fredag 18 juni 2010
onsdag 16 juni 2010
Steven Levitt om crackförsäljning
Den här har några år på nacken, men när den amerikanska ekonomen bakom boken Freakonomics, Steven Levitt, berättar om vad han och en kollega fick ut av att analysera medlemmar i cracksäljande gäng i USA blir det sjukt intressant. Kolla för övrigt in sajten TED talks, de har bra och korta föreläsningar om lite allt möjligt.
An Inside Look at the Economics of a Drug-Selling Gang.
An Inside Look at the Economics of a Drug-Selling Gang.
söndag 13 juni 2010
Hillbilly heroin
Förra helgen var jag och såg Hannah Modighs fotoutställning Hillbilly heroin honey på Galleri Format i Malmö. Det var en ganska fängslande utställning med väligt vackra foton från regionen Appalachia i USA. De föreställer framförallt ett antal ungdomar i St. Charles, Virginia. Om man läser några av kommentarerna på Vice magazine som publicerat dem så verkar dock en del av St. Charlesborna vara ganska arga på hur de tycker sig blivit porträtterade. De verkar tycka att Modigh har framställt staden som värsta white trash-hålan där alla bara knarkar ner sig. Jag kan faktiskt förstå deras reaktion även om den är överdriven. Bilderna visar huvudsakligen en grupp unga människor som uppenbarligen lever i en homogen arbetarklass och som troligtvis med största lätthet kan börja experimentera med de droger som finns runt dem, som OxyContin.
När OxyContin introducerades på den amerikanska läkemedelsmarknaden 1996 var det många som hyllade den som ett utmärkt smärtstillande medel. Patienten får en effektiv och långvarig smärtstillande effekt på grund av att den verksamma opiaten Tebain långsamt utsöndras till kroppen. Men hyllningskören tystnade ganska snabbt i och med att medlet började komma ut i det som på svenska brukar benämnas ”missbrukarledet”, det vill säga bland människor som använder preparatet utan recept efter att ha fått tag på det ”på gatan”.
Det intressanta med just OxyContin är att läkemedlet främst används problematiskt i avlägsna bergsregioner som till exempel Appalachia i östra USA. Därifrån kommer drogens smeknamn ”hillbilly heroin”, efter det namn som ofta nedsättande fått beteckna de människor som lever i detta områdes bergstrakter. De flesta rapporterna om missbruk av drogen kommer oroväckande nog från områden med en hög andel av befolkningen sysselsatta med hårt kroppsarbete. Detta kan till exempel vara skogsbruk, gruvdrift eller fiskeri, arbeten som ofta kan ge skador och påföljande smärta som kan behandlas med opiater. Många i de här samhällena lider alltså av kroniska smärttillstånd vilket innebär att en ovanligt stor del av populationen regelbundet använder smärtstillande medel. Detta kan utvecklas till en slags ”coping mechanism” som börjar likna självmedicinering. De här drogerna finns alltså ofta nära till hands och den legala användningen har blivit normaliserad på många platser.
Det som förvärrar (eller kanske är en del av problemets rot) är att dessa tunga industrier ofta finns i områden som idag har det allt ekonomiskt svårare. Detta kan spä på en vilja att sälja vidare ens uthämtade tabletter eller att människor på jakt efter pengar rånar apotek eller fixar falska recept. En uppgift från 2004 uppger att hälften av de intagna i orten Hazard, Kentucky (som till exempel Phil Ochs sjungit om) är där på grund av OxyContinrelaterade brott. Den här typen av småstäder med stark koppling till den amerikanska fackföreningsrörelsen har bland annat förekommit i dokumentärfilmer som Harlan County, USA.
Många av samhällena där missbruket har bitit sig fast är små och ganska isolerade vilket gör att många av de ”vanliga” gatudrogerna inte finns tillgängliga och det som finns till hands används som ett substitut. De här små orterna erbjuder inte heller särskilt många möjligheter för ungdomar och yngre att roa sig och många missbrukare av OxyContin säger sig ha börjat använda medlet på grund av leda (Inciardi & Cicero 2009). Det här sistnämnda kan man verkligen ana när man ser Hannah Modighs bilder, tristessen lyser igenom.
I USA verkar en profil över de som missbrukar OxyContin visa att de oftast är män, från landsbygden och något yngre än andra opiatmissbrukare (Hays 2004). Ungdomar som börjar använda opiater kan man tänka sig kanske inte dras till heroin i ett första skede, utan använder de receptbelagda opiater som finns att tillgå i ett relativt isolerat samhälle.
OxyContintabletterna ska förstås egentligen sväljas, men missbrukare tuggar ofta sönder dem eller krossar dem till ett pulver som kan snortas. Den är också vattenlöslig vilket gör det relativt enkelt att injicera drogen. Det som gör just OxyContin speciellt angelägen att användas som drog är att det aktiva ämnet finns i mycket större mängd än hos andra receptbelagda opiatbaserade läkemedel. OxyContin är alltså, till skillnad från OxyCodone (håll i dig...) Purdue Pharma's brand for time-release single-ingredient oxycodone oral medication. Detta innebär att en svald tablett långsamt matar ut smärtstillande medel i kroppen under en tolvtimmarsperiod. Detta går dock att undvika genom att injicera eller genom att dra upp pulveriserade tabletter i näsan.
