En bok om Ettan

Boken Snuskungen - Ljunglöfs Ettan och det svenska snuset är en bok utgiven av Tobaksmuseet i Stockholm och beskriver företagets historia genom Ljunglöf-familjen som startade och under många år drev rörelsen.

Det är en stilren och stilig bok som ganska okritiskt presenterar företagets historia och med det berättar lite smått om snusets historia. Den okritiska blicken, som luktar lite av "företagsreklam fördold till bok", kommer kanske genom att tobaks- och tändsticksmuseet som utgivare stöds av Swedish Match. Utdrag ur visor, citat och uppteckningar från informanter från olika folklivsforskningsarkiv målar upp en bild av hur snuset användes av arbetarklassen. För dem var snuset fiffigt eftersom de kunde arbeta och samtidigt få i sig sitt nikotin. Den enorma ekonomiska klyftan mellan företagaren Ljunglöf och de arbetare som använde hans snus blir extremt tydlig i boken, när interiörer från Ljunglöfsfamiljens palatsliknande boningar visas med några sidor emellan bilder på rallare, stuvare och de fattiga bönder som odlade tobaken. 

1915 slog så tobaksmonopolet igenom och staten köpte upp alla snusfabriker, inklusive Ljunglöfs, som blev ännu rikare på grund av detta. Företaget som skapades fick heta AB Svenska Tobaksmonopolet. Det är intressant att notera hur betydelsefull tobakshandeln har varit för många förmögna familjer i Sverige. I Malmö kunde till exempel Frans Henrik Kockum på grund av sin satsning på tobakshandel starta Kockums Mekaniska Werkstad 1840. De lagliga drogernas enorma förmåga att skapa ekonomisk tillökning för de statliga finanserna genom beskattning är något som David Cartwright beskriver i boken Forces of Habit - Drugs and the making of the modern world som kan rekommenderas. I Sverige har monopolet en bakgrund i viljan att skapa en slagkraftig allmän pensionskassa, idag har syftet med de höga skatterna svängt till att mer handla om att täcka upp för de vårdkostnader som tobaksbruket orsakar. De enorma kapitaltillgångar som Ljunglöfs fick tillgång till genom försäljningen till staten investerades i andra företag, som till exempel det försäkringsbolag som idag är Skandia. 

Historien om Ljunglöfs är också en historia om hur snustillverkningen gick från att till stor del malas hemma för husbehovet i var mans tobakskvarn. För att sedan gå mot en professionalisering av tillverkningen, med en hel uppsjö olika varumärkesskyddade märken från olika tillverkare. Med förbättrade transportmöjligheter genom järnvägens utbyggnad kunde alltså det färska snus som Ljunglöf var så mån om att tillhandahålla levereras till hela den nationella marknaden.

Tobaksfabrikör Knut Ljunglöf avled i Stockholm 1920 som en av landets rikaste män och lämnade efter sig enorma 16 miljoner kronor i dåtidens penningvärde. Jag kom över den här boken billigt på antikvariat, men den som är intresserad av den svenska tobakshistorien kan fundera på att införskaffa den, kan med nöje avnjutas på några timmar med en prilla under läppen.

Tom Feiling - Kokain

Tom Feilings reportagebok The Candy Machine: How Cocaine Took over the World (finns nu på svenska i billig pocket) försöker måla upp bilden av hur kokainet har erövrat världen.

Det är en intressant och ganska politisk bok i det att den som vill ha bevis på att de nuvarande insatserna för att tackla problemet med droger genom att förbjuda dem med nöje kan läsa boken. Feiling spårar kokainets historia från de kokablad som tuggas i Sydamerikas bergsregioner via den kemiska isoleringen då drogen kunde intas i nya kontexter. Det blir tydligt genom den historiska tillbakablicken att kokainet har demoniserats på senare tid efter att länge ha setts som en välgörande substans (minns Sigmund Freuds Über coca t.ex). Feiling hävdar att det inte ens fanns någon drog(sub)kultur och att det inte var någon klassfråga att ta droger vid slutet av 1800-talet. Kokain intogs i diverse drycker i vardagslivet. Droger var över lag inget som angick domstolsväsendet, politiker eller medier. Detta utlåtande framstår dock som tveksamt men vad Feiling menar är att vid den här tiden var det alkoholen som var den stora misskrediterade substansen. För mig som använt mig av begreppet moralentreprenör lite mer ingående är det trevligt att se att begreppet används även här i en koppling till förbudsivrare emot alkoholen.

