Den här har några år på nacken, men när den amerikanska ekonomen bakom boken Freakonomics, Steven Levitt, berättar om vad han och en kollega fick ut av att analysera medlemmar i cracksäljande gäng i USA blir det sjukt intressant. Kolla för övrigt in sajten TED talks, de har bra och korta föreläsningar om lite allt möjligt.
An Inside Look at the Economics of a Drug-Selling Gang.
Visar inlägg med etikett kokain. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kokain. Visa alla inlägg
onsdag 16 juni 2010
torsdag 27 maj 2010
Malatesta om legalisering
It is the old mistake of legislators, in spite of experience
invariably showing that laws, however barbarous they may
be, have never served to suppress vice or to discourage
delinquency. The more severe the penalties imposed on the
consumers and traffickers of cocaine, the greater will be
the attractions of forbidden fruits and the fascination of the
risks incurred by the consumer, and the greater will be
the profits made by the speculators, avid for money.
It is useless, therefore, to hope for anything from the law. We
must suggest another solution. Make the use and sale of
cocaine free from restrictions, and open kiosks where it
would be sold at cost price or even under cost. And then
launch a great propaganda campaign to explain to the public,
and let them see for themselves, the evils of cocaine; no one
would engage in counter-propaganda because no one could
exploit the misfortune of addicts.
Certainly the harmful use of cocaine would not disappear
completely, because the social causes which create and drive
those poor devils to the use of drugs would still exist. But in
any case the evil would decrease, because nobody could
make profits out of its sale, and nobody could speculate on
the hunt for speculators. And for this reason our suggestion
either will not be taken into account, or it will be considered
impractical and mad. Yet intelligent and disinterested people
might say to themselves: Since the penal laws have proved to
be impotent, would it not be a good thing, as an experiment,
to try out the anarchist method?
Errico Malatesta in Umanità Nova, 2 September 1920,
reprinted in V. Richards (ed.), Errico Malatesta: His Life and Ideas
(London: Freedom Press, 1965)
I mitt inlägg om Tom Feilings bok nämnde jag att legaliseringsförespråkare inte bara finns på den liberala sidan av det politiska spektrat. I Colin Wards utmärkta Very Short Introduction to Anarchism finns ovanstående text av den italienska anarkisten Errico Malatesta (1853-1932). Det är ett otroligt intressant utdrag eftersom det redan 1920 presenterar en tanke som i alla fall får mig att tänka på dagens drogpolitiska debatt om harm reduction eller skademinskning samt kampen mellan anhängare till förbud respektive legalisering. Tanken varkar vara att en legalisering inte löser alla problem med drogkonsumtion, men att många av de skador, både samhälleliga och individuella, som kriminaliseringen orsakar kan undvikas.
Malatestas legaliseringsförslag lever kvar i debatten än idag, men hans tanke om en stor propagandakampanj känns inte riktigt lika fräsch, även om propagandametoder är mycket väl använda av staten idag. Man behöver bara gå in på valfritt Systembolag för att få ”goda råd” angående alkoholkonsumtion och de skador den kan åstadkomma. Och man kan anta att det inom en inte helt avlägsen framtid kommer sitta bilder på rökningsrelaterade sjukdomssymptom på cigarettpaketen även i Sverige.
Det är också värt att betona Malatestas utsaga om att skadlig kokainanvändning inte skulle försvinna helt och hållet efter en legalisering. Detta eftersom de sociala orsakerna (man kan förmoda det kapitalistiska systemet) till att människor använder droger inte försvinner genom en legalisering.
måndag 24 maj 2010
Tom Feiling - Kokain
Tom Feilings reportagebok The Candy Machine: How Cocaine Took over the World (finns nu på svenska i billig pocket) försöker måla upp bilden av hur kokainet har erövrat världen.
Det är en intressant och ganska politisk bok i det att den som vill ha bevis på att de nuvarande insatserna för att tackla problemet med droger genom att förbjuda dem med nöje kan läsa boken. Feiling spårar kokainets historia från de kokablad som tuggas i Sydamerikas bergsregioner via den kemiska isoleringen då drogen kunde intas i nya kontexter. Det blir tydligt genom den historiska tillbakablicken att kokainet har demoniserats på senare tid efter att länge ha setts som en välgörande substans (minns Sigmund Freuds Über coca t.ex). Feiling hävdar att det inte ens fanns någon drog(sub)kultur och att det inte var någon klassfråga att ta droger vid slutet av 1800-talet. Kokain intogs i diverse drycker i vardagslivet. Droger var över lag inget som angick domstolsväsendet, politiker eller medier. Detta utlåtande framstår dock som tveksamt men vad Feiling menar är att vid den här tiden var det alkoholen som var den stora misskrediterade substansen. För mig som använt mig av begreppet moralentreprenör lite mer ingående är det trevligt att se att begreppet används även här i en koppling till förbudsivrare emot alkoholen.