Att receptbelagda läkemedel används på ett problematiskt sätt sätter fokus på den högst labila distinktionen mellan läkemedel och droger. Är OxyContin ett läkemedel när det används av cancerpatienter men blir en drog så fort någon använder den för att denne har en tråkig dag att fördriva?
Det finns även ett mysterium med de receptbelagda läkemedlen som används illegalt. Detta är frågan om hur de kommer i händerna på människor som inte har tillåtelse att använda dem. Detta kallas diversion på engelska och innebär att reglerade läkemedel kanaliseras från legala källor till den olagliga gatumarknaden. Den mest kända vägen, men kanske inte den vanligaste, är så kallad ”doctor shopping”, när läkare olämpligen skriver ut läkemedlen till patienter som inte borde få dem.
En annan väg som får mycket uppmärksamhet i media är den via Internet. Till exempel gjorde en representant för rikskrim nyligen det oerhört svepande uttalandet:
”På Internet finns vilka droger som helst, när som helst, var som helst” (Drugnews).
Dock har studier som gjorts i amerikansk kontext visat att de som kommer över receptbelagda läkemedel via nätet är få. Undersökningen National Survey on Drug Use and Health från 2005 rapporterade att av de över 12 år fick 72,3 % tag på dem genom vänner och släktingar medan mindre än en procent kom åt dem via nätet. Dock kan det ha skett en hel del på fem år, men siffrorna pekar ändå på en ganska stor divergens som troligtvis inte har utjämnas ännu.
Allt tyder på att missbruk av (eller abuse för att använda den engelska termen) receptbelagda läkemedel i alla fall i USA är på stark frammarsch. Det som kallas ”narcotic analgesic abuse” har ökat sedan mitten av 1990-talet och fördubblades mellan 1994 och 2001. Bland opiaterna är det framförallt kodein, fentanyl, hydrokodon, morfin och oxykodon (det vill säga OxyCodone/OxyContin) som ökar mest. Missbruk av receptbelagda läkemedel har inte fått lika mycket mediafokus som de mer löpsedelsmässiga ”farliga gatudrogerna”.
I USA under 1980- och 90-talen överskuggades detta av den explosionsartade ökningen av kokainanvändning (främst crack) samt problemen med HIV och AIDS bland injicerande missbrukare. Därför har denna typ av drogberoende inte studerats lika flitigt som gatulangning och andra typer av droger. Att de här läkemedlen blivit allt mer tillgängliga, samt att det finns många fler typer än förr verkar påverka efterfrågan på dem. Det finns också stora risker att missbruket ökar eftersom receptbelagda läkemedel ses som mer acceptabla, mindre farliga samt ger mildare juridisk påföljd om man skulle haffas med dem.
Alldeles nyligen har den vetenskapliga tidskriften Drug and Alcohol Dependence publicerat en artikel med titeln Prescription drugs purchased through the internet: Who are the end users? som verkar intressant.
Den som vill kan kolla in dessa artiklar som jag använt mig av i det här inlägget:
Hays, Lon R, (2004) 'A profile of OxyContin addiction', Journal of Addictive Diseases, vol. 23, pp. 1-9.
Inciardi, James A. & Cicero, Theodore J. (2009) 'Black beauties, gorilla pills, footballs and hillbilly heroin: some reflections on prescription drug abuse and diversion research over the past 40 years', Journal of Drug Issues, vol. 39, pp. 101-115.
Slutligen en bild från Modighs utställning, som är väl värd att gå att titta på om man får chansen.
När OxyContin introducerades på den amerikanska läkemedelsmarknaden 1996 var det många som hyllade den som ett utmärkt smärtstillande medel. Patienten får en effektiv och långvarig smärtstillande effekt på grund av att den verksamma opiaten Tebain långsamt utsöndras till kroppen. Men hyllningskören tystnade ganska snabbt i och med att medlet började komma ut i det som på svenska brukar benämnas ”missbrukarledet”, det vill säga bland människor som använder preparatet utan recept efter att ha fått tag på det ”på gatan”.
Det intressanta med just OxyContin är att läkemedlet främst används problematiskt i avlägsna bergsregioner som till exempel Appalachia i östra USA. Därifrån kommer drogens smeknamn ”hillbilly heroin”, efter det namn som ofta nedsättande fått beteckna de människor som lever i detta områdes bergstrakter. De flesta rapporterna om missbruk av drogen kommer oroväckande nog från områden med en hög andel av befolkningen sysselsatta med hårt kroppsarbete. Detta kan till exempel vara skogsbruk, gruvdrift eller fiskeri, arbeten som ofta kan ge skador och påföljande smärta som kan behandlas med opiater. Många i de här samhällena lider alltså av kroniska smärttillstånd vilket innebär att en ovanligt stor del av populationen regelbundet använder smärtstillande medel. Detta kan utvecklas till en slags ”coping mechanism” som börjar likna självmedicinering. De här drogerna finns alltså ofta nära till hands och den legala användningen har blivit normaliserad på många platser.