Det är också tydligt att kokain har fått vara syndabock för och representera rädslor för svart våld riktat mot vita i till exempel den amerikanska södern under tidigt 1900-tal, något som även speglades under den så kallade crack-epidemin under 80-talet i USA. På 70-talet var kokain snarast en drog som förknippades med den europeiska överklassens iögonfallande konsumtion, medan drogens omvandling till crack förvandlade den till något som det yttersta trasproletariatet använde. Crack uppfattades som en svart företeelse och olika medier knåpade ihop inslag och reportage som var gravt överdrivna eller till och med påhittade om så kallade crack babies, nyfödda som redan var beroende eller "defekta" på grund av mödrarnas crackberoende.

Kapitlet om hur Jamaica gick från att vara en central kugge i kokainsmugglingens hjul till att till viss del utkonkurreras av Mexiko är intressant och driver tydligt Feilings tes att den nuvarande narkotikalagstiftningen, både överstatligt och nationellt, orsakar enorma problem med våld och korruption. Jamaica gick från att vara en ”ganjakultur” till att bli en kokainekonomi genom det politiska spelet och dess strategiska läge för transporter till USA. Dagens rapporter (BBC, DN) från ett Kingston under belägring efter att supportrar till drogbossen "Mr Coke" kämpar mot hans utlämning till USA är ännu ett tecken på den våldsspiral som droghandeln innebär. Feiling beskriver väldigt bra i boken hur Jamaicas inrikespolitiska situation har blivit så labil och man förstår väl att drogbossens allierade ser honom som en "community leader" eftersom hans organisation hjälper de fattiga och delar ut mat till befolkningen.

Ännu värre är bilden av Colombia som en nation som totalt är i klorna på kokainhandel och produktion, en sammansättning som gynnar de paramilitära organisationerna och den inhemska maffian.

Trots USA:s inblandning i landets politik och kamp emot narkotikan (flera smugglare har utlämnats till USA för att dömas där) genom Plan Colombia så dyker nya karteller, maffiabossar och organisationer upp så fort någon har gripits av lagens långa arm. Organisationerna anpassas efter att de nya ingående har studerat vad det var som fick de gamla att falla. Istället för att skapa stora karteller eller organisationer sker en stor del av kokainpastaproduktionen och smugglingen nu med hjälp av mindre underentreprenörer. Dock verkar inte kokainhandeln vara en så betydande stöttepelare för ekonomin som många tror. Siffror från 1998 beräknar att drogförsäljning uppgick till endast 2.3 procent av landets BNP. Kokainet är trots allt en relativt billig jordbruksprodukt, endast en procent av detaljhandelspriset på kokain i USA kommer kokabonden i Colombia till hands, i jämförelse med 20 procent till smugglarna.

Som Feiling skriver är de stora vinnarna de som säljer kokainet i slutdestinationsländerna i Europa samt USA. Vad jag kan se kommer dock inte Feiling med några konstruktiva tankar kring hur Colombias situation kan förändras, dock står det klart att interventioner från USA i vad som på många sätt är landets inrikespolitik har varit mycket begränsade. Relationerna mellan USA och de sydamerikanska nationerna som de beskrivs i boken verkar vara väl nedsänkta i korruption och baserade på dolda agendor och politiska mål.

För min del blir boken lite mer åt det spekulativa hållet när kokainet mer allmänt behandlas som drog. Att kokainet sprids ”neråt” i de sociala skikten (jämför Wierup & de la Reguera - Drogen som fick medelklassen att börja 
knarka och länder att falla samman) beskrivs intressant nog som en demokratisering av en borgerlig livsstil. En annan intressant tanke är att varje epok har ”sin” drog och att de, likt konsumtionsvaror som alla andra, faller ut och in ur modet. På så sätt skulle olika typer av droger spegla den förhärskande stämningen under en viss tid och i en viss miljö. ”Det nya seklet” är inställt på stimulantia av olika slag som koffein, kokain och amfetamin, till skillnad från andra epokers användande av hallucinogener eller opiater. Det är dock tveksamt om man kan göra denna typ av svepande generaliseringar och det finns en risk för ett alltför eurocentriskt tänkande i analysen.

