Här är ett intressant klipp från en dokumentär om LSD där Richard Alpert (senare Ram Dass) talar kort om några av drogens effekter, både i individuella termer och i termer av hur denna individualitet kan suddas ut med hjälp av en psykoaktiv drog.
Imponerande nog säger han att han tagit LSD runt 300 gånger, men är ärlig med att de sista gångerna varit rena rama skräckfilmen. Frågan om beroende när det gäller hallucinogener är intressant i ljuset av att Norman Zinberg i sin Drug, set and setting noterade att det var svårt att lokalisera individer som blivit beroende av drogen. Det verkar som att kroppen bygger upp en tolerans som till slut gör att man måste inta en närapå enorm mängd för att uppleva de effekter man upplevde i början av sitt bruk. Det verkar också som att drogen har en begränsning i vilka upplevelser, känslor och så vidare man kan få ta del av, kanske kan man tala om en slags mättnadsprocess.
Man kan också notera att fokus i den här diskussionen ligger främst på drogernas samhällsförändrande aspekter, att slagord som ”there is no they” upprepas. Centralt är verkligen hur individen kan få möjlighet att uppleva det som är essentiellt i det mänskliga, att det viktiga är att skapa ett ”vi” som central punkt, att skapa denna kollaps i hur vi ser på varandra som separata entiteter. Jag vet inte, med det känns som att den här dimensionen till viss del har gått förlorad i dagens diskurs om hallucinogener. Fokus verkar mer riktas mot ett personligt eller individuellt öppnande av sinnena än att förändra samhället.
tisdag 23 februari 2010
söndag 21 februari 2010
Våld mot heroinanvändare på Nordirland
Efter att ha läst boken "Godfathers" blev jag inspirerad att läsa om en artikel om det våld som paramilitära organisationer riktar mot heroinanvändare i Nordirland. Artikeln heter The impact of paramilitary violence against a heroin-user community in Northern Ireland: A qualitative analysis och är skriven av Kathryn Higgins och Rosemary Kilpatrick, båda vid Queen’s University. Studien publicerades 2005 och jag baserar nedanstående på den, jag har inte kunnat hitta någon uppföljande studie.
Trots mycket betydande politiska händelser i form av att allt fler paramilitära organisationer har lagt ner sina vapen på sistone präglas situationen i Nordirland av höga nivåer av vad som benämns ”acceptabelt våld”. De paramilitära organisationerna och andra sammanslutningar som vuxit ur dessa utför kontinuerligt våldsamma bestraffningar mot personer som identifierats som antisociala. Det kan handla om hot om att individer måste lämna landet, ”knee cappings”, regelrätt tortyr eller brandbombsattacker. En teori om denna ökning av kriminalitet är att brottslighet om doldes av den tidigare väpnade konflikten nu har tagit sig andra former i stil med den brottslighet som under konflikten gick under benämningen ordinary descent crime, alltså brott som inte var direkt kopplat till den politiska konflikten och deras organisationer.
Jämfört med senare forskning framstår siffran som ges i Godfathers, att det skulle finnas runt 2000 heroinanvändare bara i Ballymena, som något överdriven. Karen McElrath rapporterar i hennes undersökning från 2002 att det då fanns mellan 695 och 1018 ”problematiska användare” i hela regionen. Även om heroinanvändning förekom under 70- och 80-talen kom den stora, och problematiska, vågen vid mitten av 1990-talet. Eftersom användandet var relativt sett ganska lågt skedde detta utbrott i områden som hade dåligt utbyggda resurser för behandling och skademinskningsinsatser. Sprututbytesprogram startades till exempel inte förrän 2001 och metadonbehandling startade först 2004 och var ytterst svårimplementerad på grund av motstånd från de privata apoteken.
