Alexander Trocchi - Cain's Book

Emellertid är inte sociologer benägna att tillskriva skönlitterära belägg något större bevisvärde. Av skäl, som inte förefaller helt klara, sätter vi större tilltro till en mer eller mindre regelrätt utförd enkätundersökning i någon avkrok av världen än till världslitteraturens över århundraden ackumulerade vittnesbörd (Johan Asplund - Om mättnadsprocesser 1967: 31)

Från den amerikanska rockjournalisten Greil Marcus förord till Cain's Book:

Cain’s Book, written over the course of seven years, is not cheap. It is cruel. It is one of those nihilist books that well-meaning readers are always trying to rescue from itself with appeals to sociology, philosophy, art or revolution. This book provides valuable insights into the nature of a major social problem.... Beneath the surface the book affirms the irreducible nature of the human spirit.... The book makes a crucial contribution to the literature of addiction.... of alienation... of rebellion -forget it. You can’t derive socially useful sentiments from lines like ”’She’d suck the fix out of your ass’”.

Det är denna något okända bok som jag nyligen läst. I fackböcker om opiatmissbruk brukar alltid William S. Burroughs Junkie nämnas och citeras ur eftersom han så väl, genom egna erfarenheter av droganvändning, lyckas beskriva livet som missbrukare, jonkare. Cain’s Book är inte riktigt lika känd, även om den är precis lika uppriktig som Burroughs.

Det är en bok som jag drömskt har tagit mig igenom till tonerna av Gabriel Fauré och Thelonius Monk. Det är stark melankoli blandad med beatgenerationens ordval och rytmik. Alexander Trocchi, född 1925 i Glasgow bodde under 50-talet i Paris och rörde sig i stadens litterära cirklar. Där blev han beroende av heroin, något som skulle komma att vara med honom hela livet. Sedan flyttade han till New York där han arbetade på en pråm på Hudsonfloden. Det är denna tid i hans liv som han skildrar i Cain’s book. Det är en värld som präglas av det långdragna jobbet på floden, de missbrukande vännerna och relationen till kvinnorna i hans liv. Språket är svårt, men förödande vackert. Om jag ska jämföra stilen med något så får det bli den märkliga boken Let us now praise famous men av James Agee (med foton av Walker Evans).

Jag är beredd att till viss del hålla med Greil Marcus här. Jag tänker inte komma med uttjatade meningar som ”den här boken belyser verkligen hur heroinmissbruket påverkar en människa” och liknande. Den här boken ska läsas av alla som har något som helst intresse av droger. Eller av livet.