Methadonia

I den här dokumentärfilmen får man följa ett antal människor i New York som går i gruppterapi samtidigt som de får metadon utskrivet för att minska suget efter heroin. Gruppen leds av en ex-missbrukare, Millie, som efter att själv kommit ur missbruk leder de andra med stränghet och goda råd.

Metadon är en syntetisk opioid som har sina rötter tillbaka till nazi-tyskland under andra världskriget där det utvecklades som en ersättning för morfin. Det fungerar genom att blockera de receptorer i hjärnan som reagerar på heroin och gör det onödigt att injicera eller röka heroin eftersom effekten uteblir. Vad som är intressant i det här fallet är att de som använder metadon har lärt sig att det går att kombinera med legala antidepressiva preparat ”benzos” som valium och xanax. Detta utgör ett improviserande i jakten efter ruset och innebär att två droger kombineras i ett flerdrogmissbruk. Här kan man alltså se den rörelse som innebär att legala droger eller mediciner rör sig från ett fält av medicinsk vårdmässigt användande till att introduceras som gatudroger.

Vad som problematiseras i filmen är att metadon både kan ses som en hjälp och något som håller tillbaka ett rent tillfrisknande eller möjligheten att sluta använda droger överhuvudtaget. Det börjar handla om både om man går på metadon eller ej samt hur stor dos man tar. En del av missbrukarna kallar detta ”liquid handcuffs”, de känner att de är helt i händerna på den personal som skiver ut det. De må vara utan sug efter heroin men befinner sig fortfarande i en kedja av fysiskt eller psykiskt beroende och därigenom beroende av tillgång till metadonet.

Filmen är ovanligt explicit i det att missbrukarna filmas när de så kallat somnar av, ”drifting off” på sitt rus. Personer intervjuas när de tagit drogerna och talar väldigt sammanhängande tills ruset sätter in och de på ett läskigt sätt plötsligt somnar in medan kameran rullar.

En intressant aspekt som man kan se är hur missbruket påverkar kroppen. I Pierre Bourdieus anda kan man kanske tala om en missbrukares habitus, de rent kroppsliga vanor som så att säga sätter sig i missbrukarens kropp. Man kan ibland ganska tydligt se när människor har varit inblandade i långvarigt och tungt drogmissbruk även om detta inte gäller alla och alltid. Det är främst ansikte och i viss utsträckning blåmärken och nålstickshål (även om dessa mer framgångsrikt kan döljas med hjälp av kläder) som avslöjar ett långvarigt missbruk. Detta kanske skulle kunna ses i termer av dels den påverkan på kroppen som intagande av drogerna innebär samt vad som kan kallas ”bodily neglect”. En av personerna i filmen lyckas att ta sig ur sitt missbruk och i denna omvandling kan man se ett pånyttfött fokus på hans egna utseende. Vi får se när han går till tandläkaren och fixar till sina tänder och kan se att han i större utsträckning bryr sig om hur han klär sig. En annan man i gruppen kommer tillbaka från avgiftning och ser väldigt annorlunda ut i ansiktet. De andra säger att han har ”the glow”, att han är ”shining like a new person”. Berättarrösten beskriver honom som en omslagspojke för avgiftning.

Den här förändringsprocessen från missbruk till en vilja till ett normalt liv är intressant. I filmen betonas hur dessa människor strävar efter ett normalt liv, hur nu det ska tolkas. Som exempel tas vad de flesta skulle kalla ett ytterst ordinärt liv, att ha någonstans att bo, att ha ett arbete att gå till, att ha en familj som bryr sig om en. Att nå detta liv blir för missbrukarna en extremt svår kamp. Ju längre de använder drogerna, desto mer vilja till förändring behöver de. Men ju längre de använder drogerna desto mindre verkar möjligheterna till förändring bli eftersom drogerna till synes rent biologiskt och psykiskt bryter ned möjligheterna. Viljan må finnas där ("I’m getting too old for this shit. I want to get off the drugs"), men den ansträngning som behövs, med eller utan gruppterapi och hjälp från andra, blir allt för stor.

Här tycker jag mig se en givande paradox i talet om ”det ordinära” i filmen. Det engelska ord som används om vad missbrukarna i terapigruppen sysslar med är ”recovery”, som på svenska kan översättas som tillfrisknande, bättring eller återhämtning. Det intressanta är vad som ska ses som en återhämtning och vad det är som man försöker återhämta eller tillfriskna ifrån. Filmen beskriver detta ”recovery” som något som inte alltid följer det koherenta narrativa mönster som en film brukar vilja följa. Tillfrisknandet blir (för?) ordinärt i sina cykler av en stark vilja till att bli av med missbruket (eller metadonet, som kanske inte bör ses som missbruk, om det inte används tillsammans med benzos?), avgiftning och misslyckande att ta sig ur med resultatet att de återfaller.

Kanske kan man kalla detta ”the ordinary of the unordinary”, det ordinära i det oordinära. De missbrukande kan känna sig fast i en tillvaro som för dem ter sig väldigt ordinär i dagar som ser ungefär lika dana ut och som är inrutade efter vissa mönster av tillskansande av metadon och eventuella antidepressiva medel. Detta trots att de för icke-missbrukande ofta ses som levande en ytterst oordinär eller onormal tillvaro. Men det som man längtar efter är kanske en annan ordinär tillvaro, den som de flesta av oss lever, med fast bostad, arbete och människor runt omkring oss som bryr sig om hurvida man mår bra eller inte.