Några intressanta observationer kan göras när det gäller situationen på Nordirland. Heroinanvändning har ofta studerats i en kontext av ett urbant fenomen som främst förekommit i socio-ekonomiskt lågutvecklade stadsmiljöer. I fallet med Nordirlands tre heroincentra, Belfast, Bangor och Ballymena är den ”borough” där sistnämnda stad ligger närmast att betrakta som landsbygd. Området är ett av de rikaste på Nordirland och har en låg andel arbetslöshet, dock finns det en del specifika delar som representerar en hög fattigdom.
Studien intervjuade 31 personer som självidentifierade sig som intravenösa droganvändare och som hade använt heroin någon gång den senaste månaden. En tredjedel rapporterade att de blivit misshandlade av paramilitärer på grund av att de pekats ut som missbrukare och detta sågs nästan som något man fick räkna med om man använde droger och bodde i området som dominerades av en paramilitär organisation. Som en informant uttryckte det:
”I was beaten up by the UVF’ers twice, the last time wasn’t so bad there was a couple of months back and I just had to go in and get X rayed and that, there wasn’t much I needed fixed I had a broke nose but that’s it, you take it that’s the way it is”.
Om misshandel står för det rent fysiska våldet mot personerna så var även systematiska hot vanliga. Nio personer sade att brand- och färgbomber hade använts mot deras hus för att få dem att flytta. Ett annat exempel på hot är mer småskalig vandalism av hemmen som att med sprayfärg skriva ”skeghead” (heroinmissbrukare) över hela fasaden. Ett exempel på sådana hot såg jag själv på plats i Belfast som ses på fotot nedan.
Allt detta gör att barriärerna för att få problematiska användare att vända sig till olika instanser för att få behandling eller ta del av skademinskningsprogram är mycket höga. Många faktorer spelar in i denna svårighet: socialt stigma, misstro mot tjänsterna som erbjuds och speciellt kvinnors rädsla för att mista vårdnaden om sina barn om de söker hjälp hindrar effektiva insatser. I dessa områden blir det extra svårt eftersom rädsla för de paramilitära organisationerna kan hindra dem att komma åt instanserna, åtminstone ett sprututbytesprogram fanns i en del av staden som var känt som ett starkt paramilitärt fäste.
Hur ska man då analysera detta fall? Att heroinanvändningen har ökat kan eventuellt kopplas till att Nordirland är ett samhälle i förändring, från ett samhälle starkt präglat av politiskt våld till ett med någorlunda ordnad situation. Tydligen har man kunnat se ökningar i droganvändande i andra samhällen i förändring (in transition) som Sydafrika och de forna kommunistiska baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Dock finns det inte data från Nordirland som kan belägga om minskningen av våldet har påverkat heroinanvändningen i denna riktning. Det kan också vara så att den minskade polisiära och militära övervakningen vid gränsområdena mot Irland har gjort det lättare att smuggla in droger från södern. Det finns också vissa belägg för att republikanska organisationer på ytterkanten och lojalistiska paramilitärer aktivt har försökt ta sig in på drogmarknaden.
Framförallt kan detta ha samband med att de paramilitära fångar som släpptes i enlighet med Good Friday Agreement i friheten måste se sig om efter nya metoder för att tjäna pengar. Jag har själv fått intrycket av att de människor som kör taxi i Belfast närmast habitusmässigt avslöjar sig själva som ex-paramilitärer. På väg till ett studiebesök på ökända Crumlin Road Jail tog jag helt slumpmässigt en taxi där chauffören själv hade suttit där under ett antal år. Kanske är det så att de mest driftiga och tidigare tungt kriminellt belastade vänder sig till droghandeln medan andra söker sig till klassiska arbetarklassarbeten inom taxinäringen eller de många byggnadsprojekt som regionen satsar på nu när turisterna börjar återvända efter att konflikten hållt dem borta?
