Opium, heroin, subutex

Journalisten Pelle Olsson har närmast gjort sin karriär på att skriva journalistiska reportageböcker och romaner om droganvändning. Samtidigt har han varit redaktör för tidskriften Narkotikafrågan ("Sveriges ledande mot narkotika").

Eftersom han har fått utstå mycket kritik, bland annat från folket bakom cannabis.se, som kallar honom för knarkkrigare, får detta bli en kritisk läsning av det Olsson för fram i sin bok Opium, heroin, Subutex - ett globalt reportage. Dock ska jag från början försöka att inte vara allt för fördomsfull, Olsson står för en tydlig position vad gäller narkotika och stöd till vissa typer av narkomanvård. Därför är det är viktigt att diskutera denna inriktning för att komma fram till lämpliga metoder för hur man ska hantera narkotikabruk.

Boken inleds med en beskrivning av situationen för afghanska opiumodlare i Badakshan. Här är problemet vad som ska göras för att afghanska bönder ska sluta odla opium. Framförallt framstår det som lönlöst att förstöra fälten om inte tillräckligt effektiva och inkomstbringande grödor kan ersätta odlingen. Redan från början är det tydligt att Olsson stödjer den svenska modellen för hur man ska hantera narkotikan. Ledorden är ”det narkotikafria samhället”, något som innebär en nolltolerans mot droganvändning och som till stor del introducerades i samband med att den idag inte helt okontroversielle läkaren och psykiatern Nils Bejerot propagerade för detta med start under slutet av 1960-talet. 

Kopplingen till denna inställning är också tydligt i det att boken ges ut av Riksförbundet för ett narkotikafritt samhälles Fri Förlag. Även om Olssons uppdrag är journalistiskt verkar det som att de som intervjuas inte alltid har uppfattat hans roll som journalist. En afghansk borgmästare citeras via tolk:

”Vi är mycket glada att du kommit hit för att hjälpa oss i vårt svåra arbete, översätter Shafi hans replik. Det är en välgärning att du skriver om vårt stora problem så att världen får veta”. 

Olssons besök på Senlis council (verkar nu heta ICOS) i Kabul är högst intressant och deras position som tankesmedja i landet är högst anmärkningsvärd. Det är också här man tydligt får ta del av Olssons position i frågan om hur man ska hantera opiumodlingen i Afghanistan när han går i polemik med Senlis chef.

Nu är ju Olsson en mycket engagerad journalist som skriver från ett specifikt perspektiv. Jag ser honom som urtypen för den journalistiska moralentreprenören. Dock kan jag bli lite tveksam till att just Bejerot dyker upp som en källa i referenserna. Här kan den kinesiska kulturrevolutionen hålls upp som något slags lyckat exempel på hur man kan få ner antalet heroinister i ett land med nolltolerans. Jag kan inte tänka mig att de metoder som användes för att nå detta mål var speciellt hänsynsfulla mot individuella användare.

Efter detta kommer en helt okej men väldigt populärvetenskaplig och kort historia över heroinbruk och hur opium blev till morfin och heroin.

Jag ställer mig även kritisk till några av de benämningar som används när det gäller användning av narkotika. Detta är något av en ”klassisk” problematik när man från nolltoleranshåll ska beskriva de som använder droger. På sidan 57 uppges det finnas 16 miljoner ”heroin- eller opiatmissbrukare” i världen, varav 3.3 miljoner av dessa finns i Europa. Sedan står det:

”Då räknas de som använt drogen under det senaste året”.

Begreppsförvirringen verkar vara total. Självklart finns det många olika sätt att benämna narkotikaanvändning: bruk, missbruk, användning, knarka och så vidare. För mig personligen är missbruk och knarkande alltför politiserade och ovetenskapliga för att använda utan en tydlig hänvisning till vad det är man menar. Jag använder själv begreppet missbruk, men då menar jag en regelbunden användning av psykoaktiva droger som användaren själv uppfattar som problematisk. Den person som dricker en kopp kaffe i timmen under den vakna tiden på dygnet men inte känner av något problem med detta vill jag inte benämna missbrukare.

Men här måste siffrorna ha körts upp i taket om det för mig extrema begreppet missbrukare likställs med så kallad last year prevalence, alltså om man använt en drog det senaste året (egentligen senaste 12 månaderna). Då är alltså en person som till exempel tagit ecstasy vid ett enskilt tillfälle på låt säga en technofestival sommaren 2009 missbrukare idag, men slutar att vara det lagom till nästa festivalsäsong om han eller hon inte fortsätter att ta droger efter detta tillfälle. Jag skulle vilja se en mer koncis och vetenskaplig definition än den Olsson använder. 

Olsson har också åkt till Skottland för att intervjua människor som råkat illa ut genom droganvändning och kommer i kontakt med sociologen Neil McKeganey som är motståndare till skademinskningsinsatser (harm reduction). Just Skottland är intressant eftersom heroinanvändningen är mycket utbredd. På sistone har sju personer avlidit (nu tragiskt nog uppe i nio) och ett flertal fått tas till sjukhus på grund av ett uppmärksammat fall av mjältbrandssporer som kontaminerat en del av heroinet på marknaden. En sådan händelse får McKeganeys kritiska inställning till metadonbehandling att kännas ovanligt hård och okänslig. Men detta är en otroligt het fråga inom drogforskningen och skademinskningsåtgärder som sprututbyte är en otroligt känslig fråga framförallt i Sverige. Dock är frågan om metadonbehandling är en behandling över huvud taget berättigad, det är inte självklart att det är en bra lösning att låta människor använda metadon under stora delar av sitt liv utan att komma ur även detta missbruk. En del som får metadon utskrivet i USA brukar tala om ”liquid handcuffs”, något jag skrev om i ett tidigare inlägg.