Det som förvärrar (eller kanske är en del av problemets rot) är att dessa tunga industrier ofta finns i områden som idag har det allt ekonomiskt svårare. Detta kan spä på en vilja att sälja vidare ens uthämtade tabletter eller att människor på jakt efter pengar rånar apotek eller fixar falska recept. En uppgift från 2004 uppger att hälften av de intagna i orten Hazard, Kentucky (som till exempel Phil Ochs sjungit om) är där på grund av OxyContinrelaterade brott. Den här typen av småstäder med stark koppling till den amerikanska fackföreningsrörelsen har bland annat förekommit i dokumentärfilmer som Harlan County, USA.
Många av samhällena där missbruket har bitit sig fast är små och ganska isolerade vilket gör att många av de ”vanliga” gatudrogerna inte finns tillgängliga och det som finns till hands används som ett substitut. De här små orterna erbjuder inte heller särskilt många möjligheter för ungdomar och yngre att roa sig och många missbrukare av OxyContin säger sig ha börjat använda medlet på grund av leda (Inciardi & Cicero 2009). Det här sistnämnda kan man verkligen ana när man ser Hannah Modighs bilder, tristessen lyser igenom.
I USA verkar en profil över de som missbrukar OxyContin visa att de oftast är män, från landsbygden och något yngre än andra opiatmissbrukare (Hays 2004). Ungdomar som börjar använda opiater kan man tänka sig kanske inte dras till heroin i ett första skede, utan använder de receptbelagda opiater som finns att tillgå i ett relativt isolerat samhälle.
OxyContintabletterna ska förstås egentligen sväljas, men missbrukare tuggar ofta sönder dem eller krossar dem till ett pulver som kan snortas. Den är också vattenlöslig vilket gör det relativt enkelt att injicera drogen. Det som gör just OxyContin speciellt angelägen att användas som drog är att det aktiva ämnet finns i mycket större mängd än hos andra receptbelagda opiatbaserade läkemedel. OxyContin är alltså, till skillnad från OxyCodone (håll i dig...) Purdue Pharma's brand for time-release single-ingredient oxycodone oral medication. Detta innebär att en svald tablett långsamt matar ut smärtstillande medel i kroppen under en tolvtimmarsperiod. Detta går dock att undvika genom att injicera eller genom att dra upp pulveriserade tabletter i näsan.
Att receptbelagda läkemedel används på ett problematiskt sätt sätter fokus på den högst labila distinktionen mellan läkemedel och droger. Är OxyContin ett läkemedel när det används av cancerpatienter men blir en drog så fort någon använder den för att denne har en tråkig dag att fördriva?
Det finns även ett mysterium med de receptbelagda läkemedlen som används illegalt. Detta är frågan om hur de kommer i händerna på människor som inte har tillåtelse att använda dem. Detta kallas diversion på engelska och innebär att reglerade läkemedel kanaliseras från legala källor till den olagliga gatumarknaden. Den mest kända vägen, men kanske inte den vanligaste, är så kallad ”doctor shopping”, när läkare olämpligen skriver ut läkemedlen till patienter som inte borde få dem.
En annan väg som får mycket uppmärksamhet i media är den via Internet. Till exempel gjorde en representant för rikskrim nyligen det oerhört svepande uttalandet:
”På Internet finns vilka droger som helst, när som helst, var som helst” (Drugnews).
Dock har studier som gjorts i amerikansk kontext visat att de som kommer över receptbelagda läkemedel via nätet är få. Undersökningen National Survey on Drug Use and Health från 2005 rapporterade att av de över 12 år fick 72,3 % tag på dem genom vänner och släktingar medan mindre än en procent kom åt dem via nätet. Dock kan det ha skett en hel del på fem år, men siffrorna pekar ändå på en ganska stor divergens som troligtvis inte har utjämnas ännu.
Allt tyder på att missbruk av (eller abuse för att använda den engelska termen) receptbelagda läkemedel i alla fall i USA är på stark frammarsch. Det som kallas ”narcotic analgesic abuse” har ökat sedan mitten av 1990-talet och fördubblades mellan 1994 och 2001. Bland opiaterna är det framförallt kodein, fentanyl, hydrokodon, morfin och oxykodon (det vill säga OxyCodone/OxyContin) som ökar mest. Missbruk av receptbelagda läkemedel har inte fått lika mycket mediafokus som de mer löpsedelsmässiga ”farliga gatudrogerna”.
I USA under 1980- och 90-talen överskuggades detta av den explosionsartade ökningen av kokainanvändning (främst crack) samt problemen med HIV och AIDS bland injicerande missbrukare. Därför har denna typ av drogberoende inte studerats lika flitigt som gatulangning och andra typer av droger. Att de här läkemedlen blivit allt mer tillgängliga, samt att det finns många fler typer än förr verkar påverka efterfrågan på dem. Det finns också stora risker att missbruket ökar eftersom receptbelagda läkemedel ses som mer acceptabla, mindre farliga samt ger mildare juridisk påföljd om man skulle haffas med dem.
