Narcocorridos

Jag sprang för en tid sedan på en artikel av Mark Edberg om det mexikanska fenomenet narcocorrido. Den heter The narcotrafficker in representation and practise: a cultural persona from the U.S.-Mexican border och finns även utvidgad i bokform som El Narcotraficante - Narcocorridos and the Construction of a Cultural Persona on the U.S.-Mexican Border.

Narcocorrido är en typ av sånger som sjungs av band som är influerade av norteño och corridogenren på båda sidorna av den mexikanska gränsen till USA. Som namnet antyder handlar sångerna nästan uteslutande om drogsmugglingen över gränsen och de människor som utför och står bakom den. Vissa har jämfört narcocorridos med amerikansk gangsta rap, men likheten finns bara i texternas innehåll. Mitt egna musikaliska öra kopplar mest till svenska dansband och till viss del country, vilket kommer ganska givet i och med att genren nästan uteslutande verkar använda dragspel och någon typ av polka-valstakt.

Det går enligt Edberg att analysera hjältarna i de här sångerna (det vill säga drogsmugglarna, los narcotraficantes) som en kulturell persona (cultural persona), en kulturellt formad och flexibel publik representation som är tidsmässigt stabil och som är förkroppsligad i en person eller hur en person beter sig. Den här modellen skapar sedan en samling av meningsskapande parametrar och en prototyp för hur dessa meningar kan ageras ut i praktiken. Som jag tolkar det skapar alltså den här musikgenren via representationer i musiken, i videor och andra media en mall som det går att efterleva och som nära på måste efterlevas för att bli en lyckad drogsmugglare eller mafioso. 

Narcocorridos är en sångform som idag är starkt kommersialiserad och som har sina rötter i corrido, som är traditionella värdeladdade sånger som uppkommit i gränstrakterna mellan Mexiko och USA under 1800-talet. En hjälte som dessa corridos ofta handlar om är Pancho Villa, den mest populära militära ledaren inom den mexikanska revolutionen 1911. Han blev känd för att modigt ta sig an de amerikanska styrkorna men även för att ge land till bönder och bygga skolor i de områden hans styrkor kontrollerade. Villa uppfyller alla kraven för att bli en typ av folkhjälte, han var föräldralös och fattig, blev jagad av de amerikanska styrkorna och lönnmördades 1924. Även i narcocorridosångformen är döden snarast en ontologisk fas i fulländandet av rollen. I denna roll symboliserade han bondebefolkningens strävanden som en person av lägre klass som tog sig an och satte sig upp emot de dominerande klasserna. De mexikanska drogsmugglarna blir därmed ett fenomen som till stor del är påverkat av ett samband mellan klass, makt samt regionell och nationell identitet.

Denna typ av hjälte kan intressant nog analyseras med hjälp av den marxistiske historikern Eric Hobsbawms begrepp ”social bandit”. Enligt honom är fenomenet med sociala banditer ett landsbyggdsfenomen som uppstår i agrara ekonomier som kännetecknas av förtryck av den jordbrukande populationen (notera den marxistiska terminologin). Det är värt att läsa hans definition eftersom begreppet även kan appliceras på andra kontexter, som inom Jamaicas i dagsläget labila och drogsmugglingspåverkade politiska situation (jämför med deras "Robin Hood", Christopher Coke, som fick mycket uppmärksamhet nyligen - DN, SvD):

The point about social bandits is that they are [peasant] outlaws whom the lord and the state regard as criminals, but whom remain within [peasant society], and are considered by their people as heros, as champions, avengers, fighters for justice, perhaps even leaders of liberation, and in any case as men to be admired, helped and supported. . . . It is found in one or other of its three main forms. . . the noble robber or Robin Hood, the primitive resistance fighter or guerrilla unit of what I shall call the haiduks, and possibly also the terror-bringing avenger. [1969:14–16]

I det mexikanska fallet lever dock inte drogsmugglarna riktigt upp till något som kan liknas vid langande Robin Hoodfigurer eller sociala banditer. Fokus ligger inte i första hand på att hjälpa sitt samhälle eller andra (förutom sin egen familj) utan istället på att idka olika former av iögonfallande konsumtion genom att för andra visa upp dyra bilar, smycken och kläder. Att klä sig som en chero, från ranchero, har blivit en egen distinkt stil som kan innefatta stora vida bälten med graverade bältesspännen, cowboyhatt och boots i ödle- eller alligatorskinn.

Ovanstående faktum gör att många ungdomar ser positivt på drogsmugglarna och artisterna som spelar narcocorridos. Att ha mycket pengar och kunna klä sig väl blir en möjlig väg till att tillskansa sig en generell känsla av att ha makt över andra, det här livet blir då ett sätt att erhålla status för människor som oftast har få möjligheter till detta. Att sångerna ofta hyllar olika narcotraffickers (ibland på uppdrag av dem) betyder också att det finns en möjlighet att bli ihågkommen även om man skulle mista livet i samband med drogaffärerna. Enligt Edberg visas narcocorridopersonan även upp i musikvideor och på albumomslag på ett sätt som påminner om en ”globalized, post-MTV ”gangsta” image”, där dyra bilar, AK-47:or och andra vapen ofta förekommer.

Några av de mest kända narcocorridonamnen är till exempel Los Tigres del Norte, Chalino Sánchez och El Tigrillo Palma. Den som vill kan även lyssna på rötterna till narcocorrido, det vill säga "vanliga" corridos om de mexikanska frihetskämparna vid gränstrakterna på The roots of the narcocorrido via Spotify.

