Peyote queen

Den här filmen av poeten och dokumentärfilmaren Storm de Hirsch heter Peyote Queen och skapades 1965 i kontexten av New Yorks avantgardefilmscen. Filmen ska representera ett rus skapat av den enteogena drogen peyote, en drog som har haft ett inte helt obetydligt inflytande på konstnärer, musiker och författare som Ernst Jünger, Ken Kesey, Allen Ginsberg, Jim Morrison och Aldous Huxley. Intressant!

Prova på sig själv

BBC har gjort en helt underbar dokumentärfilmserie, Medical Mavericks - The history of self-experimentation om läkare och vetenskapsmän som provade sina upptäckter på sig själva. Dessa självexperimenterare spelade en inte obetydlig roll vid upptäckandet av anestesin. Innan dessa herrar fick upp ögonen för andra sätt att göra patienterna medvetslösa inför en operation eller tandutdragning fick de ofta nöja sig med att ge alkohol eller ett slag mot huvudet på patienten. Detta gjorde att de ofta fick arbeta otroligt snabbt och effektivt för att bli klara innan patienten vaknade till igen. Speciellt läskigt var det vid amputationer där det ofta gällde att såga av kroppsdelen innan patienten vaknade.

Lustgas introducerades som en rekreationsdrog 1799 för den brittiska överklassen som roade sig med gasens humoristiska effekter. Dessutom fick man ingen bakfylla vilket så klart vad en positiv effekt till skillnad från alkoholens hemska dagenefterbiverkningar. Humphry Davy testade således gasen på sig själv och bland annat poeten Coleridge och märkte att det var en ganska effektiv smärtlindrare. I USA användes sedan lustgas som bedövningsmedel vid tandläkaringrepp av Horace Wells, som under ett besök vid en kringresande varietéshow där lustgas uppvisades upptäckte att en man som fått i sig gasen och sedan slog upp ett sår sade sig inte känna någonting.

Eter är en annan kemisk substans som först användes som rekreationsdrog för att stimulera kroppen, även kloroform tas upp i dokumentären. Denna drog visade sig dock lätt kunna orsaka plötsligt hjärtstillestånd. Sedan kommer förstås Freud in på ett hörn eftersom han förordade kokain för en hel rad olika symptom och sjukdomar. Dessutom var han ju väldigt glad för att så att säga ”prova” drogen på sig själv.

Det är intressant att notera på vilken slags galenhetsnivå mycket av den här ”forskningen” egentligen låg på. När Freuds kollega Carl Koller upptäckte att när man stack ett grodöga som preparerats med kokainlösning reagerade den inte alls. Naturligtvis gick han sedan vidare och petade med en kniv i sitt eget kokainbehandlade öga! Det är också intressant att för övrigt notera att det finns en tydlig koppling mellan läkarkåren och missbruk av olika preparat. Nils Bejerot identiferade tre grupper av opiatberoende under sextiotalet i Sverige: 1. Sjukvårdspersonal (läkare och sjuksköterskor) som hade tillgång till morfin via sin yrkesutövning, 2. Patienter som blivit beroende av morfin vid behov av smärtstillande och 3. Missbrukare i olika subkulturer. 

Läskigast av allt i dokumentären är dock när vi får se en läkare bli totalt paralyserad av kurare, vilket innebär att han blir totalt förlamad, men samtidigt är fullt medveten om vad som händer runt om honom. Detta gift har vid högre doser effekten att personen får svårt att andas, vilket innebar att läkaren som först experimenterade med detta på sig själv helt enkelt låg där och var helt medveten samtidigt som han slutade andas. Som tur var fanns det kollegor närvarande som såg att han började bli blå och hjälpte honom. 

Den som vill veta mer om dessa droger och deras koppling till kringresande varietéshower kan läsa kapitel åtta i den helt underbart fascinerande antologin Freakery: cultural spectacles of the extraordinary body, redigerad av Rosemarie Garland Thompson. 

Äntligen klart för sprutbyte i Sthlm

Goda nyheter idag, DN meddelar att det blivit klart för sprutbytesprogram i Stockholm.

