Steven Levitt om crackförsäljning

Den här har några år på nacken, men när den amerikanska ekonomen bakom boken Freakonomics, Steven Levitt, berättar om vad han och en kollega fick ut av att analysera medlemmar i cracksäljande gäng i USA blir det sjukt intressant.  Kolla för övrigt in sajten TED talks, de har bra och korta föreläsningar om lite allt möjligt.
An Inside Look at the Economics of a Drug-Selling Gang.

Narcocorridos

Jag sprang för en tid sedan på en artikel av Mark Edberg om det mexikanska fenomenet narcocorrido. Den heter The narcotrafficker in representation and practise: a cultural persona from the U.S.-Mexican border och finns även utvidgad i bokform som El Narcotraficante - Narcocorridos and the Construction of a Cultural Persona on the U.S.-Mexican Border.

Narcocorrido är en typ av sånger som sjungs av band som är influerade av norteño och corridogenren på båda sidorna av den mexikanska gränsen till USA. Som namnet antyder handlar sångerna nästan uteslutande om drogsmugglingen över gränsen och de människor som utför och står bakom den. Vissa har jämfört narcocorridos med amerikansk gangsta rap, men likheten finns bara i texternas innehåll. Mitt egna musikaliska öra kopplar mest till svenska dansband och till viss del country, vilket kommer ganska givet i och med att genren nästan uteslutande verkar använda dragspel och någon typ av polka-valstakt.

Det går enligt Edberg att analysera hjältarna i de här sångerna (det vill säga drogsmugglarna, los narcotraficantes) som en kulturell persona (cultural persona), en kulturellt formad och flexibel publik representation som är tidsmässigt stabil och som är förkroppsligad i en person eller hur en person beter sig. Den här modellen skapar sedan en samling av meningsskapande parametrar och en prototyp för hur dessa meningar kan ageras ut i praktiken. Som jag tolkar det skapar alltså den här musikgenren via representationer i musiken, i videor och andra media en mall som det går att efterleva och som nära på måste efterlevas för att bli en lyckad drogsmugglare eller mafioso. 

Narcocorridos är en sångform som idag är starkt kommersialiserad och som har sina rötter i corrido, som är traditionella värdeladdade sånger som uppkommit i gränstrakterna mellan Mexiko och USA under 1800-talet. En hjälte som dessa corridos ofta handlar om är Pancho Villa, den mest populära militära ledaren inom den mexikanska revolutionen 1911. Han blev känd för att modigt ta sig an de amerikanska styrkorna men även för att ge land till bönder och bygga skolor i de områden hans styrkor kontrollerade. Villa uppfyller alla kraven för att bli en typ av folkhjälte, han var föräldralös och fattig, blev jagad av de amerikanska styrkorna och lönnmördades 1924. Även i narcocorridosångformen är döden snarast en ontologisk fas i fulländandet av rollen. I denna roll symboliserade han bondebefolkningens strävanden som en person av lägre klass som tog sig an och satte sig upp emot de dominerande klasserna. De mexikanska drogsmugglarna blir därmed ett fenomen som till stor del är påverkat av ett samband mellan klass, makt samt regionell och nationell identitet.

Denna typ av hjälte kan intressant nog analyseras med hjälp av den marxistiske historikern Eric Hobsbawms begrepp ”social bandit”. Enligt honom är fenomenet med sociala banditer ett landsbyggdsfenomen som uppstår i agrara ekonomier som kännetecknas av förtryck av den jordbrukande populationen (notera den marxistiska terminologin). Det är värt att läsa hans definition eftersom begreppet även kan appliceras på andra kontexter, som inom Jamaicas i dagsläget labila och drogsmugglingspåverkade politiska situation (jämför med deras "Robin Hood", Christopher Coke, som fick mycket uppmärksamhet nyligen - DN, SvD):

The point about social bandits is that they are [peasant] outlaws whom the lord and the state regard as criminals, but whom remain within [peasant society], and are considered by their people as heros, as champions, avengers, fighters for justice, perhaps even leaders of liberation, and in any case as men to be admired, helped and supported. . . . It is found in one or other of its three main forms. . . the noble robber or Robin Hood, the primitive resistance fighter or guerrilla unit of what I shall call the haiduks, and possibly also the terror-bringing avenger. [1969:14–16]

I det mexikanska fallet lever dock inte drogsmugglarna riktigt upp till något som kan liknas vid langande Robin Hoodfigurer eller sociala banditer. Fokus ligger inte i första hand på att hjälpa sitt samhälle eller andra (förutom sin egen familj) utan istället på att idka olika former av iögonfallande konsumtion genom att för andra visa upp dyra bilar, smycken och kläder. Att klä sig som en chero, från ranchero, har blivit en egen distinkt stil som kan innefatta stora vida bälten med graverade bältesspännen, cowboyhatt och boots i ödle- eller alligatorskinn.