Ett givande sätt att se på kokain som presenteras i boken är att drogen faktiskt samverkar med en allmän sprit- och ölkultur. De som är höga på kokain på nattklubbar kan ofta ha druckit sprit innan och fortsätter att göra det under rusets gång för att skapa en för dansgolvet användbar cocktail. Detta som en slags motpol till andra drogscener, där till exempel ravekulturens ecstasyberusade människor klarar sig fint utan alkohol, vatten duger fint för att släcka törsten av frenetiskt dansande (vilket inte utesluter att man även på dagens närmas instituionaliserade rave-klubbar även kan få sig sina long drinks).

Jag ryggar först tillbaka lite för betoningen på kokainet som enbart konsumtionsvara, men inser att det kan vara ett väldigt effektivt verktyg för att analysera drogen. Sociologen och filosofen Slavoj Žižek benämner någonstans drogkonsumtion som den ultimata konsumtionen för konsumtionens skull. På sätt och vis är brands och varumärken något som inte är så viktigt i sig, utan att man har just den drog man vill få i sig tillgänglig. Användare av ecstasy kan vara väldigt måna om att ta tabletter av en viss typ, men det viktiga är snarare att halten av MDMA är så hög som möjligt.

Det är dock i kapitlet benämnt "Legalisering" som boken biter till och blir riktigt politisk. Feiling radar upp argument efter argument för att en legalisering av kokain är det bästa sättet att hantera problemen med våld, korruption, paramilitära organisationer som lever på handeln och ren krigsföring. Det är tydligt att allt fler politiker och polistjänstemän vågar ifrågasätta om det USA-ledda kriget mot droger och påföljande nolltolerans är effektivt. Så sent som i förra veckan kommenterade USA:s drogtsar saken på följande sätt:

"In the grand scheme, it has not been successful," Kerlikowske told The Associated Press. "Forty years later, the concern about drugs and drug problems is, if anything, magnified, intensified." AP Impact, 13 maj.

Bland annat intervjuas Jack Cole för organisationen Law Enforcement Against Prohibition och förespråkar en legalisering av droger på samma sätt som skedde med alkoholen i USA 1933. Argumentet här är att legaliseringen satte maffian ur spel. Genom legaliseringen kommer då en ökad kontroll på försäljningen (som åldersgränser) och en kvalitetssäkring som i teorin innebär färre överdoser eftersom användarna har bättre koll på hur starka preparat de stoppar i sig. Dock finns motargumentet att det fortfarande tillverkas hembränd sprit och att cigaretter smugglas för att komma runt beskattning. Det är högst oklart om en legalisering skulle få till ett stopp för illegal smuggling. Kriminella ligor utnyttjar de divergerande skattesystemens olika skattesatser på till exempel cigaretter inom EU. Enligt Feiling skulle kokain om det såldes för mindre än 40 pund per gram slå ut konkurrensen från de förmodade ligorna. Men man kanske kan tolka legalisering som en skademinskningsstrategi, illegal handel och användning stoppas inte så lätt, men de skador som uppkommer av kriminaliseringen kan minskas. Det är intressant att Storbritanniens nya premiärminister David Cameron tidigare har öppnat för andra sätt att hantera drogproblemet än att använda hårda tag mot användare och försäljare.

Det är värt att notera att den här typen av kritik mot kriget mot droger och propagerande för en legalisering av nu illegala droger inte enbart kommer från nyliberalt håll. En person som tydligt har fört fram dessa åsikter är punklegenden, anarkisten och medlem av the Green Party i USA, Jello Biafra. Den som vill kan spendera många roliga timmar med att lyssna på hans spoken word-album som ofta tar upp drogpolitik (Jello Biafra spoken word torrent).