Dock några konstigheter: Birgitta Rydberg säger att platsen för programmets lokaler inte kommer vara på Södermalm eftersom "där är det redan stora problem med en ansamling av missbrukare och langare". Hur tänker man egentligen då? Borde det inte finnas en poäng att ha lokalerna just i det område där "missbrukare" befinner sig? Jag har tidigare skrivit om några av de hinder som programdeltagare upplever i Belfast, "missbrukare" med små ekonomiska medel riskerar att hamna utanför om de måste spendera tid och pengar på att ta sig till en specifik lokal någon annan stans.

Följande passage är också konstig:

"En vetenskaplig utvärdering ska göras parallellt med försöket, för att undersöka sprutbytesprogrammets inverkan på smittspridning och narkotikaanvändning.

– Det ska bli oerhört intressant, det är för knalt med vetenskapliga studier av sprutbyte, säger Birgitta Rydberg."

En enkel sökning på Google Scholar med sökorden "syringe exchange program" med artiklar från 2010 ger en rätt så lång lista av forskning som relaterar till sprutbyte. Artiklar på svenska verkar det något sämre ställt med, så man får hoppas att det är den svenska situationen och kontexten hon hänvisar till.  Man ska dock komma ihåg att själva debatten och vissa fall av vetenskapliga artiklar i Sverige är ganska snedvridna. Så här har jag skrivit i en artikel om sprutbytesprogram:

"In 2005 a book was released by the Swedish National Association for a Drug-free Society (RNS) (Käll et al. 2005) that portrayed to offer an impartial review of the scientific literature on SEPs. This was sent to all members of Parliament and had a big impact on the debate about whether to make legal those SEPs that had been running under a sort of temporary licence since the late 1980’s. The problem was that five social work researchers who all had been quite surprised by the review’s finding found it be heavily biased against SEPs. In addition it was found to be scientifically highly questionable through use of odd selection of material, distorted formulations and erroneous interpretations by the authors (Antoniusson et al. 2005).

It is interesting to note that when the issue of SEPs is connected to a broader framework of drug policy or control issues there might be decreased levels of support since it is difficult to uncouple syringe access from the drug policy (Bastos & Strathdee 2000). For example it might be difficult for a person believing in the effectiveness of a “war on drugs” policy to also accept SEP measures, even if the latter in theory could be seen as a pure public health issue. One might argue that the issue has turned into a symbolic moral crusade, symbolic in the way that it acts as a symbol of group loyalty and differentiation (Buchanan et al. 2004)".

Skönt också att läsa om artikeln från Malmö i DN som inte kan tolkas som annat än positiv till programmen.

Kokain i Bolivia

På en buss på väg från djungel till stad i Bolivia sitter tolvåriga Claudia med kokainpasta fasttejpad runt magen. Vid en kontroll stoppas bussen och de upptäcker henne och hennes kusin. Detta är ramen för dokumentärfilmen The 12 year old cocaine smuggler som behandlar kokaintillverkningen i Bolivia vid mitten av 2000-talet. Titeln är förstås aningen tillspetsad, jag har svårt att se unga Claudia som smugglare, snarare är hon mer eller mindre en ofrivillig kurir vars föräldrar har tvingat på henne sin uppgift. Innan hon greps hade hon gjort detta 2-3 gånger. I filmer som Maria full of grace fokuseras det på smugglingen till USA, men här ser man tydligt att också den interna smugglingen har sina offer. Bolivia är världens tredje största kokainproducent.

I filmen ser man tydligt hur denna försörjningsväg reproduceras genom generationerna, Claudias mor hade själv blivit inlåst för att ha smugglat och i kvinnofängelserna finns det kvinnor vars mor- eller farföräldrar också satt där. Rationaliteten bakom är så klart pengar, de fattigaste och mest desperata ser smugglingen som en enda utväg att tjäna pengar som måste in i hushållskassan. Men många får långa straff i fängelser där barnen får bo hos sina mödrar samtidigt som de får arbeta för att betala för att bo i sina celler. Straffen för drogsmuggling är minst åtta år och max 25.

President Evo Morales roll är intressant eftersom han själv var ledare för den grupp som odlar kokaplantor, så kallade cocaleros. Han var själv med och omvände lagen som förbjöd odling och vill istället nationalisera och industrialisera produktionen av kokablad för att exportera dem för legala ändamål. Det är dock viktigt att hålla isär de två produkterna kokablad och kokain, bladen används traditionellt som medicin och för att dämpa hunger och trötthet. Kokainet däremot tillverkas i små utomhuslabb i djungeln och hamnar för det mesta i USA. I filmen får vi se hur den av USA stöttade militären bränner upp ett sådant labb, men även de som stod för ett sådant och finner att militären varit där på morgonen och bränt ner det.