Alldeles nyligen har den vetenskapliga tidskriften Drug and Alcohol Dependence publicerat en artikel med titeln Prescription drugs purchased through the internet: Who are the end users? som verkar intressant.
Den som vill kan kolla in dessa artiklar som jag använt mig av i det här inlägget:
Hays, Lon R, (2004) 'A profile of OxyContin addiction', Journal of Addictive Diseases, vol. 23, pp. 1-9.
Inciardi, James A. & Cicero, Theodore J. (2009) 'Black beauties, gorilla pills, footballs and hillbilly heroin: some reflections on prescription drug abuse and diversion research over the past 40 years', Journal of Drug Issues, vol. 39, pp. 101-115.
Slutligen en bild från Modighs utställning, som är väl värd att gå att titta på om man får chansen.
måndag 7 juni 2010
Narcocorridos
Jag sprang för en tid sedan på en artikel av Mark Edberg om det mexikanska fenomenet narcocorrido. Den heter The narcotrafficker in representation and practise: a cultural persona from the U.S.-Mexican border och finns även utvidgad i bokform som El Narcotraficante - Narcocorridos and the Construction of a Cultural Persona on the U.S.-Mexican Border.
Narcocorrido är en typ av sånger som sjungs av band som är influerade av norteño och corridogenren på båda sidorna av den mexikanska gränsen till USA. Som namnet antyder handlar sångerna nästan uteslutande om drogsmugglingen över gränsen och de människor som utför och står bakom den. Vissa har jämfört narcocorridos med amerikansk gangsta rap, men likheten finns bara i texternas innehåll. Mitt egna musikaliska öra kopplar mest till svenska dansband och till viss del country, vilket kommer ganska givet i och med att genren nästan uteslutande verkar använda dragspel och någon typ av polka-valstakt.
Det går enligt Edberg att analysera hjältarna i de här sångerna (det vill säga drogsmugglarna, los narcotraficantes) som en kulturell persona (cultural persona), en kulturellt formad och flexibel publik representation som är tidsmässigt stabil och som är förkroppsligad i en person eller hur en person beter sig. Den här modellen skapar sedan en samling av meningsskapande parametrar och en prototyp för hur dessa meningar kan ageras ut i praktiken. Som jag tolkar det skapar alltså den här musikgenren via representationer i musiken, i videor och andra media en mall som det går att efterleva och som nära på måste efterlevas för att bli en lyckad drogsmugglare eller mafioso.
Narcocorridos är en sångform som idag är starkt kommersialiserad och som har sina rötter i corrido, som är traditionella värdeladdade sånger som uppkommit i gränstrakterna mellan Mexiko och USA under 1800-talet. En hjälte som dessa corridos ofta handlar om är Pancho Villa, den mest populära militära ledaren inom den mexikanska revolutionen 1911. Han blev känd för att modigt ta sig an de amerikanska styrkorna men även för att ge land till bönder och bygga skolor i de områden hans styrkor kontrollerade. Villa uppfyller alla kraven för att bli en typ av folkhjälte, han var föräldralös och fattig, blev jagad av de amerikanska styrkorna och lönnmördades 1924. Även i narcocorridosångformen är döden snarast en ontologisk fas i fulländandet av rollen. I denna roll symboliserade han bondebefolkningens strävanden som en person av lägre klass som tog sig an och satte sig upp emot de dominerande klasserna. De mexikanska drogsmugglarna blir därmed ett fenomen som till stor del är påverkat av ett samband mellan klass, makt samt regionell och nationell identitet.
Denna typ av hjälte kan intressant nog analyseras med hjälp av den marxistiske historikern Eric Hobsbawms begrepp ”social bandit”. Enligt honom är fenomenet med sociala banditer ett landsbyggdsfenomen som uppstår i agrara ekonomier som kännetecknas av förtryck av den jordbrukande populationen (notera den marxistiska terminologin). Det är värt att läsa hans definition eftersom begreppet även kan appliceras på andra kontexter, som inom Jamaicas i dagsläget labila och drogsmugglingspåverkade politiska situation (jämför med deras "Robin Hood", Christopher Coke, som fick mycket uppmärksamhet nyligen - DN, SvD):
Ovanstående faktum gör att många ungdomar ser positivt på drogsmugglarna och artisterna som spelar narcocorridos. Att ha mycket pengar och kunna klä sig väl blir en möjlig väg till att tillskansa sig en generell känsla av att ha makt över andra, det här livet blir då ett sätt att erhålla status för människor som oftast har få möjligheter till detta. Att sångerna ofta hyllar olika narcotraffickers (ibland på uppdrag av dem) betyder också att det finns en möjlighet att bli ihågkommen även om man skulle mista livet i samband med drogaffärerna. Enligt Edberg visas narcocorridopersonan även upp i musikvideor och på albumomslag på ett sätt som påminner om en ”globalized, post-MTV ”gangsta” image”, där dyra bilar, AK-47:or och andra vapen ofta förekommer.