Det är också tydligt att kokain har fått vara syndabock för och representera rädslor för svart våld riktat mot vita i till exempel den amerikanska södern under tidigt 1900-tal, något som även speglades under den så kallade crack-epidemin under 80-talet i USA. På 70-talet var kokain snarast en drog som förknippades med den europeiska överklassens iögonfallande konsumtion, medan drogens omvandling till crack förvandlade den till något som det yttersta trasproletariatet använde. Crack uppfattades som en svart företeelse och olika medier knåpade ihop inslag och reportage som var gravt överdrivna eller till och med påhittade om så kallade crack babies, nyfödda som redan var beroende eller "defekta" på grund av mödrarnas crackberoende.
Kapitlet om hur Jamaica gick från att vara en central kugge i kokainsmugglingens hjul till att till viss del utkonkurreras av Mexiko är intressant och driver tydligt Feilings tes att den nuvarande narkotikalagstiftningen, både överstatligt och nationellt, orsakar enorma problem med våld och korruption. Jamaica gick från att vara en ”ganjakultur” till att bli en kokainekonomi genom det politiska spelet och dess strategiska läge för transporter till USA. Dagens rapporter (BBC, DN) från ett Kingston under belägring efter att supportrar till drogbossen "Mr Coke" kämpar mot hans utlämning till USA är ännu ett tecken på den våldsspiral som droghandeln innebär. Feiling beskriver väldigt bra i boken hur Jamaicas inrikespolitiska situation har blivit så labil och man förstår väl att drogbossens allierade ser honom som en "community leader" eftersom hans organisation hjälper de fattiga och delar ut mat till befolkningen.
Ännu värre är bilden av Colombia som en nation som totalt är i klorna på kokainhandel och produktion, en sammansättning som gynnar de paramilitära organisationerna och den inhemska maffian.
Trots USA:s inblandning i landets politik och kamp emot narkotikan (flera smugglare har utlämnats till USA för att dömas där) genom Plan Colombia så dyker nya karteller, maffiabossar och organisationer upp så fort någon har gripits av lagens långa arm. Organisationerna anpassas efter att de nya ingående har studerat vad det var som fick de gamla att falla. Istället för att skapa stora karteller eller organisationer sker en stor del av kokainpastaproduktionen och smugglingen nu med hjälp av mindre underentreprenörer. Dock verkar inte kokainhandeln vara en så betydande stöttepelare för ekonomin som många tror. Siffror från 1998 beräknar att drogförsäljning uppgick till endast 2.3 procent av landets BNP. Kokainet är trots allt en relativt billig jordbruksprodukt, endast en procent av detaljhandelspriset på kokain i USA kommer kokabonden i Colombia till hands, i jämförelse med 20 procent till smugglarna.
Som Feiling skriver är de stora vinnarna de som säljer kokainet i slutdestinationsländerna i Europa samt USA. Vad jag kan se kommer dock inte Feiling med några konstruktiva tankar kring hur Colombias situation kan förändras, dock står det klart att interventioner från USA i vad som på många sätt är landets inrikespolitik har varit mycket begränsade. Relationerna mellan USA och de sydamerikanska nationerna som de beskrivs i boken verkar vara väl nedsänkta i korruption och baserade på dolda agendor och politiska mål.
För min del blir boken lite mer åt det spekulativa hållet när kokainet mer allmänt behandlas som drog. Att kokainet sprids ”neråt” i de sociala skikten (jämför Wierup & de la Reguera - Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman) beskrivs intressant nog som en demokratisering av en borgerlig livsstil. En annan intressant tanke är att varje epok har ”sin” drog och att de, likt konsumtionsvaror som alla andra, faller ut och in ur modet. På så sätt skulle olika typer av droger spegla den förhärskande stämningen under en viss tid och i en viss miljö. ”Det nya seklet” är inställt på stimulantia av olika slag som koffein, kokain och amfetamin, till skillnad från andra epokers användande av hallucinogener eller opiater. Det är dock tveksamt om man kan göra denna typ av svepande generaliseringar och det finns en risk för ett alltför eurocentriskt tänkande i analysen.