Men som Feiling skriver, det som ytterst löst skulle kunna kallas för antiförbudsrörelsen är en brokig skara som inte strikt följer någon politisk höger-vänsterskala. Däremot kan man se vissa drag av en slags traditionell amerikansk mentalitet som framhåller individens rätt till liv, frihet och sökandet efter lycka framhålls som de viktigaste värdena. I boken får FN:s löfte om en drogfri värd en rejäl dänga när FN-konventionen om droger jämförs med en religiös text som har sina strikta anhängare: ”Den vokabulär de använder när de talar om drogrelaterade förhållanden är fantasilös, stridslysten och beklämmande enformig”.

Som så ofta sker i diskursen om legalisering kontra förbud relateras de illegala drogerna till alkohol och tobak och de enorma skadeverkningar och ekonomiska kostnader de orsakar. Tydligen står alkohol och tobak för 90 procent av alla drogrelaterade dödsfall i Storbritannien. Det här förs fram som en kritik av de olika klassificeringsystemen som bedömer till exempel heroin och kokain som mer riskfyllda än tobak och alkohol. Vad som inte står helt klart för mig är dock om alkohol och tobak orsakar dessa skador på grund av deras inherenta farlighet eller om de höga kostnaderna för alkohol- och tobaksrelaterade skador uppkommer just på grund av att de är lagliga och därmed används av en så stor andel av befolkningen.

Så för att sammanfatta vill jag säga att Kokain är en engagerande bok som är mycket välskriven och tydligt formulerar en politisk vision om hur en framtida drogpolitik skulle kunna se ut. Den sätter även ett välbehövligt fokus på de enorma skador, problem och moraliska dilemman som den nuvarande överstatliga och till stor del USA-ledda politiken orsakar. I slutändan är boken ett tydligt inlägg i debatten och förespråkar som jag läser den en legalisering av kokain, men en legalisering som har några betydande villkor. Dessa är att drogen beskattas högt och att staten erbjuder ärlig upplysning om dess effekter och tillhandahåller effektiva metoder för att behandla de som inte klarar av att sansat använda drogen.

Heroinmissbruk av Bengt Svensson

Bengt Svenssons bok Heroinmissbruk tycker jag är en alldeles utmärkt bok om denna dödskallemärkta drog. För mig som har starka band till Malmö är det extra givande att läsa denna del av ett större samarbetsprojekt mellan Svensson och drogforskaren och socialpsykologen Philip Lalander som i sin studie Hela världen är din fokuserar på den nya heroinstaden Norrköping. Redan här introduceras teorin om gamla och nya heroinstäder. I Malmö introducerades heroinet 1975, men innan dess hade det funnits ett opiatmissbruk i form av morfinbas i staden. Om Malmö ses som en exportstad när det gäller heroin, människor åker dit för att köpa drogen, så är Norrköping en mer perifer importstad. Där exploderade heroinmissbruket under andra halvan av 1990-talet, bland annat på grund av tillgång till billigt heroin och en ungdomssubkultur som var positivt inställd till droganvändning i stort.

Jag kan dock inte undgå att tycka att de teoretiska ingångsportarna till viss del är något svagt utvecklade. Jag kan inte riktigt komma ifrån tanken att Svensson liksom har strösslat på lite schysta teorier han lärde sig på grundutbildningen i sociologi eller på socionomen. Tänker främst på att Pierre Bourdieus kapitalbegrepp och Ferdinand Tönnies distinktion mellan Gemeinschaft och Gesellschaft appliceras lite slappt. Med detta är ingen skarp kritik, det empiriska materialet ska kopplas till teorier av olika slag och i boken görs det överlag väldigt bra. Detta kan dock bero på att boken på ett mycket bra sätt vänder sig både till människor med akademisk utbildning och människor som inte är vana vid den ofta krångliga akademiska jargongen. Det är också ytterst hedervärt att Svensson har skrivit boken utifrån vad han kallar ett brukarperspektiv då den bland annat vänder sig till människor som själva missbrukar drogen eller de personer som finns i deras närhet.

Att begreppet missbruk används genomgående i boken beror på att Svensson ser heroin som en ytterst farlig drog som inte går att "bruka" eller använda som andra droger. Jag accepterar detta till viss del, långvarig heroinanvändning tenderar att ha grava konsekvenser för både den individuelle användaren och samhället i stort, men begreppet är fortfarande ett som stigmatiserar människor.