Det finns också en tanke om att de två bipolära samhällena skapade en extra stark sammanhållning under den väpnade konflikten. Detta skulle då ha skapat en stark informell kontroll av individerna vilket skulle agera buffert mot effekterna av ett nedgånget samhälle och kriminalitet, effekter som spelar roll för utvecklingen av betydande problem med droganvändning. När nu dessa band kan tänkas uppluckras allt mer, och att man förlitar sig allt mer på den officiella poliskåren PSNI istället för den paramilitära ”självsaneringen” skulle kunna göra att droganvändningen ökar. Men en till skruv på det hela kan vara att när de paramilitära organisationerna ser sin supportbas minska blir de allt mer angelägna om att erhålla samhällets stöd genom att rikta in sig på de antisociala element som de anser droganvändare vara. På så sätt demoniseras heroinanvändare i allt högre utsträckning, något som till viss del kan ses inom republikanismen där droganvändning av vissa ses som ett direkt hot mot det politiska målet om ett enat Irland.
Trots mycket betydande politiska händelser i form av att allt fler paramilitära organisationer har lagt ner sina vapen på sistone präglas situationen i Nordirland av höga nivåer av vad som benämns ”acceptabelt våld”. De paramilitära organisationerna och andra sammanslutningar som vuxit ur dessa utför kontinuerligt våldsamma bestraffningar mot personer som identifierats som antisociala. Det kan handla om hot om att individer måste lämna landet, ”knee cappings”, regelrätt tortyr eller brandbombsattacker. En teori om denna ökning av kriminalitet är att brottslighet om doldes av den tidigare väpnade konflikten nu har tagit sig andra former i stil med den brottslighet som under konflikten gick under benämningen ordinary descent crime, alltså brott som inte var direkt kopplat till den politiska konflikten och deras organisationer.
Jämfört med senare forskning framstår siffran som ges i Godfathers, att det skulle finnas runt 2000 heroinanvändare bara i Ballymena, som något överdriven. Karen McElrath rapporterar i hennes undersökning från 2002 att det då fanns mellan 695 och 1018 ”problematiska användare” i hela regionen. Även om heroinanvändning förekom under 70- och 80-talen kom den stora, och problematiska, vågen vid mitten av 1990-talet. Eftersom användandet var relativt sett ganska lågt skedde detta utbrott i områden som hade dåligt utbyggda resurser för behandling och skademinskningsinsatser. Sprututbytesprogram startades till exempel inte förrän 2001 och metadonbehandling startade först 2004 och var ytterst svårimplementerad på grund av motstånd från de privata apoteken.
Några intressanta observationer kan göras när det gäller situationen på Nordirland. Heroinanvändning har ofta studerats i en kontext av ett urbant fenomen som främst förekommit i socio-ekonomiskt lågutvecklade stadsmiljöer. I fallet med Nordirlands tre heroincentra, Belfast, Bangor och Ballymena är den ”borough” där sistnämnda stad ligger närmast att betrakta som landsbygd. Området är ett av de rikaste på Nordirland och har en låg andel arbetslöshet, dock finns det en del specifika delar som representerar en hög fattigdom.
Studien intervjuade 31 personer som självidentifierade sig som intravenösa droganvändare och som hade använt heroin någon gång den senaste månaden. En tredjedel rapporterade att de blivit misshandlade av paramilitärer på grund av att de pekats ut som missbrukare och detta sågs nästan som något man fick räkna med om man använde droger och bodde i området som dominerades av en paramilitär organisation. Som en informant uttryckte det:
”I was beaten up by the UVF’ers twice, the last time wasn’t so bad there was a couple of months back and I just had to go in and get X rayed and that, there wasn’t much I needed fixed I had a broke nose but that’s it, you take it that’s the way it is”.
Om misshandel står för det rent fysiska våldet mot personerna så var även systematiska hot vanliga. Nio personer sade att brand- och färgbomber hade använts mot deras hus för att få dem att flytta. Ett annat exempel på hot är mer småskalig vandalism av hemmen som att med sprayfärg skriva ”skeghead” (heroinmissbrukare) över hela fasaden. Ett exempel på sådana hot såg jag själv på plats i Belfast som ses på fotot nedan.