Ett givande sätt att se på kokain som presenteras i boken är att drogen faktiskt samverkar med en allmän sprit- och ölkultur. De som är höga på kokain på nattklubbar kan ofta ha druckit sprit innan och fortsätter att göra det under rusets gång för att skapa en för dansgolvet användbar cocktail. Detta som en slags motpol till andra drogscener, där till exempel ravekulturens ecstasyberusade människor klarar sig fint utan alkohol, vatten duger fint för att släcka törsten av frenetiskt dansande (vilket inte utesluter att man även på dagens närmas instituionaliserade rave-klubbar även kan få sig sina long drinks).
Jag ryggar först tillbaka lite för betoningen på kokainet som enbart konsumtionsvara, men inser att det kan vara ett väldigt effektivt verktyg för att analysera drogen. Sociologen och filosofen Slavoj Žižek benämner någonstans drogkonsumtion som den ultimata konsumtionen för konsumtionens skull. På sätt och vis är brands och varumärken något som inte är så viktigt i sig, utan att man har just den drog man vill få i sig tillgänglig. Användare av ecstasy kan vara väldigt måna om att ta tabletter av en viss typ, men det viktiga är snarare att halten av MDMA är så hög som möjligt.
Det är dock i kapitlet benämnt "Legalisering" som boken biter till och blir riktigt politisk. Feiling radar upp argument efter argument för att en legalisering av kokain är det bästa sättet att hantera problemen med våld, korruption, paramilitära organisationer som lever på handeln och ren krigsföring. Det är tydligt att allt fler politiker och polistjänstemän vågar ifrågasätta om det USA-ledda kriget mot droger och påföljande nolltolerans är effektivt. Så sent som i förra veckan kommenterade USA:s drogtsar saken på följande sätt:
"In the grand scheme, it has not been successful," Kerlikowske told The Associated Press. "Forty years later, the concern about drugs and drug problems is, if anything, magnified, intensified." AP Impact, 13 maj.
Bland annat intervjuas Jack Cole för organisationen Law Enforcement Against Prohibition och förespråkar en legalisering av droger på samma sätt som skedde med alkoholen i USA 1933. Argumentet här är att legaliseringen satte maffian ur spel. Genom legaliseringen kommer då en ökad kontroll på försäljningen (som åldersgränser) och en kvalitetssäkring som i teorin innebär färre överdoser eftersom användarna har bättre koll på hur starka preparat de stoppar i sig. Dock finns motargumentet att det fortfarande tillverkas hembränd sprit och att cigaretter smugglas för att komma runt beskattning. Det är högst oklart om en legalisering skulle få till ett stopp för illegal smuggling. Kriminella ligor utnyttjar de divergerande skattesystemens olika skattesatser på till exempel cigaretter inom EU. Enligt Feiling skulle kokain om det såldes för mindre än 40 pund per gram slå ut konkurrensen från de förmodade ligorna. Men man kanske kan tolka legalisering som en skademinskningsstrategi, illegal handel och användning stoppas inte så lätt, men de skador som uppkommer av kriminaliseringen kan minskas. Det är intressant att Storbritanniens nya premiärminister David Cameron tidigare har öppnat för andra sätt att hantera drogproblemet än att använda hårda tag mot användare och försäljare.
Det är värt att notera att den här typen av kritik mot kriget mot droger och propagerande för en legalisering av nu illegala droger inte enbart kommer från nyliberalt håll. En person som tydligt har fört fram dessa åsikter är punklegenden, anarkisten och medlem av the Green Party i USA, Jello Biafra. Den som vill kan spendera många roliga timmar med att lyssna på hans spoken word-album som ofta tar upp drogpolitik (Jello Biafra spoken word torrent).
Men som Feiling skriver, det som ytterst löst skulle kunna kallas för antiförbudsrörelsen är en brokig skara som inte strikt följer någon politisk höger-vänsterskala. Däremot kan man se vissa drag av en slags traditionell amerikansk mentalitet som framhåller individens rätt till liv, frihet och sökandet efter lycka framhålls som de viktigaste värdena. I boken får FN:s löfte om en drogfri värd en rejäl dänga när FN-konventionen om droger jämförs med en religiös text som har sina strikta anhängare: ”Den vokabulär de använder när de talar om drogrelaterade förhållanden är fantasilös, stridslysten och beklämmande enformig”.