Några av de mest kända narcocorridonamnen är till exempel Los Tigres del Norte, Chalino Sánchez och El Tigrillo Palma. Den som vill kan även lyssna på rötterna till narcocorrido, det vill säga "vanliga" corridos om de mexikanska frihetskämparna vid gränstrakterna på The roots of the narcocorrido via Spotify.
Narcocorridokulturen är ett intressant fenomen som är värt att titta närmare på. Dock verkar det finnas en viss del exoticism när den representeras i den amerikanska populärkulturen, vars deckare och kriminalundersökande program ibland har tagit upp den i olika avsnitt, till exempel i The Shield och CSI. Detta beror till stor del på de uppmärksammade morden på en del narcocorridoartister. Det är dock inte helt klarlagt exakt på vilka sätt de här morden har att göra med närheten till drogsmugglarna, om de alls är drogrelaterade.
En annan författare som har skrivit om narcocorridos är Elijah Wald. Hans böcker om bland annat amerikansk deltablues brukar vara utmärkta, så jag har lovat mig själv att läsa hans Narcororrido - A journey into the music of drugs, guns and guerrillas.
Edberg, Mark (2004) The narcotrafficker in representation and practise: a cultural persona from the U.S.-Mexican border, Ethos, vol. 32, pp. 257-277.
Narcocorrido är en typ av sånger som sjungs av band som är influerade av norteño och corridogenren på båda sidorna av den mexikanska gränsen till USA. Som namnet antyder handlar sångerna nästan uteslutande om drogsmugglingen över gränsen och de människor som utför och står bakom den. Vissa har jämfört narcocorridos med amerikansk gangsta rap, men likheten finns bara i texternas innehåll. Mitt egna musikaliska öra kopplar mest till svenska dansband och till viss del country, vilket kommer ganska givet i och med att genren nästan uteslutande verkar använda dragspel och någon typ av polka-valstakt.
Det går enligt Edberg att analysera hjältarna i de här sångerna (det vill säga drogsmugglarna, los narcotraficantes) som en kulturell persona (cultural persona), en kulturellt formad och flexibel publik representation som är tidsmässigt stabil och som är förkroppsligad i en person eller hur en person beter sig. Den här modellen skapar sedan en samling av meningsskapande parametrar och en prototyp för hur dessa meningar kan ageras ut i praktiken. Som jag tolkar det skapar alltså den här musikgenren via representationer i musiken, i videor och andra media en mall som det går att efterleva och som nära på måste efterlevas för att bli en lyckad drogsmugglare eller mafioso.
Narcocorridos är en sångform som idag är starkt kommersialiserad och som har sina rötter i corrido, som är traditionella värdeladdade sånger som uppkommit i gränstrakterna mellan Mexiko och USA under 1800-talet. En hjälte som dessa corridos ofta handlar om är Pancho Villa, den mest populära militära ledaren inom den mexikanska revolutionen 1911. Han blev känd för att modigt ta sig an de amerikanska styrkorna men även för att ge land till bönder och bygga skolor i de områden hans styrkor kontrollerade. Villa uppfyller alla kraven för att bli en typ av folkhjälte, han var föräldralös och fattig, blev jagad av de amerikanska styrkorna och lönnmördades 1924. Även i narcocorridosångformen är döden snarast en ontologisk fas i fulländandet av rollen. I denna roll symboliserade han bondebefolkningens strävanden som en person av lägre klass som tog sig an och satte sig upp emot de dominerande klasserna. De mexikanska drogsmugglarna blir därmed ett fenomen som till stor del är påverkat av ett samband mellan klass, makt samt regionell och nationell identitet.
Denna typ av hjälte kan intressant nog analyseras med hjälp av den marxistiske historikern Eric Hobsbawms begrepp ”social bandit”. Enligt honom är fenomenet med sociala banditer ett landsbyggdsfenomen som uppstår i agrara ekonomier som kännetecknas av förtryck av den jordbrukande populationen (notera den marxistiska terminologin). Det är värt att läsa hans definition eftersom begreppet även kan appliceras på andra kontexter, som inom Jamaicas i dagsläget labila och drogsmugglingspåverkade politiska situation (jämför med deras "Robin Hood", Christopher Coke, som fick mycket uppmärksamhet nyligen - DN, SvD):
The point about social bandits is that they are [peasant] outlaws whom the lord and the state regard as criminals, but whom remain within [peasant society], and are considered by their people as heros, as champions, avengers, fighters for justice, perhaps even leaders of liberation, and in any case as men to be admired, helped and supported. . . . It is found in one or other of its three main forms. . . the noble robber or Robin Hood, the primitive resistance fighter or guerrilla unit of what I shall call the haiduks, and possibly also the terror-bringing avenger. [1969:14–16]I det mexikanska fallet lever dock inte drogsmugglarna riktigt upp till något som kan liknas vid langande Robin Hoodfigurer eller sociala banditer. Fokus ligger inte i första hand på att hjälpa sitt samhälle eller andra (förutom sin egen familj) utan istället på att idka olika former av iögonfallande konsumtion genom att för andra visa upp dyra bilar, smycken och kläder. Att klä sig som en chero, från ranchero, har blivit en egen distinkt stil som kan innefatta stora vida bälten med graverade bältesspännen, cowboyhatt och boots i ödle- eller alligatorskinn.