Ovanstående faktum gör att många ungdomar ser positivt på drogsmugglarna och artisterna som spelar narcocorridos. Att ha mycket pengar och kunna klä sig väl blir en möjlig väg till att tillskansa sig en generell känsla av att ha makt över andra, det här livet blir då ett sätt att erhålla status för människor som oftast har få möjligheter till detta. Att sångerna ofta hyllar olika narcotraffickers (ibland på uppdrag av dem) betyder också att det finns en möjlighet att bli ihågkommen även om man skulle mista livet i samband med drogaffärerna. Enligt Edberg visas narcocorridopersonan även upp i musikvideor och på albumomslag på ett sätt som påminner om en ”globalized, post-MTV ”gangsta” image”, där dyra bilar, AK-47:or och andra vapen ofta förekommer.

Några av de mest kända narcocorridonamnen är till exempel Los Tigres del Norte, Chalino Sánchez och El Tigrillo Palma. Den som vill kan även lyssna på rötterna till narcocorrido, det vill säga "vanliga" corridos om de mexikanska frihetskämparna vid gränstrakterna på The roots of the narcocorrido via Spotify.

Narcocorridokulturen är ett intressant fenomen som är värt att titta närmare på. Dock verkar det finnas en viss del exoticism när den representeras i den amerikanska populärkulturen, vars deckare och kriminalundersökande program ibland har tagit upp den i olika avsnitt, till exempel i The Shield och CSI. Detta beror till stor del på de uppmärksammade morden på en del narcocorridoartister. Det är dock inte helt klarlagt exakt på vilka sätt de här morden har att göra med närheten till drogsmugglarna, om de alls är drogrelaterade.

En annan författare som har skrivit om narcocorridos är Elijah Wald. Hans böcker om bland annat amerikansk deltablues brukar vara utmärkta, så jag har lovat mig själv att läsa hans Narcororrido - A journey into the music of drugs, guns and guerrillas.

Edberg, Mark (2004) The narcotrafficker in representation and practise: a cultural persona from the U.S.-Mexican border, Ethos, vol. 32, pp. 257-277.

Godfathers - om Nordirlands maffiabossar

"Sixteen men where ’kneecapped’ - shot through the leg. Others were badly beaten - battered with baseball bats and hurling sticks: brutal, bone-crushing weapons in themselves, even more so with six-inch nails driven into them to puncture skin and skulls. Others where ordered out of the country in the Provo mini-pogrom”.

Det här är en beskrivning av en av Provisional IRA:s kampanjer för att komma åt problemet med droghandeln och droganvändningen i deras områden i Belfast 1994. Om det låter som ett grymt tillvägagångssätt är det inget mot resten av vad som berättas om Nordirlands drogbaroner i Godfathers - Inside Northern Ireland’s drugs racket av journalisten Jim McDowell.

Det här är en bok som jag letade länge efter när jag pluggade i Belfast under ett år och jag har till slut fått tag på den genom en internetboklåda.

Det här är hårdnackat journalistiskt arbete som främst gestaltar sig i McDowells konfronterande med Nordirlands stora langare. Jag blir nästan förvånad att den man boken är dedikerad till var den första journalisten som mördats under de så kallade Troubles som pågått på Nordirland sedan sent 60-tal. Man får en tydlig bild av hur det var att arbeta som journalist på den tiden. De lojalistiska paramilitäragrupperna kunde försöka spränga tidningarnas kontor och uttala svepande dödshot till en hel redaktion. Ett kapitel beskriver till och med hur McDowells tidning Sunday Worlds lokaler blev brandbombade som hämnd för att de gång på gång skrev om och publicerade namn och bilder på droghandelns centralgestalter.

Dock ser man också tydligt att det här inte är en bok som ämnar att vara objektiv. I en del av den facklitteratur som finns om konflikten på Nordirland brukar författarna antingen luta åt att stödja republikanerna eller lojalisterna. Men det finns också en hel del skildringar av journalister som genom sina kunskaper och eventuella medelklassbakgrunder är starkt kritiska till båda sidorna och det dödande som respektive sidas paramilitära organisationer stod för. Detta är en bok som tydligt tar ett sådant perspektiv. Med meningar som ”[...] these evil men who live off the profits of poisoning our country’s kids” tas ett väldigt starkt avstånd från den kriminella värdens maffiabossar.

Situationen på Nordirland sätter verkligen en ny prägel på begreppet ”turf wars”. Som ett led i deras kampanj som ämnade vara ”Protectors of the people” skapade Provisional IRA en separat styrka för att straffa och i vissa fall mörda de som sålde droger. Styrkan kallades DAAD, Direct Action Against Drugs och stod för utpressningar, så kallade knee cappings (att skjuta offret genom knäskålarna eller vaderna) och att ge den utpekade 24 timmar att ta sig ut ur landet. Eftersom droghandeln i mestadels var centrerad i Belfast etablerade man sin bas där. Ett uttalande från IRA var tydligt: ”We are not waging war on the community. We are supporting the community in the war against drugs”. I ett antal aktioner som den som inleder det här inlägget, med namn som ”Night of the long guns” (efter att de skjutit knäskålar med gevär) och ”night of the long knives” drog beväpnade paramilitärer runt i de republikanska områdena för att genomföra dessa hot och ibland ytterst grymma mord.

