Filmer om metamfetamin

Två dokumentärer om metamfetaminmissbruk: World’s most dangerous drug från National geographic och The meth epidemic från PBS Frontline.

Metamfetaminbruk har länge setts som en epidemi i USA. Speciellt Portland, Oregon har haft stora problem med drogen som man anser förstör individers liv och till stor del är ansvarig för en mängd olika typer av stölder för att hålla igång missbruket. I Portland började en anställd vid polisen att spara de fotografi som tas av metamfetaminmissbrukare när de häktas. Detta eftersom drogen har en ”distinct deteriorating effect on somebody’s physical appearance”. På bilder i en slags inverterad TV-shopanda (”så här ser dina tänder ut innan, så här efter”) får man se hur ”vackra”, unga människor förvandlas till ”levande döda”, hur deras ansikten har fyllts med rivsår och deras ögon skjutits inåt. Den här förvandlingen beror på de svåra symptom som metamfetamin orsakar.

Genom att lura hjärnan att skicka ut enorma mängder dopamin skapas ett ovanligt starkt rus som varar i uppemot tolv timmar. Idag relaterar nog de flesta begreppet coach surfer till ungdomar och andra som reser mycket och sover på soffor som andra tillhandahåller i deras hem. Under epidemin i Portland var coach surfers de människor som låg utslagna i sängar och på soffor efter att ha tagit drogen.

Metamfetamin är extra farligt eftersom ett långvarigt missbruk av drogen permanent kan påverka hjärnan negativt. Detta sker eftersom dopamin till slut upphör att skickas ut vilket gör att hjärnans belöningssystem sätts ur spel. Den eviga spiralen som är jakten efter en tripp lik den där första gången blir allt mer omöjlig att finna och till slut kan man inte uppleva dopaminets verkningar, varken med eller utan drogen.

Drogen är också problematisk eftersom den relativt enkelt kan tillverkas i så kallade ”meth labs”, metamfetaminlaboratorier som i USA ofta startades i villor eller en senare utveckling till superlabb i oanvända farmbyggnader. I de småskaliga hemmalabben kan drogen tillverkas genom hamstring (”smurfing”) av vanlig förkylningsmedicin som innehåller efedrin eller pseudoefedrin. Den här typen av små labb som har en tendens att explodera om tillverkningsprocessen går fel har till exempel förekommit i filmer som Spun (regissör: Jonas Åkerlund).

I fallen med superlabb upptäckte amerikanska Drug Enforcement Administration att efedrin köptes in från en fabrik i Indien. Detta gjorde att metamfetaminet som tillverkades var av ovanligt hög kvalitet. Detta fick som följd att missbruket ökade markant eftersom allt fler blev beroende av det. En journalist på tidningen The Oregon Observer upptäckte att när kvaliteten på metamfetaminet var hög, då steg missbruket och dödsfallen. Som en metod för att få bort drogen från marknaden började DEA att fokusera på så kallade ”precursor chemicals”, de kemikalier som även om de inte är olagliga i sig kan användas för att tillverka en drog. Detta är en metod som bland andra den europeiska droginformationsmyndigheten EMCDDA förespråkar för att stoppa tillverkningen av vissa droger.

Dem som DEA gav sig på var dock de mäktiga läkemedelsbolagen, så kallad ”big pharma” som säljer förkylningsmedicin med efedrin. De försökte få till ett förbud mot att sälja medicin med efedrin eller pseudoefedrin men misslyckades på grund av den makt läkemedelslobbyn har i Washington. Dock har detta lett till att dessa läkemedel i vissa delstater har placerats bakom disk. Men när allt fler hemmalabb har kunnat stoppas importeras nu drogen från superlabb i Mexiko. Langare därifrån har kunnat utnyttja de distributionsnätverk som kokainhandelns karteller har utvecklat för att transportera droger till hela USA.

Det som slår mig när jag ser dessa två på många sätt väldigt amerikanska dokumentärer om drogen är det fokus som man har lagt på missbrukets effekter på kroppen och i första hand ansiktet. Detta fokus fungerar oerhört bra i dokumentärfilmernas narrativ som ofta består av en skildring av hur unga, vackra och framgångsrika människor förvandlas till missbrukare som lever ett ”wasted life of addiction”. Här verkar man ofta medvetet ha letat upp skräckexempel på när det har gått snett för de som använt drogen. I en av dokumentärerna presenteras den framgångsrike och atletiske sonen som kastar bort en ljus framtid som amerikansk fotbollsspelare och glider in i ett gravt missbruk. Vi får också på bästa cliffhangervis följa det vackra, unga och typiska paret som enligt familjen måste ha provat drogen för första gången. De ger sig ut i en snöstorm i deras pick-up medan de är höga och i en hallucinatorisk dimma ringer till larmcentralen och skickar polisen till deras lägenhet när de i själva verket är långt därifrån. De lyckas söka skydd i ett skjul vid ett stenbrott men ger sig till slut ut i stormen och avlider av köld och deras kroppar hittas flera dagar senare.