Den här dokumentären kan rekommenderas eftersom den ger en inblick i hur individuella människor påverkar av kokaintillverkningen och att dessa konsekvenser ofta är ytterst svåra för dem.

För övrigt kan man nu beställa Tom Feilings bok om kokain för en billig peng från Adlibris, ska kolla in denna när jag får tillfälle. Ur beskrivningen av Kokain - drogen som erövrade världen:

"Tom Feiling följer kokainet från Colombia till London och New York. Han träffar langare, missbrukare och smugglare. Men även de som försöker bekämpa dem".

Ladda ner The 12 year old cocaine smuggler av BBC This world via OneBigTorrent.

Khatartiklarna i DN

Dagens nyheter har som någon kanske märkt publicerat en artikelserie om khat som väcker uppmärksamhet främst för att det görs kopplingar mellan smuggling av drogen och terrorism i Somalia.

Artiklen med den generaliserande titeln Så ser khatmissbruket ut hamnar i kategorin klassiskt upplagda tidningsartiklar om khat. Journalisten Gert Svensson (vars artikel från 2002 i DN, "Narkotika i Sverige, grönsak i England" finns med som primärmaterial i min C-uppsats om khat) har intervjuat några somaliska invandrare som använder khat. Här finns alla de vanliga argumenten för att khat i sig är ett problem: familjerna slås itu, kvinnorna far illa och barnen får gå i dåliga kläder för att männens inkomster går till att köpa khat-knippen.

Till slut får också en kvinna engagerad i en somalisk kvinnoförening uttala sig om att khat är orsaken till de somaliska invandrarnas problem i Sverige. Intressant nog skylls det även på "det svenska systemet", som man kan anta är för slappt mot drogen, eftersom somaliska invandrare i Storbrittanien till synes blir bättre integrerade i samhället.

Sedan kommer kopplingen till terrorism i artikeln Drogpengar från Sverige går till terror. I den hävdas det från Tullkriminalen att pengar från smugglingen till Sverige hamnar i fickorna på olika krigsherrar och al-Shabaab i Somalia. Det är underbart att se statsvetaren Anders Forsbergs kritik av artiklarna på Second Opinion. Som han skriver är det problematiskt att Petter Norman på Tullkriminalen får stå oemotsagd och att ingen forskare får uttala sig i frågan. Tyvärr är det i stor utsträckning så här den mediala diskursen om khat ser ut i svensk press. Talesmän för tullen och polismyndigheten får ofta uttala sig svepande om "problematiken" som khat för med sig, något som även gäller för engagerade (ofta kvinnor) i olika somaliska intresseföreningar.

För mig verkar det som att den allmänna okunnigheten om drogen bland journalisterna som skriver om khat suddar bort mycket objektivitet när dessa företrädare (som jag kallar moralentreprenörer) är de enda "experter" som tillfrågas.

Sedan kommer artikeln Sabuni vill ha hårdare tag mot drogen khat där integrationsministern lanserar khat som en "anti-integrationsdrog", en term som jag inte har stött på tidigare. Att det är khat i sig som är det som är det största integrationshindrande elementet för somalier i Sverige idag har jag svårt att ta till mig. Tesen om att det kan vara så att den redan från början svåra situationen för denna grupp leder till en ökad användning av khat för att hävda den egna identiteten eller för att självmedicinera måste i alla fall också betänkas.

Anders Forsberg ska ha en stor eloge för att han på ett snyggt och påläst sätt kritiserar den enögda bild som ges av khat i DN.