Som så ofta sker i diskursen om legalisering kontra förbud relateras de illegala drogerna till alkohol och tobak och de enorma skadeverkningar och ekonomiska kostnader de orsakar. Tydligen står alkohol och tobak för 90 procent av alla drogrelaterade dödsfall i Storbritannien. Det här förs fram som en kritik av de olika klassificeringsystemen som bedömer till exempel heroin och kokain som mer riskfyllda än tobak och alkohol. Vad som inte står helt klart för mig är dock om alkohol och tobak orsakar dessa skador på grund av deras inherenta farlighet eller om de höga kostnaderna för alkohol- och tobaksrelaterade skador uppkommer just på grund av att de är lagliga och därmed används av en så stor andel av befolkningen.
Så för att sammanfatta vill jag säga att Kokain är en engagerande bok som är mycket välskriven och tydligt formulerar en politisk vision om hur en framtida drogpolitik skulle kunna se ut. Den sätter även ett välbehövligt fokus på de enorma skador, problem och moraliska dilemman som den nuvarande överstatliga och till stor del USA-ledda politiken orsakar. I slutändan är boken ett tydligt inlägg i debatten och förespråkar som jag läser den en legalisering av kokain, men en legalisering som har några betydande villkor. Dessa är att drogen beskattas högt och att staten erbjuder ärlig upplysning om dess effekter och tillhandahåller effektiva metoder för att behandla de som inte klarar av att sansat använda drogen.
Det är en intressant och ganska politisk bok i det att den som vill ha bevis på att de nuvarande insatserna för att tackla problemet med droger genom att förbjuda dem med nöje kan läsa boken. Feiling spårar kokainets historia från de kokablad som tuggas i Sydamerikas bergsregioner via den kemiska isoleringen då drogen kunde intas i nya kontexter. Det blir tydligt genom den historiska tillbakablicken att kokainet har demoniserats på senare tid efter att länge ha setts som en välgörande substans (minns Sigmund Freuds Über coca t.ex). Feiling hävdar att det inte ens fanns någon drog(sub)kultur och att det inte var någon klassfråga att ta droger vid slutet av 1800-talet. Kokain intogs i diverse drycker i vardagslivet. Droger var över lag inget som angick domstolsväsendet, politiker eller medier. Detta utlåtande framstår dock som tveksamt men vad Feiling menar är att vid den här tiden var det alkoholen som var den stora misskrediterade substansen. För mig som använt mig av begreppet moralentreprenör lite mer ingående är det trevligt att se att begreppet används även här i en koppling till förbudsivrare emot alkoholen.
Det är också tydligt att kokain har fått vara syndabock för och representera rädslor för svart våld riktat mot vita i till exempel den amerikanska södern under tidigt 1900-tal, något som även speglades under den så kallade crack-epidemin under 80-talet i USA. På 70-talet var kokain snarast en drog som förknippades med den europeiska överklassens iögonfallande konsumtion, medan drogens omvandling till crack förvandlade den till något som det yttersta trasproletariatet använde. Crack uppfattades som en svart företeelse och olika medier knåpade ihop inslag och reportage som var gravt överdrivna eller till och med påhittade om så kallade crack babies, nyfödda som redan var beroende eller "defekta" på grund av mödrarnas crackberoende.
Kapitlet om hur Jamaica gick från att vara en central kugge i kokainsmugglingens hjul till att till viss del utkonkurreras av Mexiko är intressant och driver tydligt Feilings tes att den nuvarande narkotikalagstiftningen, både överstatligt och nationellt, orsakar enorma problem med våld och korruption. Jamaica gick från att vara en ”ganjakultur” till att bli en kokainekonomi genom det politiska spelet och dess strategiska läge för transporter till USA. Dagens rapporter (BBC, DN) från ett Kingston under belägring efter att supportrar till drogbossen "Mr Coke" kämpar mot hans utlämning till USA är ännu ett tecken på den våldsspiral som droghandeln innebär. Feiling beskriver väldigt bra i boken hur Jamaicas inrikespolitiska situation har blivit så labil och man förstår väl att drogbossens allierade ser honom som en "community leader" eftersom hans organisation hjälper de fattiga och delar ut mat till befolkningen.
Ännu värre är bilden av Colombia som en nation som totalt är i klorna på kokainhandel och produktion, en sammansättning som gynnar de paramilitära organisationerna och den inhemska maffian.