Jag gillar inte att kommentera forskningsresultat utan att ha läst forskningen själv, men jag vill ändå flagga för att McKeganeys utsaga om att antalet narkomaner ökade som mest när harm reduction-åtgärderna var som störst från mitten av 80-talet och framåt verkar något suspekt. Jag undrar om kanske inte andra faktorer har spelat in när antalet narkomaner ökat, faktorer som ökade fastighetspriser, nationalekonomiskt läge och heroinets renhet måste också tas med i beräkningen. Kan det kanske också vara så att det var tvärt om? Att det var harm reduction-åtgärderna som ökade eftersom antalet narkomaner som sökte hjälp för missbruk kan ha ökat? Detta är spekulationer, men frågorna är väl värda att ta reda på svaret på.

Att just McKeganey får komma till tals är också en tydlig indikation på att det här är en reportagebok som är starkt vinklad. Detta har jag i sig inget emot, men det är viktigt att den publik som kan tänkas läsa boken (läs politiker och andra med makt över hanteringen av narkomanvård etc.) blir uppmärksammad på det. I Skottland finns till exempel även sociologen Angus Bancroft vid University of Edinburgh som i boken Drugs, intoxication and society (Google books) för fram en helt annan politisk agenda som bygger på harm reduction, men även på att se det så kallade problemet med droger på helt andra sätt än de idag rådande. Det som är synd med Olssons reportage är att frågan om skademinskning framställs som svart eller vit. Visionen om det narkotikafria samhället ställs i skyttegravsposition mot skademinskningsperspektivet. Jag ser inte varför man inte skulle kunna vara lite pragmatisk och utforska i vilken utsträckning båda perspektiven skulle kunna influera varandra för att skapa något slags synkretism.      

Olsson åker sedan till Schweiz där han låter kritiska röster komma till tals om de program som ger missbrukare gratis heroin, bland annat i så kallade injektionsrum eller shooting galleries. I dessa får narkomaner komma för att injicera själva eller få hjälp med det av utbildad medicinsk personal. Här verkar debatten mestadels handla om hur effektivt det är att göra på detta vis. Statistik över hur många som kommer ur missbruk, hur många som antas till programmen och hur många som avlidit kastas fram och tillbaka mellan de som stödjer metoderna och de som sätter sig emot dem. En av grundarna för det västschweiziska förbundet mot droger får avsluta kapitlet med orden

”Men en sak är säker; heroinförsöken innebär att staten har blivit narkotikalangare”.

I kapitlet om Sverige blir boken riktigt intressant. Vi får ta del av en klassisk berättelse om vägen till ett liv utan droger som lägger grunden till Olssons argumentation. Den som berättar är Lena som klarade sig ur ett missbruk utan att få något ersättningspreparat utskrivet. Sverige var första landet i Europa att erbjuda metadon till opiatmissbrukare, redan 1966 startade ett program i Uppsala. Samtidigt gjordes även ett försök till legal läkarutskrivning av opiater och centralstimulantia som dock fick negativa verkningar i samband med läckage av drogerna till den illegala marknaden.

Statsvetaren Björn Johnson, som för övrigt bloggar (Stardusts blogg), intervjuas och anser att den svenska narkotikapolitiken inte styrs av forskningsresultat utan av moral och ideologi. Olsson kontrar med att Sverige har färre narkomaner än de flesta andra jämförbara länder och påpekar att Sveriges narkotikapolitik har hyllats av UNODC i en FN-rapport. Frågan jag ställer mig är om detta verkligen endast beror på förd politik och inte har med andra parametrar att göra. Som Sveriges väl utvecklade välfärdspolitik, positionen i vad som kan kallas ett vodka- eller alkoholbälte eller andra aspekter som kulturella, sociala och rusmedelsmoraliska traditioner. 

Boken går sedan detaljerat in på för- och nackdelar med Subutexbehandling och här verkar Olsson vara lite mer balanserad än med metadonbehandlingen. Det märks att frågan är komplicerad och återigen tillfrågas olika forskare och experter om den bästa lösningen. Jag brister i mina kunskaper om Subutexutskrivning så jag kommenterar inte detta mer än att konstatera föregående. Till sist intervjuas Christer som får berätta sin historia om sitt heroinmissbruk och även ge väldigt intressant insidesinformation om hur heroinet säljs och används.

Vad ska man då säga om en reportagebok i den här stilen? Jag kan inte komma ifrån känslan att det är så otroligt vinklat. Dock är det en relativt öppen och ärlig vinkling, Olsson finns hela tiden med och argumenterar för sin egen ståndpunkt och emot andras. Men jag blir lite rädd att politiker och andra makthavare läser boken och tar den som någon slags sanning om opium, heroin och subutex. Boken förefaller vara väldigt väl-researchad även om källorna till viss del är populärvetenskapliga, men framförallt är de speciellt utvalda för att stödja den narkotikapolitiska agenda som Olsson för. Som jag har försökt visa här finns det många frågor som måste ställas och radikalt annorlunda sätt att se på problemet.