Ovanstående faktum gör att många ungdomar ser positivt på drogsmugglarna och artisterna som spelar narcocorridos. Att ha mycket pengar och kunna klä sig väl blir en möjlig väg till att tillskansa sig en generell känsla av att ha makt över andra, det här livet blir då ett sätt att erhålla status för människor som oftast har få möjligheter till detta. Att sångerna ofta hyllar olika narcotraffickers (ibland på uppdrag av dem) betyder också att det finns en möjlighet att bli ihågkommen även om man skulle mista livet i samband med drogaffärerna. Enligt Edberg visas narcocorridopersonan även upp i musikvideor och på albumomslag på ett sätt som påminner om en ”globalized, post-MTV ”gangsta” image”, där dyra bilar, AK-47:or och andra vapen ofta förekommer.
Några av de mest kända narcocorridonamnen är till exempel Los Tigres del Norte, Chalino Sánchez och El Tigrillo Palma. Den som vill kan även lyssna på rötterna till narcocorrido, det vill säga "vanliga" corridos om de mexikanska frihetskämparna vid gränstrakterna på The roots of the narcocorrido via Spotify.
Narcocorridokulturen är ett intressant fenomen som är värt att titta närmare på. Dock verkar det finnas en viss del exoticism när den representeras i den amerikanska populärkulturen, vars deckare och kriminalundersökande program ibland har tagit upp den i olika avsnitt, till exempel i The Shield och CSI. Detta beror till stor del på de uppmärksammade morden på en del narcocorridoartister. Det är dock inte helt klarlagt exakt på vilka sätt de här morden har att göra med närheten till drogsmugglarna, om de alls är drogrelaterade.
En annan författare som har skrivit om narcocorridos är Elijah Wald. Hans böcker om bland annat amerikansk deltablues brukar vara utmärkta, så jag har lovat mig själv att läsa hans Narcororrido - A journey into the music of drugs, guns and guerrillas.
Edberg, Mark (2004) The narcotrafficker in representation and practise: a cultural persona from the U.S.-Mexican border, Ethos, vol. 32, pp. 257-277.
lördag 5 juni 2010
tisdag 1 juni 2010
Alkoläsk och skatt
De har namn som Smirnoff Ice, Bacardi Breezer och Xide och går under samlingsnamnen alkoläsk, blanddrycker eller bryggeribranchens RTD, ready to drink. Fram till 1996 vägrade Systembolaget att sälja dessa drycker och när Alkoholsortimentsnämnden beslutade att Bolaget inte kunde blockera vissa varor blev debatten om alkoläsken intensiv. Än idag utmålas blanddrycker som de svarta fåren i alkoholsortimentet. Det är värt att i helhet citera en socialdemokratisk riksdagsmotion (2009) från alkoholutredare Kent Härstedt i frågan:
De söta, färdigblandade dryckerna med mellan fem till sju volymprocent alkohol introducerades under sent 90-tal och skapade en debatt med vissa inslag av moralpanik när man fruktade deras förförande krafter när det gäller ungas alkoholintag. Det förmodades att alkoläsken dolde smaken av alkohol och därmed skapade en grogrund för ökad alkoholkonsumtion, framförallt bland unga tjejer. På grund av detta införde många länder en högre skattesats för alkoläsk och i bland annat Frankrike, Tyskland och Australien nästan fördubblades priserna. När extraskatten genomfördes i Australien 2008 sjunk försäljningen av alkoläsk med 26 % medan spritförsäljningen ökade med 11 %.
Det finns mycket tydliga bevis för att extra hårda skatter på alkohol minskar konsumtionen och reducerar alkoholrelaterade skador. Detta beror på en viss priselasticitet som innebär att folk ändrar sina alkoholvanor i relation till priserna i detaljhandeln. På grund av att unga har en mer priselastisk konsumtion av alkohol på grund av mindre ekonomiska resurser antogs det att en speciell alkoläskskatt kunde reducera den totala alkoholkonsumtionen bland unga.
Resultatet av skattehöjningen fick också som resultat att konsumtionen av alkoläsk sjönk, det blev helt enkelt mindre populärt att köpa alkoläsk. Det är dock ytterst tveksamt om en reduktion i alkoläskdrickande resulterar i en minskning av den totala alkoholkonsumtionen på grund av vad författarna kallar beverage substitution. Det vill säga att människor inte minskar sitt intag, utan att de byter till andra alkoholhaltiga drycker, till exempel genom att själv blanda sprit med läsk, något som kan innebära ett mer riskfyllt dryckesbeteende. Det kan vara så att människor som föredrar öl eller sprit, alternativt byter till dessa typer, uppvisar större alkoholrelaterade problem i sin konsumtion, helt enkelt att man dricker mer och helgsuper i större utsträckning. Exakt hur den här substitutionseffekten fungerar och hur stark den är finns det dock olika belägg för. De flesta studier som gjorts rapporterar en svag effekt, men det finns undantag som visat på en betydande substitutionseffekt.