Narcocorridokulturen är ett intressant fenomen som är värt att titta närmare på. Dock verkar det finnas en viss del exoticism när den representeras i den amerikanska populärkulturen, vars deckare och kriminalundersökande program ibland har tagit upp den i olika avsnitt, till exempel i The Shield och CSI. Detta beror till stor del på de uppmärksammade morden på en del narcocorridoartister. Det är dock inte helt klarlagt exakt på vilka sätt de här morden har att göra med närheten till drogsmugglarna, om de alls är drogrelaterade.

En annan författare som har skrivit om narcocorridos är Elijah Wald. Hans böcker om bland annat amerikansk deltablues brukar vara utmärkta, så jag har lovat mig själv att läsa hans Narcororrido - A journey into the music of drugs, guns and guerrillas.

Edberg, Mark (2004) The narcotrafficker in representation and practise: a cultural persona from the U.S.-Mexican border, Ethos, vol. 32, pp. 257-277.

Ganja Queen

Flygplatsen Denpasar på Bali i Indonesien. Australienskan Schapelle Corbys väska inspekteras av en tulltjänsteman som hittar en transparent plastpåse med 4,2 kilo marijuana. Detta blir starten för en lång rättsprocess där Corby och hennes familj slåss för att få henne frikänd. Corby själv hävdar att hon inte hade någon aning om att drogpartiet fanns i hennes väska. Varför skulle hon annars frivilligt lämna över den till tullen och uttrycka stor förvåning när hon såg påsen?

I dokumentärfilmen Ganja Queen får vi följa Schapelle och hennes kamp för att bli frikänd för narkotikasmuggling på Bali, ett brott som i värsta fall ger dödsstraff. Det är en film som väcker frågor om hur globaliseringsprocesser påverkar drogsmugglingen och hur ”västerländska” stater ska agera när deras medborgare fängslas i ett annat land.

Vi får följa Schapelles oro genom intervjuer i fängelsets besöksrum när hon får frågor om hur hon känner inför ett eventuellt dödsstraff. Historien tar sedan en något absurd tvist när entreprenören och affärsmannen Ron Bakir, som aldrig har träffat Schapelle men som berörts av hennes öde, dyker upp på Bali för att hjälpa henne med alla medel han kan uppbringa. Han tar dit ett australiskt juristteam som ska få henne frigiven men sätter själv käppar i hjulen när han med australisk media berättar att åklagarsidan har bett honom om en muta för att få igenom en friande dom. Detta får han sedan äta upp och tvingas presentera en officiell ursäkt till det indonesiska rättssystemet. 

Man får en väldigt levande bild av hur Schapelle känner sig och det frustration hennes familj känner när hon förs mellan fängelset och rättssalen i en massiv klunga av polismän och journalister. Samtidigt står indonesiska demonstranter med skyltar som lyder: ”Execute Corby!!”.

Till slut lämnas man dock i ovisshet om hennes skuld. Att hennes familj är från arbetarklassen och att Schapelle tidigare arbetade i deras fish and ship shop efter att ha hoppat av skolan spär på medias misstankar om att det är hennes familj som har utnyttjat henne för att tjäna extra pengar på den högkvalitativa marijuanan som hon haffades med. Utifrån en Bourdieusk analys kan man här se att familjen har ganska lågt symboliskt kapital, men intressant nog i jämförelse med normalindonesiern har så pass mycket ekonomiskt kapital att de har råd att på plats stödja henne.

Efter att ha läst wikipedias artikel verkar det för mig som att det var hennes halvbror, som också var med på resan som lade dit marijuanan utan att hon visste detta. En kriminolog kallas också in och beskriver henne som en helt vanlig person som enligt standardmallen för smuggling faller helt utanför ramen. Att hennes pappas bästa vän fått sin marijuanaodling konfiskerad av polisen är också något som tas upp som en mystisk omständighet i fallet, men kanske mer tyder på den privata odlingens utbredning i Australien.

Den australienska statens agerande är intressant här eftersom center-högerregeringen med John Howard i spetsen ville hålla sig en armslängd ifrån fallet med hänvisning till att indonesisk inblandning i ett teoretiskt parallellt fall i Australien skulle ses som oerhört kränkande. Trots detta kommer det efteråt fram att staten erbjudit juridisk hjälp som dock avböjts av det juridiska teamet med Bakir i spetsen. Men det är tydligt i Schapelles mors kommentar, ”our government will bring you home”, att familjen litar på att diplomatiska insatser ska lösa deras problem. En parallell kan kanske ses i fallet med Akmal Shaikh, som genom olika statliga instanser och andra sammanslutningar som Amnesty international fick stort stöd för att förhindra hans avrättning efter att han försökt smuggla in heroin till Kina. 

Samtidigt sitter över tusen britter i fängelse världen över för drogrelaterade brott och Storbritanniens EU-minister är tydlig:

"The message is clear - we can't get people out of jail in other countries, so if you don't want to waste your life away in a tough foreign jail, be sensible and keep clean”.

I Schapelles fall är det tydligt att varningen stämmer, "The Foreign Office also warned that many people have an unrealistic expectation of what can be done for them if they are arrested abroad".

Just tuffa förhållanden i utländska fängelser är något som kan påverka de fängslade, i filmen uttrycker Schapelle gång på gång sin oro över att behöva sitta i indonesiskt fängelse och säger att hon aldrig skulle kunna överleva där. I efterhand har det också visat sig att hennes psykiska hälsa verkar ha tagit allvarlig skada och hon har fått tillbringa viss tid på sjukhus. I dagsläget ser det ut som att hon kommer friges först 2024.

Dokumentären finns att ladda ner via Pirate Bay (Ganja Queen).