Trots USA:s inblandning i landets politik och kamp emot narkotikan (flera smugglare har utlämnats till USA för att dömas där) genom Plan Colombia så dyker nya karteller, maffiabossar och organisationer upp så fort någon har gripits av lagens långa arm. Organisationerna anpassas efter att de nya ingående har studerat vad det var som fick de gamla att falla. Istället för att skapa stora karteller eller organisationer sker en stor del av kokainpastaproduktionen och smugglingen nu med hjälp av mindre underentreprenörer. Dock verkar inte kokainhandeln vara en så betydande stöttepelare för ekonomin som många tror. Siffror från 1998 beräknar att drogförsäljning uppgick till endast 2.3 procent av landets BNP. Kokainet är trots allt en relativt billig jordbruksprodukt, endast en procent av detaljhandelspriset på kokain i USA kommer kokabonden i Colombia till hands, i jämförelse med 20 procent till smugglarna.
Som Feiling skriver är de stora vinnarna de som säljer kokainet i slutdestinationsländerna i Europa samt USA. Vad jag kan se kommer dock inte Feiling med några konstruktiva tankar kring hur Colombias situation kan förändras, dock står det klart att interventioner från USA i vad som på många sätt är landets inrikespolitik har varit mycket begränsade. Relationerna mellan USA och de sydamerikanska nationerna som de beskrivs i boken verkar vara väl nedsänkta i korruption och baserade på dolda agendor och politiska mål.
För min del blir boken lite mer åt det spekulativa hållet när kokainet mer allmänt behandlas som drog. Att kokainet sprids ”neråt” i de sociala skikten (jämför Wierup & de la Reguera - Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman) beskrivs intressant nog som en demokratisering av en borgerlig livsstil. En annan intressant tanke är att varje epok har ”sin” drog och att de, likt konsumtionsvaror som alla andra, faller ut och in ur modet. På så sätt skulle olika typer av droger spegla den förhärskande stämningen under en viss tid och i en viss miljö. ”Det nya seklet” är inställt på stimulantia av olika slag som koffein, kokain och amfetamin, till skillnad från andra epokers användande av hallucinogener eller opiater. Det är dock tveksamt om man kan göra denna typ av svepande generaliseringar och det finns en risk för ett alltför eurocentriskt tänkande i analysen.
Ett givande sätt att se på kokain som presenteras i boken är att drogen faktiskt samverkar med en allmän sprit- och ölkultur. De som är höga på kokain på nattklubbar kan ofta ha druckit sprit innan och fortsätter att göra det under rusets gång för att skapa en för dansgolvet användbar cocktail. Detta som en slags motpol till andra drogscener, där till exempel ravekulturens ecstasyberusade människor klarar sig fint utan alkohol, vatten duger fint för att släcka törsten av frenetiskt dansande (vilket inte utesluter att man även på dagens närmas instituionaliserade rave-klubbar även kan få sig sina long drinks).
Jag ryggar först tillbaka lite för betoningen på kokainet som enbart konsumtionsvara, men inser att det kan vara ett väldigt effektivt verktyg för att analysera drogen. Sociologen och filosofen Slavoj Žižek benämner någonstans drogkonsumtion som den ultimata konsumtionen för konsumtionens skull. På sätt och vis är brands och varumärken något som inte är så viktigt i sig, utan att man har just den drog man vill få i sig tillgänglig. Användare av ecstasy kan vara väldigt måna om att ta tabletter av en viss typ, men det viktiga är snarare att halten av MDMA är så hög som möjligt.
Det är dock i kapitlet benämnt "Legalisering" som boken biter till och blir riktigt politisk. Feiling radar upp argument efter argument för att en legalisering av kokain är det bästa sättet att hantera problemen med våld, korruption, paramilitära organisationer som lever på handeln och ren krigsföring. Det är tydligt att allt fler politiker och polistjänstemän vågar ifrågasätta om det USA-ledda kriget mot droger och påföljande nolltolerans är effektivt. Så sent som i förra veckan kommenterade USA:s drogtsar saken på följande sätt:
"In the grand scheme, it has not been successful," Kerlikowske told The Associated Press. "Forty years later, the concern about drugs and drug problems is, if anything, magnified, intensified." AP Impact, 13 maj.