Två foton från en lojalistisk enklav i Belfast. "Heroin addicts not welcome" och hot mot en person "Chopper" som anklagas för att ha tjallat (tout).
Hur ska man då analysera detta fall? Att heroinanvändningen har ökat kan eventuellt kopplas till att Nordirland är ett samhälle i förändring, från ett samhälle starkt präglat av politiskt våld till ett med någorlunda ordnad situation. Tydligen har man kunnat se ökningar i droganvändande i andra samhällen i förändring (in transition) som Sydafrika och de forna kommunistiska baltiska staterna Estland, Lettland och Litauen. Dock finns det inte data från Nordirland som kan belägga om minskningen av våldet har påverkat heroinanvändningen i denna riktning. Det kan också vara så att den minskade polisiära och militära övervakningen vid gränsområdena mot Irland har gjort det lättare att smuggla in droger från södern. Det finns också vissa belägg för att republikanska organisationer på ytterkanten och lojalistiska paramilitärer aktivt har försökt ta sig in på drogmarknaden.
Framförallt kan detta ha samband med att de paramilitära fångar som släpptes i enlighet med Good Friday Agreement i friheten måste se sig om efter nya metoder för att tjäna pengar. Jag har själv fått intrycket av att de människor som kör taxi i Belfast närmast habitusmässigt avslöjar sig själva som ex-paramilitärer. På väg till ett studiebesök på ökända Crumlin Road Jail tog jag helt slumpmässigt en taxi där chauffören själv hade suttit där under ett antal år. Kanske är det så att de mest driftiga och tidigare tungt kriminellt belastade vänder sig till droghandeln medan andra söker sig till klassiska arbetarklassarbeten inom taxinäringen eller de många byggnadsprojekt som regionen satsar på nu när turisterna börjar återvända efter att konflikten hållt dem borta?
Det finns också en tanke om att de två bipolära samhällena skapade en extra stark sammanhållning under den väpnade konflikten. Detta skulle då ha skapat en stark informell kontroll av individerna vilket skulle agera buffert mot effekterna av ett nedgånget samhälle och kriminalitet, effekter som spelar roll för utvecklingen av betydande problem med droganvändning. När nu dessa band kan tänkas uppluckras allt mer, och att man förlitar sig allt mer på den officiella poliskåren PSNI istället för den paramilitära ”självsaneringen” skulle kunna göra att droganvändningen ökar. Men en till skruv på det hela kan vara att när de paramilitära organisationerna ser sin supportbas minska blir de allt mer angelägna om att erhålla samhällets stöd genom att rikta in sig på de antisociala element som de anser droganvändare vara. På så sätt demoniseras heroinanvändare i allt högre utsträckning, något som till viss del kan ses inom republikanismen där droganvändning av vissa ses som ett direkt hot mot det politiska målet om ett enat Irland.
onsdag 17 februari 2010
Godfathers - om Nordirlands maffiabossar
"Sixteen men where ’kneecapped’ - shot through the leg. Others were badly beaten - battered with baseball bats and hurling sticks: brutal, bone-crushing weapons in themselves, even more so with six-inch nails driven into them to puncture skin and skulls. Others where ordered out of the country in the Provo mini-pogrom”.
Det här är en beskrivning av en av Provisional IRA:s kampanjer för att komma åt problemet med droghandeln och droganvändningen i deras områden i Belfast 1994. Om det låter som ett grymt tillvägagångssätt är det inget mot resten av vad som berättas om Nordirlands drogbaroner i Godfathers - Inside Northern Ireland’s drugs racket av journalisten Jim McDowell.
Det här är en bok som jag letade länge efter när jag pluggade i Belfast under ett år och jag har till slut fått tag på den genom en internetboklåda.