Det mest intressanta kapitlet i boken var för mig det om det utbredda heroinmissbruket i vad som lokalt kallas ”the three B’s”, Belfast, Bangor och Ballymena. Fram till runt 1999 var heroinbrukande i princip enbart lokaliserat till dessa tre städer. Ballymena ligger i Nordirlands så kallade bibelbälte, känt för sin religiösa hängivenhet. När kapitlet skrevs antogs det bo runt 2000 vanemässiga heorinanvändare i staden, något som skulle göra den till hela öns heroinhuvudstad sammantaget. McDowell skriver inte direkt neutralt utan fokuserar på sådant som kan tänkas sälja den tabloid som han arbetar för, att tonåringar skulle vara beroende, att de lever i sin egen avföring i råtthål till lägenheter och så vidare. Bilden som målas upp är den av en liten stad som härjats av missbrukare som rånar pensionärer och där lojalistiska paramilitärer utnyttjar unga flickor i drog- och sexhandel. Även Bangor lyfts fram som en central för heroinanvändning. Denna väldigt pittoreska by vid havet upplevde 2001 runt en heroinrelaterad död i månaden och har upplevt våldsamheter i form av bilbomber och liknande kopplade till droghandeln.

Det syns dåligt på den här bilden, men den antropomorferade sprutan säger "HEROIN KILLS! DON'T TRY!", antidrogbudskap på muren vid en skola i en katolsk enklav i Belfast.

När jag läste drogsociologi i Belfast fick vi själva ställa frågor till en kvinna som jobbade med ”backpacking”, det vill säga reste runt i norra Nordirland med en ryggsäck med ny och ren injektionsutrustning och sökte upp de missbrukare som inte hade resurser att ta sig till de stora städernas behandlingskliniker. Hon hade utbildats i att injicera säkert och hade med sig i sin ryggsäck material som sterilt vatten, en liten ”säker” brännare, citronsyra för att lösa upp brunt heroin och desinfektionsdukar. Dessutom informerade hon så gott hon kunde om olika skademinskningsåtgärder som användarna kunde ta till för att minska risken för skador och att smittas av hepatit C eller HIV. Trots detta hade hon förlorat fem klienter på grund av överdoser, något som enligt henne enbart hände när drogen togs i samband med alkohol. Den här metoden verkar för mig väldigt positiv eftersom det ofta är de som inte söker hjälp som mest behöver den. På landsbygden är de kommunala transportmedlen inte särskilt väl utbyggda och det kan vara ett problem att söka hjälp i små städer och byar där man lätt kan stämplas som missbrukare. Situationen i Nordirland är speciellt tragisk eftersom identifierade missbrukare ofta kan få sina bostäder färg- eller brandbombade på grund av de paramilitära organisationernas vilja att skydda sitt samhälle från drogerna.

Intressant var att denna backpacker även uppmuntrade de som var beroende av heroin att om möjligt gå över till att röka det eftersom detta enligt henne troligtvis är mindre farligt än alkohol och för att det minskar risken för att överdosera och att utveckla problem med venerna.

Min lärare i Belfast, Karen McElrath intervjuas också på grund av att hon har skrivit en lång rapport om heroinanvändning i Nordirland. Hon förespråkar starkt skademinskningsåtgärder i form av att dela ut gratis sprutor och vill se ett helt paket av åtgärder som sprututbytesprogam i samarbete med apoteken, ”drop-in centres” och konkreta insatser på gatorna av arbetslag som kan informera om skademinskning.

Till sist får jag säga att boken inte riktigt var som jag tänkt mig. Man kan säga att hela boken är en lång exposé över dessa gudfäders förehavanden och hur de för det mesta till slut hamnar på obduktionsbordet efter att ha blivit mördade på olika fantasifulla sätt. Men det är också en bok om hur svårt det är att som grävande journalist föra en aktiv kamp emot de som säljer droger. På sistone har också McDowell blivit utsatt för misshandel utanför Belfasts City Hall på grund av hans journalistiska arbete.

Kanske borde jag ha tagit reda på vilken blaska tabloiden Sunday World är, tar man en snabb titt på deras hemsida upptäcker man filmklipp som ”Dublin girls caught in Dame St. brawl” och lättklädda damer lite här och var. Men McDowell nyanserar faktiskt det hela i slutet av boken när han skriver att den inte är tänkt som en bok på någon som helst akademisk nivå, utan att han ser den som en dramadokumentär skildring av Nordirlands drogkrig som det så ut under den våldsamma tiden vid mitten av 90-talet.

Den som vill läsa mer om droger på Nordirland kan bland annat kolla in följande studier:

-Drug use and drug markets in the context of political conflict: The case of Northern Ireland

-Dancing in the dark: Ecstasy, the dance culture, and moral panic in post ceasefire Northern Ireland 

-Fact, fiction and function: Mythmaking and the social construction of ecstacy use

-Does Ulster still say no? Drugs, politics, and propaganda in Northern Ireland

-Prevalence of problem heroin use in Northern Ireland