Detta är så klart tragiskt men samtidigt intressant eftersom det i alla fall för mig väcker tankar om att dessa människor uppenbarligen inte har vetat av effekterna av drogen innan eller ens vetat vad det var de stoppade i sig. Här åberopas en slags pekpinne: "titta bara så illa det kan gå bara på en dos", något som känns igen från så kallade common sense-historier om hur man är fast i missbruk efter bara en dos av drogen x. Det är också talande för den här typen av dokumentärer att de alltid verkar sluta med att en familjemedlem, oftast en mor (vi får se en mor vars barn har omhändertagits och nämnda exempel där dottern avled i snön) får gråta framför kameran.

Men åter till drogernas fysiska påverkan på kroppen. En bild som länge cirkulerat på nätet är ett utmärkt exempel på detta fotografiska infångande av kroppsligt förfall. Goresajten rotten.com tillhandahåller den här bilden under titeln The downward spiral.

Bildtexten är:

”Life can be rough for some people. Even for a pretty girl in New York City. In fact, life's roughness can sometimes be documented visually through the mugshots in your criminal arrest record”.

Här betonas igen att en ”pretty girl” förvandlats till någon man knappt skulle känna igen. Ett annat citat från filmerna är ”she used to be very pretty”. Här kan man nästan undra om detta inte är en närmast sjuklig besatthet från familjers och myndigheters sida att hela tiden påtala hur vackra de en gång var. Man skulle nästan kunna tro att den största anledningen till att de vill att människor ska sluta ta drogen är för att de ska fortsätta att vara ”vackra” människor.

Vilket kanske inte är så konstigt om man tar amerikanskt medelklassliv som utgångspunkt där att vara vacker, framgångsrik i sport eller studier och vara populär i vänkretsen ses som en väg till ett gott liv. Detta ska då kontrasteras mot att metamfetaminmissbruk egentligen ofta har konsekvenser som kan ses som än värre än kroppsligt förfall. ”Meth orphans”, barn som tagits ifrån föräldrarna på grund av missbruk tas upp, liksom kopplingen mellan en brottslig karriär och missbruket (här bör man dock ställa frågan vad det är som kommer först i kedjan - missbruket eller brottsligheten).

Frågan är om detta eventuellt skulle kunna leda till ett alltför starkt fokus på fysiskt utseende medan man mindre tittar på hur människan i fråga förändras rent psykiskt. Detta behöver ju inte betyda att allt fokus läggs på utseende utan skulle kunna hanteras som en länk i kedjan kroppsligt förfall bidrar till psykiskt förfall eller kanske snarare tvärt om. Ett exempel på hur detta utseendefokus talas om är hur modern till den avlidna dottern trots sin profession som sjuksköterska inte tyckte sig kunna se några tecken på att hon skulle missbruka droger. I hennes ord: ”she still had her beautiful hair, she still had her beautiful skin”. I Portland användes insamlandet av fotografi och senare även videoupptagningar av missbrukare som tagits in medan de varit höga för att skapa ett ”utbildningsprogram” kallat Faces of meth (kanske en något morbid parafras på mondoklassikern Faces of Death?). Jag undrar dock vilken publik det här programmet riktar sig till, är det de som redan känt av missbrukets effekter eller används det i skräckpropagandistiskt syfte?

Det som specifikt händer med metamfetaminmissbrukare är ofta att de får så kallad ”meth mouth” som innebär att tänderna sakta förlorar sitt fäste i tandköttet på grund av att man inte bryr sig om att borsta tänderna samt att drogen minskar salivutsöndringen vilket får bakterier att angripa tandköttet. Andra mer typiska tecken är ”klassiska” märken från injektion men även tidigare nämnda rivmärken i ansiktet från så kallade ”meth bugs”. Detta kommer av att vissa upplever att insekter kryllar på deras hud vilket gör att de börjar peta och riva i huden.

Metamfetamin framstår trots eventuell överdriven skräckpropaganda från filmskaparnas håll som en drog som måste hanteras som mycket farlig. Framförallt eftersom den är extremt beroendeframkallande, billig att tillverka, har ett extremt långt rus och i åtminstone den amerikanska kontexten är lätt att få tag på. Jag kommer nog få tillfälle att återkomma till metamfetaminproblematiken eftersom det finns en utmärkt torrent om drogen på TPB där dessa filmer finns tillgängliga.

Methadonia

I den här dokumentärfilmen får man följa ett antal människor i New York som går i gruppterapi samtidigt som de får metadon utskrivet för att minska suget efter heroin. Gruppen leds av en ex-missbrukare, Millie, som efter att själv kommit ur missbruk leder de andra med stränghet och goda råd.