Artikelförfattarna använde således en undersökning kallad European School Survey Project on Alcohol and other Drugs (ESPAD), som genomförs vart fjärde år och som koordineras av CAN. Åren 2003 och 2007 användes, alltså en typ av jämförelse mellan ”före och efter” skatten introducerades. Populationen bestod av elever i tyska årskurserna nio och tio och urvalet resulterade i dryga 5000 elever 2003 och 6663 under 2007. Resultatet blev att det fanns en tydlig skillnad i vilken dryck eleverna föredrog mellan de olika tidpunkterna för undersökningen. De som föredrog alkoläsk sjönk från 27,3 % till 12,4 %.
Dessutom ökade den grupp som föredrog öl eller sprit från 5,8 % till 7,8 %. Detta skulle dock kunna bero på ”kulturella eller strukturella” förändringar under tiden mellan undersökningarna, det vill säga att en generell trend nedåt i den totala akoholkonsumtionen kan ha skett. Men utifrån resultaten så sjönk konsumtionen av alkoläsk medan spritkonsumtionen ökade signifikant, dock verkade det inte ske en minskning i den totala alkoholkonsumtionen. Detta betyder att skattehöjningen inte resulterade i en total minskning, men att ungdomarna istället bytte till andra alkoholhaltiga drycker eventuellt kopplade till mer riskfyllda dryckesbeteenden.
Det är intressant att den i debatten ”onda” alkoläsken i verkligheten verkar vara kopplad till ett dryckesbeteende som är mer relaterat till vad som kan kallas ett socialt drickande. Att dricka för att man deltar i ett socialt sammanhang som en fest eller liknande, som också innebär att man i större utsträckning modererar sitt intag. Detta står mot individer som föredrar sprit eller öl som en annan studie (Kuntsche et al. 2006) har funnit dricker mer för att bli fulla eller för att hantera personliga problem, det vill säga ett mer problematiskt beteendemönster.
Eftersom flickor ofta sägs vara mer benägna att dricka alkoläsk (jag har själv blivit retad utomlands för att jag vid vissa tillfällen druckit ”tjejdrycken” Smirnoff Ice) undersöktes även om det fanns några genderspecifika effekter av skattehöjningen. Författarna kom fram till att tjejer inte skyddades mer än killar av skatten, båda könen tenderade att byta ut alkoläsken mot sprit.
Slutsatserna blev således att:
Det är också intressant att notera vissa av de begrepp som motionsförfattaren använder. De är väldigt löst definierade och verkar närmast vara hemmasnickrade, som ”kraftigare alkoholvanor” (vad nu det innebär), samt att cider och alkoläsk skulle vara ”inkörsdrycker för många unga”. Även politiska inlägg från Miljöpartiet har använt sig av en närmast identisk begreppsapparat. För min del hade det varit roligt att se lite mer evidensbaserade förslag till riksdagen. Varför inte lägga in i alla fall en källa till en vetenskaplig artikel som stödjer det motionsförfattaren vill föra fram?
Alkoläsk är drycker med söt smak, färgglada etiketter, färgglatt innehåll och avsaknad av tydlig alkoholsmak. Försäljningen av alkoläsk och söt cider har ökat kraftigt sedan lanseringen i mitten av 90-talet. De söta dryckerna blir snabbt populära hos dem som inte har utvecklade alkoholvanor, främst ungdomar och särskilt unga kvinnor. Att redan som ung etablera alkoholvanor gör att man snabbare blir beroende, alternativt får kraftigare alkoholvanor.
Alkoläsken och cidern är inkörsdrycker för många unga, och därför har flera länder som Frankrike, Tyskland och Luxemburg infört en särskild skatt/avgift på alkoläsken. Höjningarna är avsevärda. Resultatet av den tyska avgiftshöjningen är påtaglig och ett par produkter har redan tagits ur marknaden.
Det som har anförts som skäl mot att införa en svensk tilläggsavgift är att det finns vissa definitionssvårigheter. Dessa borde med vunna internationella erfarenheter nu vara lätta att övervinna. Ett förslag om höjning av skatten på alkoläsk och söt cider med ett påslag motsvarande Tysklands, bör därför skyndsamt presenteras.
I syfte att minska konsumtionen av alkoläsk bland unga bör skatten på alkoläsken höjas. Intäkterna från denna skatt skall användas för att stärka det förebyggande arbetet mot alkohol och droger riktat till ungdomar genom stöd till ett stort antal frivilligorganisationer som når ut till denna grupp genom sin ordinarie verksamhet och genom forskning om metodik och nya områden av kunskapsbaserat förebyggande arbete för barn, unga och unga vuxna.
Stockholm den 5 oktober 2009En intressant artikel i den vetenskapliga tidskriften Addiction har ifrågasatt hurvida ett högt skattetryck på alkoläsk (på engelska alcopops) har några positiva effekter. Changes in alcohol consumption and beverage preference among adolescents efter introduction of the alcopops tax in Germany av Müller et al.
