt våld”. De paramilitära organisationerna och andra sammanslutningar som vuxit ur dessa utför kontinuerligt våldsamma bestraffningar mot personer som identifierats som antisociala. Det kan handla om hot om att individer måste lämna landet, ”knee cappings”, regelrätt tortyr eller brandbombsattacker. En teori om denna ökning av kriminalitet är att brottslighet om doldes av den tidigare väpnade konflikten nu har tagit sig andra former i stil med den brottslighet som under konflikten gick under benämningen ordinary descent crime, alltså brott som inte var direkt kopplat till den politiska konflikten och deras organisationer.

Jämfört med senare forskning framstår siffran som ges i Godfathers, att det skulle finnas runt 2000 heroinanvändare bara i Ballymena, som något överdriven. Karen McElrath rapporterar i hennes undersökning från 2002 att det då fanns mellan 695 och 1018 ”problematiska användare” i hela regionen. Även om heroinanvändning förekom under 70- och 80-talen kom den stora, och problematiska, vågen vid mitten av 1990-talet. Eftersom användandet var relativt sett ganska lågt skedde detta utbrott i områden som hade dåligt utbyggda resurser för behandling och skademinskningsinsatser. Sprututbytesprogram startades till exempel inte förrän 2001 och metadonbehandling startade först 2004 och var ytterst svårimplementerad på grund av motstånd från de privata apoteken.

Några intressanta observationer kan göras när det gäller situationen på Nordirland. Heroinanvändning har ofta studerats i en kontext av ett urbant fenomen som främst förekommit i socio-ekonomiskt lågutvecklade stadsmiljöer. I fallet med Nordirlands tre heroincentra, Belfast, Bangor och Ballymena är den ”borough” där sistnämnda stad ligger närmast att betrakta som landsbygd. Området är ett av de rikaste på Nordirland och har en låg andel arbetslöshet, dock finns det en del specifika delar som representerar en hög fattigdom.

Studien intervjuade 31 personer som självidentifierade sig som intravenösa droganvändare och som hade använt heroin någon gång den senaste månaden. En tredjedel rapporterade att de blivit misshandlade av paramilitärer på grund av att de pekats ut som missbrukare och detta sågs nästan som något man fick räkna med om man använde droger och bodde i området som dominerades av en paramilitär organisation. Som en informant uttryckte det:

”I was beaten up by the UVF’ers twice, the last time wasn’t so bad there was a couple of months back and I just had to go in and get X rayed and that, there wasn’t much I needed fixed I had a broke nose but that’s it, you take it that’s the way it is”.

Om misshandel står för det rent fysiska våldet mot personerna så var även systematiska hot vanliga. Nio personer sade att brand- och färgbomber hade använts mot deras hus för att få dem att flytta. Ett annat exempel på hot är mer småskalig vandalism av hemmen som att med sprayfärg skriva ”skeghead” (heroinmissbrukare) över hela fasaden. Ett exempel på sådana hot såg jag själv på plats i Belfast som ses på fotot nedan.

 

Två foton från en lojalistisk enklav i Belfast. "Heroin addicts not welcome" och hot mot en person "Chopper" som anklagas för att ha tjallat (tout).

Allt detta gör att barriärerna för att få problematiska användare att vända sig till olika instanser för att få behandling eller ta del av skademinskningsprogram är mycket höga. Många faktorer spelar in i denna svårighet: socialt stigma, misstro mot tjänsterna som erbjuds och speciellt kvinnors rädsla för att mista vårdnaden om sina barn om de söker hjälp hindrar effektiva insatser. I dessa områden blir det extra svårt eftersom rädsla för de paramilitära organisationerna kan hindra dem att komma åt instanserna, åtminstone ett sprututbytesprogram fanns i en del av staden som var känt som ett starkt paramilitärt fäste.

Hur ska man då analysera detta fall? Att heroinanvändningen har ökat kan eventuellt kopplas till att Nordirland är ett samhälle i förändring, från ett samhälle starkt präglat av politiskt våld till ett med någorlunda ordnad situation. Tydligen har man kunnat se ökningar i droganvändande i andra samhällen i förändring (in transition) som Sydafrika och de forna kommunistiska baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Dock finns det inte data från Nordirland som kan belägga om minskningen av våldet har påverkat heroinanvändningen i denna riktning. Det kan också vara så att den minskade polisiära och militära övervakningen vid gränsområdena mot Irland har gjort det lättare att smuggla in droger från södern. Det finns också vissa belägg för att republikanska organisationer på ytterkanten och lojalistiska paramilitärer aktivt har försökt ta sig in på drogmarknaden.

Framförallt kan detta ha samband med att de paramilitära fångar som släpptes i enlighet med Good Friday Agreement i friheten måste se sig om efter nya metoder för att tjäna pengar. Jag har själv fått intrycket av att de människor som kör taxi i Belfast närmast habitusmässigt avslöjar sig själva som ex-paramilitärer. På väg till ett studiebesök på ökända Crumlin Road Jail tog jag helt slumpmässigt en taxi där chauffören själv hade suttit där under ett antal år. Kanske är det så att de mest driftiga och tidigare tungt kriminellt belastade vänder sig till droghandeln medan andra söker sig till klassiska arbetarklassarbeten inom taxinäringen eller de många byggnadsprojekt som regionen satsar på nu när turisterna börjar återvända efter att konflikten hållt dem borta?

Det finns också en tanke om att de två bipolära samhällena skapade en extra stark sammanhållning under den väpnade konflikten. Detta skulle då ha skapat en stark informell kontroll av individerna vilket skulle agera buffert mot effekterna av ett nedgånget samhälle och kriminalitet, effekter som spelar roll för utvecklingen av betydande problem med droganvändning. När nu dessa band kan tänkas uppluckras allt mer, och att man förlitar sig allt mer på den officiella poliskåren PSNI istället för den paramilitära ”självsaneringen” skulle kunna göra att droganvändningen ökar. Men en till skruv på det hela kan vara att när de paramilitära organisationerna ser sin supportbas minska blir de allt mer angelägna om att erhålla samhällets stöd genom att rikta in sig på de antisociala element som de anser droganvändare vara. På så sätt demoniseras heroinanvändare i allt högre utsträckning, något som till viss del kan ses inom republikanismen där droganvändning av vissa ses som ett direkt hot mot det politiska målet om ett enat Irland.