Metadon är en syntetisk opioid som har sina rötter tillbaka till nazi-tyskland under andra världskriget där det utvecklades som en ersättning för morfin. Det fungerar genom att blockera de receptorer i hjärnan som reagerar på heroin och gör det onödigt att injicera eller röka heroin eftersom effekten uteblir. Vad som är intressant i det här fallet är att de som använder metadon har lärt sig att det går att kombinera med legala antidepressiva preparat ”benzos” som valium och xanax. Detta utgör ett improviserande i jakten efter ruset och innebär att två droger kombineras i ett flerdrogmissbruk. Här kan man alltså se den rörelse som innebär att legala droger eller mediciner rör sig från ett fält av medicinsk vårdmässigt användande till att introduceras som gatudroger.

Vad som problematiseras i filmen är att metadon både kan ses som en hjälp och något som håller tillbaka ett rent tillfrisknande eller möjligheten att sluta använda droger överhuvudtaget. Det börjar handla om både om man går på metadon eller ej samt hur stor dos man tar. En del av missbrukarna kallar detta ”liquid handcuffs”, de känner att de är helt i händerna på den personal som skiver ut det. De må vara utan sug efter heroin men befinner sig fortfarande i en kedja av fysiskt eller psykiskt beroende och därigenom beroende av tillgång till metadonet.

Filmen är ovanligt explicit i det att missbrukarna filmas när de så kallat somnar av, ”drifting off” på sitt rus. Personer intervjuas när de tagit drogerna och talar väldigt sammanhängande tills ruset sätter in och de på ett läskigt sätt plötsligt somnar in medan kameran rullar.

En intressant aspekt som man kan se är hur missbruket påverkar kroppen. I Pierre Bourdieus anda kan man kanske tala om en missbrukares habitus, de rent kroppsliga vanor som så att säga sätter sig i missbrukarens kropp. Man kan ibland ganska tydligt se när människor har varit inblandade i långvarigt och tungt drogmissbruk även om detta inte gäller alla och alltid. Det är främst ansikte och i viss utsträckning blåmärken och nålstickshål (även om dessa mer framgångsrikt kan döljas med hjälp av kläder) som avslöjar ett långvarigt missbruk. Detta kanske skulle kunna ses i termer av dels den påverkan på kroppen som intagande av drogerna innebär samt vad som kan kallas ”bodily neglect”. En av personerna i filmen lyckas att ta sig ur sitt missbruk och i denna omvandling kan man se ett pånyttfött fokus på hans egna utseende. Vi får se när han går till tandläkaren och fixar till sina tänder och kan se att han i större utsträckning bryr sig om hur han klär sig. En annan man i gruppen kommer tillbaka från avgiftning och ser väldigt annorlunda ut i ansiktet. De andra säger att han har ”the glow”, att han är ”shining like a new person”. Berättarrösten beskriver honom som en omslagspojke för avgiftning.

Den här förändringsprocessen från missbruk till en vilja till ett normalt liv är intressant. I filmen betonas hur dessa människor strävar efter ett normalt liv, hur nu det ska tolkas. Som exempel tas vad de flesta skulle kalla ett ytterst ordinärt liv, att ha någonstans att bo, att ha ett arbete att gå till, att ha en familj som bryr sig om en. Att nå detta liv blir för missbrukarna en extremt svår kamp. Ju längre de använder drogerna, desto mer vilja till förändring behöver de. Men ju längre de använder drogerna desto mindre verkar möjligheterna till förändring bli eftersom drogerna till synes rent biologiskt och psykiskt bryter ned möjligheterna. Viljan må finnas där ("I’m getting too old for this shit. I want to get off the drugs"), men den ansträngning som behövs, med eller utan gruppterapi och hjälp från andra, blir allt för stor.

Här tycker jag mig se en givande paradox i talet om ”det ordinära” i filmen. Det engelska ord som används om vad missbrukarna i terapigruppen sysslar med är ”recovery”, som på svenska kan översättas som tillfrisknande, bättring eller återhämtning. Det intressanta är vad som ska ses som en återhämtning och vad det är som man försöker återhämta eller tillfriskna ifrån. Filmen beskriver detta ”recovery” som något som inte alltid följer det koherenta narrativa mönster som en film brukar vilja följa. Tillfrisknandet blir (för?) ordinärt i sina cykler av en stark vilja till att bli av med missbruket (eller metadonet, som kanske inte bör ses som missbruk, om det inte används tillsammans med benzos?), avgiftning och misslyckande att ta sig ur med resultatet att de återfaller.

Kanske kan man kalla detta ”the ordinary of the unordinary”, det ordinära i det oordinära. De missbrukande kan känna sig fast i en tillvaro som för dem ter sig väldigt ordinär i dagar som ser ungefär lika dana ut och som är inrutade efter vissa mönster av tillskansande av metadon och eventuella antidepressiva medel. Detta trots att de för icke-missbrukande ofta ses som levande en ytterst oordinär eller onormal tillvaro. Men det som man längtar efter är kanske en annan ordinär tillvaro, den som de flesta av oss lever, med fast bostad, arbete och människor runt omkring oss som bryr sig om hurvida man mår bra eller inte.