Det här är hårdnackat journalistiskt arbete som främst gestaltar sig i McDowells konfronterande med Nordirlands stora langare. Jag blir nästan förvånad att den man boken är dedikerad till var den första journalisten som mördats under de så kallade Troubles som pågått på Nordirland sedan sent 60-tal. Man får en tydlig bild av hur det var att arbeta som journalist på den tiden. De lojalistiska paramilitäragrupperna kunde försöka spränga tidningarnas kontor och uttala svepande dödshot till en hel redaktion. Ett kapitel beskriver till och med hur McDowells tidning Sunday Worlds lokaler blev brandbombade som hämnd för att de gång på gång skrev om och publicerade namn och bilder på droghandelns centralgestalter.
Dock ser man också tydligt att det här inte är en bok som ämnar att vara objektiv. I en del av den facklitteratur som finns om konflikten på Nordirland brukar författarna antingen luta åt att stödja republikanerna eller lojalisterna. Men det finns också en hel del skildringar av journalister som genom sina kunskaper och eventuella medelklassbakgrunder är starkt kritiska till båda sidorna och det dödande som respektive sidas paramilitära organisationer stod för. Detta är en bok som tydligt tar ett sådant perspektiv. Med meningar som ”[...] these evil men who live off the profits of poisoning our country’s kids” tas ett väldigt starkt avstånd från den kriminella värdens maffiabossar.
Situationen på Nordirland sätter verkligen en ny prägel på begreppet ”turf wars”. Som ett led i deras kampanj som ämnade vara ”Protectors of the people” skapade Provisional IRA en separat styrka för att straffa och i vissa fall mörda de som sålde droger. Styrkan kallades DAAD, Direct Action Against Drugs och stod för utpressningar, så kallade knee cappings (att skjuta offret genom knäskålarna eller vaderna) och att ge den utpekade 24 timmar att ta sig ut ur landet. Eftersom droghandeln i mestadels var centrerad i Belfast etablerade man sin bas där. Ett uttalande från IRA var tydligt: ”We are not waging war on the community. We are supporting the community in the war against drugs”. I ett antal aktioner som den som inleder det här inlägget, med namn som ”Night of the long guns” (efter att de skjutit knäskålar med gevär) och ”night of the long knives” drog beväpnade paramilitärer runt i de republikanska områdena för att genomföra dessa hot och ibland ytterst grymma mord.
Det mest intressanta kapitlet i boken var för mig det om det utbredda heroinmissbruket i vad som lokalt kallas ”the three B’s”, Belfast, Bangor och Ballymena. Fram till runt 1999 var heroinbrukande i princip enbart lokaliserat till dessa tre städer. Ballymena ligger i Nordirlands så kallade bibelbälte, känt för sin religiösa hängivenhet. När kapitlet skrevs antogs det bo runt 2000 vanemässiga heorinanvändare i staden, något som skulle göra den till hela öns heroinhuvudstad sammantaget. McDowell skriver inte direkt neutralt utan fokuserar på sådant som kan tänkas sälja den tabloid som han arbetar för, att tonåringar skulle vara beroende, att de lever i sin egen avföring i råtthål till lägenheter och så vidare. Bilden som målas upp är den av en liten stad som härjats av missbrukare som rånar pensionärer och där lojalistiska paramilitärer utnyttjar unga flickor i drog- och sexhandel. Även Bangor lyfts fram som en central för heroinanvändning. Denna väldigt pittoreska by vid havet upplevde 2001 runt en heroinrelaterad död i månaden och har upplevt våldsamheter i form av bilbomber och liknande kopplade till droghandeln.
Det syns dåligt på den här bilden, men den antropomorferade sprutan säger "HEROIN KILLS! DON'T TRY!", antidrogbudskap på muren vid en skola i en katolsk enklav i Belfast.