Alexander Trocchi - Cain's Book

Emellertid är inte sociologer benägna att tillskriva skönlitterära belägg något större bevisvärde. Av skäl, som inte förefaller helt klara, sätter vi större tilltro till en mer eller mindre regelrätt utförd enkätundersökning i någon avkrok av världen än till världslitteraturens över århundraden ackumulerade vittnesbörd (Johan Asplund - Om mättnadsprocesser 1967: 31)

Från den amerikanska rockjournalisten Greil Marcus förord till Cain's Book:

Cain’s Book, written over the course of seven years, is not cheap. It is cruel. It is one of those nihilist books that well-meaning readers are always trying to rescue from itself with appeals to sociology, philosophy, art or revolution. This book provides valuable insights into the nature of a major social problem.... Beneath the surface the book affirms the irreducible nature of the human spirit.... The book makes a crucial contribution to the literature of addiction.... of alienation... of rebellion -forget it. You can’t derive socially useful sentiments from lines like ”’She’d suck the fix out of your ass’”.

Det är denna något okända bok som jag nyligen läst. I fackböcker om opiatmissbruk brukar alltid William S. Burroughs Junkie nämnas och citeras ur eftersom han så väl, genom egna erfarenheter av droganvändning, lyckas beskriva livet som missbrukare, jonkare. Cain’s Book är inte riktigt lika känd, även om den är precis lika uppriktig som Burroughs.

Det är en bok som jag drömskt har tagit mig igenom till tonerna av Gabriel Fauré och Thelonius Monk. Det är stark melankoli blandad med beatgenerationens ordval och rytmik. Alexander Trocchi, född 1925 i Glasgow bodde under 50-talet i Paris och rörde sig i stadens litterära cirklar. Där blev han beroende av heroin, något som skulle komma att vara med honom hela livet. Sedan flyttade han till New York där han arbetade på en pråm på Hudsonfloden. Det är denna tid i hans liv som han skildrar i Cain’s book. Det är en värld som präglas av det långdragna jobbet på floden, de missbrukande vännerna och relationen till kvinnorna i hans liv. Språket är svårt, men förödande vackert. Om jag ska jämföra stilen med något så får det bli den märkliga boken Let us now praise famous men av James Agee (med foton av Walker Evans).

Jag är beredd att till viss del hålla med Greil Marcus här. Jag tänker inte komma med uttjatade meningar som ”den här boken belyser verkligen hur heroinmissbruket påverkar en människa” och liknande. Den här boken ska läsas av alla som har något som helst intresse av droger. Eller av livet.

Jemen - Arabia felix

Eftersom Jemen är ett land med en stor användning och produktion av khat har jag på sistone läst Eva Sohlmans bok om sina resor i landet. I Arabia felix i terrorns tid - resor i Jemen beskriver hon ingående och påläst om situationen i landet när hon träffar allt från högt uppsatta ledare till kvinnor i fängelse. Jag känner igen många av beskrivningarna av resande i Jemen från Rushbys Eating the flowers of paradise, de guider och tolkar som kör henne runt stannar till med jämna mellanrum för att skaffa khat. Och på gator och torg på många ställen är landskapet fullständigt nedskräpat av de färgglada plastpåsar som de psykoaktiva bladen bärs runt i. Intressant är att någon vid ett tillfälle erbjuder henne whiskey för att ”komma ner” när hon själv provar att tugga drogen, detta trots att alkohol är förbjudet i Jemen, just i finare kretsar verkar detta vara ett inte helt ovanligt sätt att dämpa bakfyllan av tuggandet. Kanske är situationen liknande den i Marocko. Användandet verkar också ha en tydlig iögonfallande effekt i form av att belysa hög status, Sohlman berättar att det i Sanas finare kretsar är ytterst prestigefyllt att komma in i mafrajen, rummet där khat tuggas, med ett knippe av högsta kvalitet.

Det är dock talande för den västerländska synen på khat att drogen beskrivs som en förbannelse för Jemens ekonomi. Tydligen står odlingen för 23 procent av BNP och sysselsätter mer än halva befolkningen om det så är genom odling, transport, försäljning och så vidare. Tre problem nämns, att grödan genererar förhållandevis lite utländskt kapital på grund av importförbud i många länder, att odlingen slukar Jemens livsviktiga dricksvatten samt att drogen håller befolkningen i en konstant dimma av rus. En positiv effekt som nämns är dock att khat hjälper till att fördela en del av inkomsterna från städerna till landsbygden där busken odlas.

Även om khat inte är bokens fokus så är den här boken om ”de tre K:nas land”, kalashnikovs, khat och kidnappningar, en mycket intressant inblick i hur olika aspekter av ett lands socio-ekonomiska, kulturella- och politiska läge formar och påverkar en drogs användningskontexter.