Det är också kul att boken tar upp en rad populärkulturella referenser angående heroinanvändning, som filmer och musik. Det är tydligt att en del användare ofta relaterar till olika kulturella produkter där de kan känna igen sig i sitt eget bruk men även avskräckas från vissa aspekter av användningen, tänk Trainspotting, Requiem for a Dream och så vidare. 

En annan problematisering man kan göra är att de olika forskningsresultaten som refereras är något dekontextualiserade, eller snarare att de plockas upp i den mån de verkar ha likheter med det som händer i Malmö. Detta måste så klart göras, men frågan är hur oproblematiskt det är att syna forskningsresultat från andra delar av världen, till exempel Skottland med sina exceptionella problem med droganvändning, och att relatera dessa till Malmö. Många aspekter är säkerligen applicerbara, men olikheter i den konkreta sociala situationen och de olika strukturer som finns på plats kan göra att man missar andra aspekter som är specifika för den kontext Svensson skriver om.

Att olika etniska minoriteter mer eller mindre hängs ut som ansvariga för heroinhandeln i sydsverige är ganska sprängfyllt, och som jag gärna skulle sett ha problematiserats lite mer ingående mer än att bara konstatera detta faktum och att detta kan ha att göra med deras relativt svaga kapital i Bourdieuska termer. Det är alltså enligt Rikspolisstyrelsen etniska albaner, turkar, västafrikaner, folk från forna sovjetunionen samt vietnameser som står för försäljning och insmuggling i Sverige. Det talas om ”etniska entreprenörer” som kan etablera sig på drogmarkader genom att de kan bygga ett stort kontaktnät som består av vänner och släktingar både i hemlandet och i det nya landet (jmf. socialt kapital).

Jag förnekar inte att olika etniskt baserade grupperingar har en betydande roll (eller den enda, som boken implicerar) i heroinförsäljningen och smugglingen, men jag undrar om det inte kan vara så att den nationalitet eller etnicitet som hela tiden nämns döljer andra strukturella aspekter som klass och kön. Det nämns inte om de vietnameser som säljer heroin i de större städerna, ”från Sundsvall i norr till Malmö i söder”, är män eller kvinnor, vad de har för klassbakgrund eller om de tillhör någon specifik vietnamesisk etnisk grupp. Den här informationen är kanske för mycket att begära i en slags introduktionsbok till heroinmissbruk, men frågorna kommer likväl upp.

Riktigt ruskig läsning är kapitlet om överdoser där intervjuer med personer som hjälpt till att rädda andra från överdos och själva varit med om en berättar om sina erfarenheter. Här kritiseras också med rätta polisens utryckningspraxis som innebär att personer som försöker hjälpa till genom att ringa ambulansen riskerar att plockas upp och få sitta flertalet timmar i förhör innan de släpps. Detta gör det inte helt ovanligt att de som tagit en överdos släpas ut i trapphus och liknande och att de personer som finns i lokalen (eller setting) ger sig av.

Utöver detta finns det en utmärkt presentation av substitutionsbehandling med hjälp av metadon, Subutex eller Suboxone men även om den på senare tid så omtalade heroinförskrivningen.

Svenssons bok kan verkligen rekommenderas eftersom den tar sig an en mycket stigmatiserad drog och för fram olika aspekter som heltäckande beskriver heroinets påverkan på människor och samhället. Dessutom görs detta utan de vanliga pekpinnarna som förekommer i mycket litteratur om droger.

Alexander Trocchi - Cain's Book

Emellertid är inte sociologer benägna att tillskriva skönlitterära belägg något större bevisvärde. Av skäl, som inte förefaller helt klara, sätter vi större tilltro till en mer eller mindre regelrätt utförd enkätundersökning i någon avkrok av världen än till världslitteraturens över århundraden ackumulerade vittnesbörd (Johan Asplund - Om mättnadsprocesser 1967: 31)

Från den amerikanska rockjournalisten Greil Marcus förord till Cain's Book:

Cain’s Book, written over the course of seven years, is not cheap. It is cruel. It is one of those nihilist books that well-meaning readers are always trying to rescue from itself with appeals to sociology, philosophy, art or revolution. This book provides valuable insights into the nature of a major social problem.... Beneath the surface the book affirms the irreducible nature of the human spirit.... The book makes a crucial contribution to the literature of addiction.... of alienation... of rebellion -forget it. You can’t derive socially useful sentiments from lines like ”’She’d suck the fix out of your ass’”.