När jag läste drogsociologi i Belfast fick vi själva ställa frågor till en kvinna som jobbade med ”backpacking”, det vill säga reste runt i norra Nordirland med en ryggsäck med ny och ren injektionsutrustning och sökte upp de missbrukare som inte hade resurser att ta sig till de stora städernas behandlingskliniker. Hon hade utbildats i att injicera säkert och hade med sig i sin ryggsäck material som sterilt vatten, en liten ”säker” brännare, citronsyra för att lösa upp brunt heroin och desinfektionsdukar. Dessutom informerade hon så gott hon kunde om olika skademinskningsåtgärder som användarna kunde ta till för att minska risken för skador och att smittas av hepatit C eller HIV. Trots detta hade hon förlorat fem klienter på grund av överdoser, något som enligt henne enbart hände när drogen togs i samband med alkohol. Den här metoden verkar för mig väldigt positiv eftersom det ofta är de som inte söker hjälp som mest behöver den. På landsbygden är de kommunala transportmedlen inte särskilt väl utbyggda och det kan vara ett problem att söka hjälp i små städer och byar där man lätt kan stämplas som missbrukare. Situationen i Nordirland är speciellt tragisk eftersom identifierade missbrukare ofta kan få sina bostäder färg- eller brandbombade på grund av de paramilitära organisationernas vilja att skydda sitt samhälle från drogerna.
Intressant var att denna backpacker även uppmuntrade de som var beroende av heroin att om möjligt gå över till att röka det eftersom detta enligt henne troligtvis är mindre farligt än alkohol och för att det minskar risken för att överdosera och att utveckla problem med venerna.
Min lärare i Belfast, Karen McElrath intervjuas också på grund av att hon har skrivit en lång rapport om heroinanvändning i Nordirland. Hon förespråkar starkt skademinskningsåtgärder i form av att dela ut gratis sprutor och vill se ett helt paket av åtgärder som sprututbytesprogam i samarbete med apoteken, ”drop-in centres” och konkreta insatser på gatorna av arbetslag som kan informera om skademinskning.
Till sist får jag säga att boken inte riktigt var som jag tänkt mig. Man kan säga att hela boken är en lång exposé över dessa gudfäders förehavanden och hur de för det mesta till slut hamnar på obduktionsbordet efter att ha blivit mördade på olika fantasifulla sätt. Men det är också en bok om hur svårt det är att som grävande journalist föra en aktiv kamp emot de som säljer droger. På sistone har också McDowell blivit utsatt för misshandel utanför Belfasts City Hall på grund av hans journalistiska arbete.
Kanske borde jag ha tagit reda på vilken blaska tabloiden Sunday World är, tar man en snabb titt på deras hemsida upptäcker man filmklipp som ”Dublin girls caught in Dame St. brawl” och lättklädda damer lite här och var. Men McDowell nyanserar faktiskt det hela i slutet av boken när han skriver att den inte är tänkt som en bok på någon som helst akademisk nivå, utan att han ser den som en dramadokumentär skildring av Nordirlands drogkrig som det så ut under den våldsamma tiden vid mitten av 90-talet.
Den som vill läsa mer om droger på Nordirland kan bland annat kolla in följande studier:
-Drug use and drug markets in the context of political conflict: The case of Northern Ireland
-Dancing in the dark: Ecstasy, the dance culture, and moral panic in post ceasefire Northern Ireland
-Fact, fiction and function: Mythmaking and the social construction of ecstacy use
-Does Ulster still say no? Drugs, politics, and propaganda in Northern Ireland
-Prevalence of problem heroin use in Northern Ireland
fredag 12 februari 2010
Moralentreprenörer om khat
Jag upptäckte att min kandidatuppsats i sociologi vid Lunds Universitet har lagts ut på webben. Den heter Moralentreprenörers syn på khat - En kritisk diskursanalys av den mediala representationen av khat (jävla lång titel det blev, jag tänkte ”less is more” när jag lämnade in men det ville sig inte riktigt). Abstrakt ser ut såhär:
Växtdrogen khat har sedan 1990-talet fått allt större mediafokus i Sverige vilket skulle kunna tolkas som att användandet ökar. I denna uppsats undersöks fenomenet med hjälp av kritisk diskursanalys inspirerad av Norman Fairclough och Howard S. Beckers begrepp moralentreprenör. Genom analys av journalistiska reportage och nyhetsartiklar undersöks en del av de mediala representationerna av khat i svensk media. Målet är att
kritiskt analysera diskursen om khat och därigenom föra fram andra, alternativa sätt att förstå khatanvändning på.