Kent Härstedt (s)
De söta, färdigblandade dryckerna med mellan fem till sju volymprocent alkohol introducerades under sent 90-tal och skapade en debatt med vissa inslag av moralpanik när man fruktade deras förförande krafter när det gäller ungas alkoholintag. Det förmodades att alkoläsken dolde smaken av alkohol och därmed skapade en grogrund för ökad alkoholkonsumtion, framförallt bland unga tjejer. På grund av detta införde många länder en högre skattesats för alkoläsk och i bland annat Frankrike, Tyskland och Australien nästan fördubblades priserna. När extraskatten genomfördes i Australien 2008 sjunk försäljningen av alkoläsk med 26 % medan spritförsäljningen ökade med 11 %.
Det finns mycket tydliga bevis för att extra hårda skatter på alkohol minskar konsumtionen och reducerar alkoholrelaterade skador. Detta beror på en viss priselasticitet som innebär att folk ändrar sina alkoholvanor i relation till priserna i detaljhandeln. På grund av att unga har en mer priselastisk konsumtion av alkohol på grund av mindre ekonomiska resurser antogs det att en speciell alkoläskskatt kunde reducera den totala alkoholkonsumtionen bland unga.
Artikelförfattarna använde således en undersökning kallad European School Survey Project on Alcohol and other Drugs (ESPAD), som genomförs vart fjärde år och som koordineras av CAN. Åren 2003 och 2007 användes, alltså en typ av jämförelse mellan ”före och efter” skatten introducerades. Populationen bestod av elever i tyska årskurserna nio och tio och urvalet resulterade i dryga 5000 elever 2003 och 6663 under 2007. Resultatet blev att det fanns en tydlig skillnad i vilken dryck eleverna föredrog mellan de olika tidpunkterna för undersökningen. De som föredrog alkoläsk sjönk från 27,3 % till 12,4 %.
Dessutom ökade den grupp som föredrog öl eller sprit från 5,8 % till 7,8 %. Detta skulle dock kunna bero på ”kulturella eller strukturella” förändringar under tiden mellan undersökningarna, det vill säga att en generell trend nedåt i den totala akoholkonsumtionen kan ha skett. Men utifrån resultaten så sjönk konsumtionen av alkoläsk medan spritkonsumtionen ökade signifikant, dock verkade det inte ske en minskning i den totala alkoholkonsumtionen. Detta betyder att skattehöjningen inte resulterade i en total minskning, men att ungdomarna istället bytte till andra alkoholhaltiga drycker eventuellt kopplade till mer riskfyllda dryckesbeteenden.
Det är intressant att den i debatten ”onda” alkoläsken i verkligheten verkar vara kopplad till ett dryckesbeteende som är mer relaterat till vad som kan kallas ett socialt drickande. Att dricka för att man deltar i ett socialt sammanhang som en fest eller liknande, som också innebär att man i större utsträckning modererar sitt intag. Detta står mot individer som föredrar sprit eller öl som en annan studie (Kuntsche et al. 2006) har funnit dricker mer för att bli fulla eller för att hantera personliga problem, det vill säga ett mer problematiskt beteendemönster.
Eftersom flickor ofta sägs vara mer benägna att dricka alkoläsk (jag har själv blivit retad utomlands för att jag vid vissa tillfällen druckit ”tjejdrycken” Smirnoff Ice) undersöktes även om det fanns några genderspecifika effekter av skattehöjningen. Författarna kom fram till att tjejer inte skyddades mer än killar av skatten, båda könen tenderade att byta ut alkoläsken mot sprit.
Slutsatserna blev således att:
the tax appears to have entailed negative side effects because a switch to alcoholic beverages that are associated with riskier consumption patterns occurred.Men även att
health benefits of the alcopops tax related to the reduction of total alcohol consumption were mitigated by beverage substitution.Så för att återkomma till Kent Härstedts motion så skulle man kunna hävda att den i alla fall enligt artikeln i Addiction är fullständigt felaktig. Detta är bara en vetenskaplig artikel i mängden, och motionen skrevs innan den publicerades, men det är ändå tydligt att påståendena verkar vara tagna från medial debatt och inte från vetenskapliga källor. En tidningsartikel från Svenska Dagbladet har också fört fram andra åsikter i frågan. Paula Liljeberg på Maria Ungdom i Stockholm uttalar sig där och för fram att de ungdomar som de träffar på har berusat sig på starksprit, inte alkoläsk.
Det är också intressant att notera vissa av de begrepp som motionsförfattaren använder. De är väldigt löst definierade och verkar närmast vara hemmasnickrade, som ”kraftigare alkoholvanor” (vad nu det innebär), samt att cider och alkoläsk skulle vara ”inkörsdrycker för många unga”. Även politiska inlägg från Miljöpartiet har använt sig av en närmast identisk begreppsapparat. För min del hade det varit roligt att se lite mer evidensbaserade förslag till riksdagen. Varför inte lägga in i alla fall en källa till en vetenskaplig artikel som stödjer det motionsförfattaren vill föra fram?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