Det är denna något okända bok som jag nyligen läst. I fackböcker om opiatmissbruk brukar alltid William S. Burroughs Junkie nämnas och citeras ur eftersom han så väl, genom egna erfarenheter av droganvändning, lyckas beskriva livet som missbrukare, jonkare. Cain’s Book är inte riktigt lika känd, även om den är precis lika uppriktig som Burroughs.

Det är en bok som jag drömskt har tagit mig igenom till tonerna av Gabriel Fauré och Thelonius Monk. Det är stark melankoli blandad med beatgenerationens ordval och rytmik. Alexander Trocchi, född 1925 i Glasgow bodde under 50-talet i Paris och rörde sig i stadens litterära cirklar. Där blev han beroende av heroin, något som skulle komma att vara med honom hela livet. Sedan flyttade han till New York där han arbetade på en pråm på Hudsonfloden. Det är denna tid i hans liv som han skildrar i Cain’s book. Det är en värld som präglas av det långdragna jobbet på floden, de missbrukande vännerna och relationen till kvinnorna i hans liv. Språket är svårt, men förödande vackert. Om jag ska jämföra stilen med något så får det bli den märkliga boken Let us now praise famous men av James Agee (med foton av Walker Evans).

Jag är beredd att till viss del hålla med Greil Marcus här. Jag tänker inte komma med uttjatade meningar som ”den här boken belyser verkligen hur heroinmissbruket påverkar en människa” och liknande. Den här boken ska läsas av alla som har något som helst intresse av droger. Eller av livet.

Opium, heroin, subutex

Journalisten Pelle Olsson har närmast gjort sin karriär på att skriva journalistiska reportageböcker och romaner om droganvändning. Samtidigt har han varit redaktör för tidskriften Narkotikafrågan ("Sveriges ledande mot narkotika").

Eftersom han har fått utstå mycket kritik, bland annat från folket bakom cannabis.se, som kallar honom för knarkkrigare, får detta bli en kritisk läsning av det Olsson för fram i sin bok Opium, heroin, Subutex - ett globalt reportage. Dock ska jag från början försöka att inte vara allt för fördomsfull, Olsson står för en tydlig position vad gäller narkotika och stöd till vissa typer av narkomanvård. Därför är det är viktigt att diskutera denna inriktning för att komma fram till lämpliga metoder för hur man ska hantera narkotikabruk.

Boken inleds med en beskrivning av situationen för afghanska opiumodlare i Badakshan. Här är problemet vad som ska göras för att afghanska bönder ska sluta odla opium. Framförallt framstår det som lönlöst att förstöra fälten om inte tillräckligt effektiva och inkomstbringande grödor kan ersätta odlingen. Redan från början är det tydligt att Olsson stödjer den svenska modellen för hur man ska hantera narkotikan. Ledorden är ”det narkotikafria samhället”, något som innebär en nolltolerans mot droganvändning och som till stor del introducerades i samband med att den idag inte helt okontroversielle läkaren och psykiatern Nils Bejerot propagerade för detta med start under slutet av 1960-talet. 

Kopplingen till denna inställning är också tydligt i det att boken ges ut av Riksförbundet för ett narkotikafritt samhälles Fri Förlag. Även om Olssons uppdrag är journalistiskt verkar det som att de som intervjuas inte alltid har uppfattat hans roll som journalist. En afghansk borgmästare citeras via tolk:

”Vi är mycket glada att du kommit hit för att hjälpa oss i vårt svåra arbete, översätter Shafi hans replik. Det är en välgärning att du skriver om vårt stora problem så att världen får veta”. 

Olssons besök på Senlis council (verkar nu heta ICOS) i Kabul är högst intressant och deras position som tankesmedja i landet är högst anmärkningsvärd. Det är också här man tydligt får ta del av Olssons position i frågan om hur man ska hantera opiumodlingen i Afghanistan när han går i polemik med Senlis chef.