Bland annat intervjuas Jack Cole för organisationen Law Enforcement Against Prohibition och förespråkar en legalisering av droger på samma sätt som skedde med alkoholen i USA 1933. Argumentet här är att legaliseringen satte maffian ur spel. Genom legaliseringen kommer då en ökad kontroll på försäljningen (som åldersgränser) och en kvalitetssäkring som i teorin innebär färre överdoser eftersom användarna har bättre koll på hur starka preparat de stoppar i sig. Dock finns motargumentet att det fortfarande tillverkas hembränd sprit och att cigaretter smugglas för att komma runt beskattning. Det är högst oklart om en legalisering skulle få till ett stopp för illegal smuggling. Kriminella ligor utnyttjar de divergerande skattesystemens olika skattesatser på till exempel cigaretter inom EU. Enligt Feiling skulle kokain om det såldes för mindre än 40 pund per gram slå ut konkurrensen från de förmodade ligorna. Men man kanske kan tolka legalisering som en skademinskningsstrategi, illegal handel och användning stoppas inte så lätt, men de skador som uppkommer av kriminaliseringen kan minskas. Det är intressant att Storbritanniens nya premiärminister David Cameron tidigare har öppnat för andra sätt att hantera drogproblemet än att använda hårda tag mot användare och försäljare.
Det är värt att notera att den här typen av kritik mot kriget mot droger och propagerande för en legalisering av nu illegala droger inte enbart kommer från nyliberalt håll. En person som tydligt har fört fram dessa åsikter är punklegenden, anarkisten och medlem av the Green Party i USA, Jello Biafra. Den som vill kan spendera många roliga timmar med att lyssna på hans spoken word-album som ofta tar upp drogpolitik (Jello Biafra spoken word torrent).
Men som Feiling skriver, det som ytterst löst skulle kunna kallas för antiförbudsrörelsen är en brokig skara som inte strikt följer någon politisk höger-vänsterskala. Däremot kan man se vissa drag av en slags traditionell amerikansk mentalitet som framhåller individens rätt till liv, frihet och sökandet efter lycka framhålls som de viktigaste värdena. I boken får FN:s löfte om en drogfri värd en rejäl dänga när FN-konventionen om droger jämförs med en religiös text som har sina strikta anhängare: ”Den vokabulär de använder när de talar om drogrelaterade förhållanden är fantasilös, stridslysten och beklämmande enformig”.
Som så ofta sker i diskursen om legalisering kontra förbud relateras de illegala drogerna till alkohol och tobak och de enorma skadeverkningar och ekonomiska kostnader de orsakar. Tydligen står alkohol och tobak för 90 procent av alla drogrelaterade dödsfall i Storbritannien. Det här förs fram som en kritik av de olika klassificeringsystemen som bedömer till exempel heroin och kokain som mer riskfyllda än tobak och alkohol. Vad som inte står helt klart för mig är dock om alkohol och tobak orsakar dessa skador på grund av deras inherenta farlighet eller om de höga kostnaderna för alkohol- och tobaksrelaterade skador uppkommer just på grund av att de är lagliga och därmed används av en så stor andel av befolkningen.
Så för att sammanfatta vill jag säga att Kokain är en engagerande bok som är mycket välskriven och tydligt formulerar en politisk vision om hur en framtida drogpolitik skulle kunna se ut. Den sätter även ett välbehövligt fokus på de enorma skador, problem och moraliska dilemman som den nuvarande överstatliga och till stor del USA-ledda politiken orsakar. I slutändan är boken ett tydligt inlägg i debatten och förespråkar som jag läser den en legalisering av kokain, men en legalisering som har några betydande villkor. Dessa är att drogen beskattas högt och att staten erbjuder ärlig upplysning om dess effekter och tillhandahåller effektiva metoder för att behandla de som inte klarar av att sansat använda drogen.
torsdag 11 mars 2010
Kokain i Bolivia
På en buss på väg från djungel till stad i Bolivia sitter tolvåriga Claudia med kokainpasta fasttejpad runt magen. Vid en kontroll stoppas bussen och de upptäcker henne och hennes kusin. Detta är ramen för dokumentärfilmen The 12 year old cocaine smuggler som behandlar kokaintillverkningen i Bolivia vid mitten av 2000-talet. Titeln är förstås aningen tillspetsad, jag har svårt att se unga Claudia som smugglare, snarare är hon mer eller mindre en ofrivillig kurir vars föräldrar har tvingat på henne sin uppgift. Innan hon greps hade hon gjort detta 2-3 gånger. I filmer som Maria full of grace fokuseras det på smugglingen till USA, men här ser man tydligt att också den interna smugglingen har sina offer. Bolivia är världens tredje största kokainproducent.