Nu är ju Olsson en mycket engagerad journalist som skriver från ett specifikt perspektiv. Jag ser honom som urtypen för den journalistiska moralentreprenören. Dock kan jag bli lite tveksam till att just Bejerot dyker upp som en källa i referenserna. Här kan den kinesiska kulturrevolutionen hålls upp som något slags lyckat exempel på hur man kan få ner antalet heroinister i ett land med nolltolerans. Jag kan inte tänka mig att de metoder som användes för att nå detta mål var speciellt hänsynsfulla mot individuella användare.

Efter detta kommer en helt okej men väldigt populärvetenskaplig och kort historia över heroinbruk och hur opium blev till morfin och heroin.

Jag ställer mig även kritisk till några av de benämningar som används när det gäller användning av narkotika. Detta är något av en ”klassisk” problematik när man från nolltoleranshåll ska beskriva de som använder droger. På sidan 57 uppges det finnas 16 miljoner ”heroin- eller opiatmissbrukare” i världen, varav 3.3 miljoner av dessa finns i Europa. Sedan står det:

”Då räknas de som använt drogen under det senaste året”.

Begreppsförvirringen verkar vara total. Självklart finns det många olika sätt att benämna narkotikaanvändning: bruk, missbruk, användning, knarka och så vidare. För mig personligen är missbruk och knarkande alltför politiserade och ovetenskapliga för att använda utan en tydlig hänvisning till vad det är man menar. Jag använder själv begreppet missbruk, men då menar jag en regelbunden användning av psykoaktiva droger som användaren själv uppfattar som problematisk. Den person som dricker en kopp kaffe i timmen under den vakna tiden på dygnet men inte känner av något problem med detta vill jag inte benämna missbrukare.

Men här måste siffrorna ha körts upp i taket om det för mig extrema begreppet missbrukare likställs med så kallad last year prevalence, alltså om man använt en drog det senaste året (egentligen senaste 12 månaderna). Då är alltså en person som till exempel tagit ecstasy vid ett enskilt tillfälle på låt säga en technofestival sommaren 2009 missbrukare idag, men slutar att vara det lagom till nästa festivalsäsong om han eller hon inte fortsätter att ta droger efter detta tillfälle. Jag skulle vilja se en mer koncis och vetenskaplig definition än den Olsson använder. 

Olsson har också åkt till Skottland för att intervjua människor som råkat illa ut genom droganvändning och kommer i kontakt med sociologen Neil McKeganey som är motståndare till skademinskningsinsatser (harm reduction). Just Skottland är intressant eftersom heroinanvändningen är mycket utbredd. På sistone har sju personer avlidit (nu tragiskt nog uppe i nio) och ett flertal fått tas till sjukhus på grund av ett uppmärksammat fall av mjältbrandssporer som kontaminerat en del av heroinet på marknaden. En sådan händelse får McKeganeys kritiska inställning till metadonbehandling att kännas ovanligt hård och okänslig. Men detta är en otroligt het fråga inom drogforskningen och skademinskningsåtgärder som sprututbyte är en otroligt känslig fråga framförallt i Sverige. Dock är frågan om metadonbehandling är en behandling över huvud taget berättigad, det är inte självklart att det är en bra lösning att låta människor använda metadon under stora delar av sitt liv utan att komma ur även detta missbruk. En del som får metadon utskrivet i USA brukar tala om ”liquid handcuffs”, något jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Jag gillar inte att kommentera forskningsresultat utan att ha läst forskningen själv, men jag vill ändå flagga för att McKeganeys utsaga om att antalet narkomaner ökade som mest när harm reduction-åtgärderna var som störst från mitten av 80-talet och framåt verkar något suspekt. Jag undrar om kanske inte andra faktorer har spelat in när antalet narkomaner ökat, faktorer som ökade fastighetspriser, nationalekonomiskt läge och heroinets renhet måste också tas med i beräkningen. Kan det kanske också vara så att det var tvärt om? Att det var harm reduction-åtgärderna som ökade eftersom antalet narkomaner som sökte hjälp för missbruk kan ha ökat? Detta är spekulationer, men frågorna är väl värda att ta reda på svaret på.

Att just McKeganey får komma till tals är också en tydlig indikation på att det här är en reportagebok som är starkt vinklad. Detta har jag i sig inget emot, men det är viktigt att den publik som kan tänkas läsa boken (läs politiker och andra med makt över hanteringen av narkomanvård etc.) blir uppmärksammad på det. I Skottland finns till exempel även sociologen Angus Bancroft vid University of Edinburgh som i boken Drugs, intoxication and society (Google books) för fram en helt annan politisk agenda som bygger på harm reduction, men även på att se det så kallade problemet med droger på helt andra sätt än de idag rådande. Det som är synd med Olssons reportage är att frågan om skademinskning framställs som svart eller vit. Visionen om det narkotikafria samhället ställs i skyttegravsposition mot skademinskningsperspektivet. Jag ser inte varför man inte skulle kunna vara lite pragmatisk och utforska i vilken utsträckning båda perspektiven skulle kunna influera varandra för att skapa något slags synkretism.      

Olsson åker sedan till Schweiz där han låter kritiska röster komma till tals om de program som ger missbrukare gratis heroin, bland annat i så kallade injektionsrum eller shooting galleries. I dessa får narkomaner komma för att injicera själva eller få hjälp med det av utbildad medicinsk personal. Här verkar debatten mestadels handla om hur effektivt det är att göra på detta vis. Statistik över hur många som kommer ur missbruk, hur många som antas till programmen och hur många som avlidit kastas fram och tillbaka mellan de som stödjer metoderna och de som sätter sig emot dem. En av grundarna för det västschweiziska förbundet mot droger får avsluta kapitlet med orden

”Men en sak är säker; heroinförsöken innebär att staten har blivit narkotikalangare”.

I kapitlet om Sverige blir boken riktigt intressant. Vi får ta del av en klassisk berättelse om vägen till ett liv utan droger som lägger grunden till Olssons argumentation. Den som berättar är Lena som klarade sig ur ett missbruk utan att få något ersättningspreparat utskrivet. Sverige var första landet i Europa att erbjuda metadon till opiatmissbrukare, redan 1966 startade ett program i Uppsala. Samtidigt gjordes även ett försök till legal läkarutskrivning av opiater och centralstimulantia som dock fick negativa verkningar i samband med läckage av drogerna till den illegala marknaden.

Statsvetaren Björn Johnson, som för övrigt bloggar (Stardusts blogg), intervjuas och anser att den svenska narkotikapolitiken inte styrs av forskningsresultat utan av moral och ideologi. Olsson kontrar med att Sverige har färre narkomaner än de flesta andra jämförbara länder och påpekar att Sveriges narkotikapolitik har hyllats av UNODC i en FN-rapport. Frågan jag ställer mig är om detta verkligen endast beror på förd politik och inte har med andra parametrar att göra. Som Sveriges väl utvecklade välfärdspolitik, positionen i vad som kan kallas ett vodka- eller alkoholbälte eller andra aspekter som kulturella, sociala och rusmedelsmoraliska traditioner. 

Boken går sedan detaljerat in på för- och nackdelar med Subutexbehandling och här verkar Olsson vara lite mer balanserad än med metadonbehandlingen. Det märks att frågan är komplicerad och återigen tillfrågas olika forskare och experter om den bästa lösningen. Jag brister i mina kunskaper om Subutexutskrivning så jag kommenterar inte detta mer än att konstatera föregående. Till sist intervjuas Christer som får berätta sin historia om sitt heroinmissbruk och även ge väldigt intressant insidesinformation om hur heroinet säljs och används.

Vad ska man då säga om en reportagebok i den här stilen? Jag kan inte komma ifrån känslan att det är så otroligt vinklat. Dock är det en relativt öppen och ärlig vinkling, Olsson finns hela tiden med och argumenterar för sin egen ståndpunkt och emot andras. Men jag blir lite rädd att politiker och andra makthavare läser boken och tar den som någon slags sanning om opium, heroin och subutex. Boken förefaller vara väldigt väl-researchad även om källorna till viss del är populärvetenskapliga, men framförallt är de speciellt utvalda för att stödja den narkotikapolitiska agenda som Olsson för. Som jag har försökt visa här finns det många frågor som måste ställas och radikalt annorlunda sätt att se på problemet.