I filmen ser man tydligt hur denna försörjningsväg reproduceras genom generationerna, Claudias mor hade själv blivit inlåst för att ha smugglat och i kvinnofängelserna finns det kvinnor vars mor- eller farföräldrar också satt där. Rationaliteten bakom är så klart pengar, de fattigaste och mest desperata ser smugglingen som en enda utväg att tjäna pengar som måste in i hushållskassan. Men många får långa straff i fängelser där barnen får bo hos sina mödrar samtidigt som de får arbeta för att betala för att bo i sina celler. Straffen för drogsmuggling är minst åtta år och max 25.
President Evo Morales roll är intressant eftersom han själv var ledare för den grupp som odlar kokaplantor, så kallade cocaleros. Han var själv med och omvände lagen som förbjöd odling och vill istället nationalisera och industrialisera produktionen av kokablad för att exportera dem för legala ändamål. Det är dock viktigt att hålla isär de två produkterna kokablad och kokain, bladen används traditionellt som medicin och för att dämpa hunger och trötthet. Kokainet däremot tillverkas i små utomhuslabb i djungeln och hamnar för det mesta i USA. I filmen får vi se hur den av USA stöttade militären bränner upp ett sådant labb, men även de som stod för ett sådant och finner att militären varit där på morgonen och bränt ner det.
Den här dokumentären kan rekommenderas eftersom den ger en inblick i hur individuella människor påverkar av kokaintillverkningen och att dessa konsekvenser ofta är ytterst svåra för dem.
För övrigt kan man nu beställa Tom Feilings bok om kokain för en billig peng från Adlibris, ska kolla in denna när jag får tillfälle. Ur beskrivningen av Kokain - drogen som erövrade världen:
"Tom Feiling följer kokainet från Colombia till London och New York. Han träffar langare, missbrukare och smugglare. Men även de som försöker bekämpa dem".
Ladda ner The 12 year old cocaine smuggler av BBC This world via OneBigTorrent.
I filmen ser man tydligt hur denna försörjningsväg reproduceras genom generationerna, Claudias mor hade själv blivit inlåst för att ha smugglat och i kvinnofängelserna finns det kvinnor vars mor- eller farföräldrar också satt där. Rationaliteten bakom är så klart pengar, de fattigaste och mest desperata ser smugglingen som en enda utväg att tjäna pengar som måste in i hushållskassan. Men många får långa straff i fängelser där barnen får bo hos sina mödrar samtidigt som de får arbeta för att betala för att bo i sina celler. Straffen för drogsmuggling är minst åtta år och max 25.
Den här dokumentären kan rekommenderas eftersom den ger en inblick i hur individuella människor påverkar av kokaintillverkningen och att dessa konsekvenser ofta är ytterst svåra för dem.
För övrigt kan man nu beställa Tom Feilings bok om kokain för en billig peng från Adlibris, ska kolla in denna när jag får tillfälle. Ur beskrivningen av Kokain - drogen som erövrade världen:
"Tom Feiling följer kokainet från Colombia till London och New York. Han träffar langare, missbrukare och smugglare. Men även de som försöker bekämpa dem".
Ladda ner The 12 year old cocaine smuggler av BBC This world via OneBigTorrent.
söndag 31 januari 2010
Dick Justice - Cocaine
Här kommer en mycket, mycket märklig animerad film med sången Cocaine spelad av Dick Justice. Denne folk- och bluesmusiker kom från West Virginia i USA och levde mellan 1906 och 1962. Låten skrevs av den svarta bluesmusikern Luke Jordan men vite Justice gjorde alltså en cover med denna något surrealistiska text.
Texten är ju en klassisk berättelse om kokainets negativa effekter på berättarens liv. Han har en kvinna som kommer med droger och mat till honom men det är inte så kul när "the furniture man" kommer och beslagtar hans möbler. Och "Sal with the nose all so'" syftar ju på så kallad kokainnäsa. Men varför bebisarna i New Orleans blir arga när doktorerna sniffar kokain är över mitt förstånd, men det kanske är en referens till det utbredda bruket inom läkarkåren som ju hade tillgång till drogen eftersom det användes som bedövningsmedel.
Go on gal, don’t take me for no fool
I ain’t gonna quit you, pretty mama, while the weather’s cool
Around your back door, honey, I’m gonna creep
Just as long as you bring me two-and-a-half a week
I’ve got a girl, she works in the white folks yard
She bring me meat, I swear she brings me lard
She brings me meat, honey she brings me lard
She bring me everything honey that a girl can steal
Lord a vaudeville circus rider came to town
They got a dancer lookin’ nice and brown
They didn’t know it was against the law
For the monkey’s to stop at a five cent store
Well, just around the corner, just a minute too late
Another one standin’ at the big back gate
I’m simply wild about my good cocaine
I stood my corner, hey hey!
Here come Sal with a nose all so’
Doctors said she couldn’t smell no mo’
Lord run doctor, ring the bell
The women in the alley…
I’m simply wild about my good cocaine
Furniture man came to my house, was last Sunday morn
Asked me was my wife at home
Said she’d long been gone
Backed his wagon up to my door
Took everything I had
He carried it back to the furniture store
Honey, I did feel sad
What in the world has any man got, now
Messin’ with the furniture man?
Got no dough, stand for sho’
Certainly will back you back
Take everything from an earthly plant
From a skillet to a frying pan
If there ever was a devil born without any horns
Musta been the furniture man
I hear you mama, hey hey!
Here come Sal with a nose all so’
Doctors said she couldn’t smell no mo’
Lord go doctor, ring the bell
Women in the alley…
I’m simply wild about my good cocaine
Lord the babies in the cradle in New Orleans
The doctors kept a-whiffin’ til the baby got mean
Doctor whiffed until the baby got so’
Mama said she couldn’t smell no mo’
Lord go, Doctor, ring the bell,
The women in the alley…
I simply wild about my good cocaine
I’m simply wild about my good cocaine
I’m simply wild about my good cocaine
Den som vill lyssna mer på denne genialiske musiker kan till exempel kolla in skivan Various Artists – Old Time Music from West Virginia 1927 - 1929 på Spotify.
Texten är ju en klassisk berättelse om kokainets negativa effekter på berättarens liv. Han har en kvinna som kommer med droger och mat till honom men det är inte så kul när "the furniture man" kommer och beslagtar hans möbler. Och "Sal with the nose all so'" syftar ju på så kallad kokainnäsa. Men varför bebisarna i New Orleans blir arga när doktorerna sniffar kokain är över mitt förstånd, men det kanske är en referens till det utbredda bruket inom läkarkåren som ju hade tillgång till drogen eftersom det användes som bedövningsmedel.
Go on gal, don’t take me for no fool
I ain’t gonna quit you, pretty mama, while the weather’s cool
Around your back door, honey, I’m gonna creep
Just as long as you bring me two-and-a-half a week
I’ve got a girl, she works in the white folks yard
She bring me meat, I swear she brings me lard
She brings me meat, honey she brings me lard
She bring me everything honey that a girl can steal
Lord a vaudeville circus rider came to town
They got a dancer lookin’ nice and brown
They didn’t know it was against the law
For the monkey’s to stop at a five cent store
Well, just around the corner, just a minute too late
Another one standin’ at the big back gate
I’m simply wild about my good cocaine
I stood my corner, hey hey!
Here come Sal with a nose all so’
Doctors said she couldn’t smell no mo’
Lord run doctor, ring the bell
The women in the alley…
I’m simply wild about my good cocaine
Furniture man came to my house, was last Sunday morn
Asked me was my wife at home
Said she’d long been gone
Backed his wagon up to my door
Took everything I had
He carried it back to the furniture store
Honey, I did feel sad
What in the world has any man got, now
Messin’ with the furniture man?
Got no dough, stand for sho’
Certainly will back you back
Take everything from an earthly plant
From a skillet to a frying pan
If there ever was a devil born without any horns
Musta been the furniture man
I hear you mama, hey hey!
Here come Sal with a nose all so’
Doctors said she couldn’t smell no mo’
Lord go doctor, ring the bell
Women in the alley…
I’m simply wild about my good cocaine
Lord the babies in the cradle in New Orleans
The doctors kept a-whiffin’ til the baby got mean
Doctor whiffed until the baby got so’
Mama said she couldn’t smell no mo’
Lord go, Doctor, ring the bell,
The women in the alley…
I simply wild about my good cocaine
I’m simply wild about my good cocaine
I’m simply wild about my good cocaine
Den som vill lyssna mer på denne genialiske musiker kan till exempel kolla in skivan Various Artists – Old Time Music from West Virginia 1927 - 1929 på Spotify.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