Slutsatserna är att ett antal teman eller diskurser gång på gång reproduceras i de analyserade artiklarna. De teman som tas upp i uppsatsen är hur khatanvändning drabbar familjerna, den farmakologiskt inspirerade diskursen, hur khat framställs som ett socialt problem samt inslag av intertextualitet. Den huvudsakliga slutsatsen är att medierepresentationen av khatanvändning i mycket stor utsträckning reproducerar likartade diskurser som bildar en övergripande bevarande diskursordning. Det finns dock enstaka exempel på artiklar som ifrågasätter representationen och låter kritiska röster komma till tals.
Centralt i diskursen är att moralentreprenörer med en specifik agenda får uttala sig om den somaliska gruppen som helhet och att khat framställs som en syndabock som genererar andra problem inom denna marginaliserade grupp. Genom detta finns det en tendens att användarnas egna aktörskap hamnar i skymundan och att alternativa förklaringsmodeller om khatanvändande glöms bort.
Min examinator var Eva Kärfve och handledare var Carl-Göran Heidegren.
Bakgrunden till att jag skrev om khat nu är att jag tidigare skrivit ett paper om drogen som slutprojekt under min kurs i drogsociologi vid Queen’s University i Belfast. Just khat är ett extra intressant exempel på vad det är som händer när en ”ny” drog introduceras i ett samhälle. Att det är en i Sverige ofta utsatt och marginaliserad grupp, nämligen somalier, som står för den mest iögonfallande användningen (även om säkert kenyaner och etiopier också använder khat) gör det intressant att undersöka hur drogen tas emot.
Att khat blev klassat som narkotika i Sverige 1989 nämns i en stor del av artiklarna om khat, dock är det synd att jag inte har kunnat hitta någonting skrivet om upptakten till denna kriminalisering i de olika mediearkiv jag använt mig av. Kanske måste man gå till rent fysiska källor på biblioteken och gräva ner sig i microfichearkiv för att ta reda på hur ”debatten” såg ut (om det nu ens var någon debatt innan). Jag har nämligen mina misstankar om att narkotikaklassningen skedde enligt en kopiering av någon typ av överstatlig droglagstiftning (som FN:s) eftersom den stora flyktingvågen från inbördeskrigets Somalia till Sverige borde ha kommit runt 1991 eller efter. Men jag kan ha fel, kanske kan jag få chansen att undersöka detta någon gång i framtiden.
Annars var det väldigt roligt att arbeta med just problematiken om khat och jag hoppas att jag kanske kan ha tillfört något som gör att diskussionen om drogen inte bara upprepar samma gamla argument om och om igen.
Växtdrogen khat har sedan 1990-talet fått allt större mediafokus i Sverige vilket skulle kunna tolkas som att användandet ökar. I denna uppsats undersöks fenomenet med hjälp av kritisk diskursanalys inspirerad av Norman Fairclough och Howard S. Beckers begrepp moralentreprenör. Genom analys av journalistiska reportage och nyhetsartiklar undersöks en del av de mediala representationerna av khat i svensk media. Målet är att
kritiskt analysera diskursen om khat och därigenom föra fram andra, alternativa sätt att förstå khatanvändning på.
Slutsatserna är att ett antal teman eller diskurser gång på gång reproduceras i de analyserade artiklarna. De teman som tas upp i uppsatsen är hur khatanvändning drabbar familjerna, den farmakologiskt inspirerade diskursen, hur khat framställs som ett socialt problem samt inslag av intertextualitet. Den huvudsakliga slutsatsen är att medierepresentationen av khatanvändning i mycket stor utsträckning reproducerar likartade diskurser som bildar en övergripande bevarande diskursordning. Det finns dock enstaka exempel på artiklar som ifrågasätter representationen och låter kritiska röster komma till tals.
Centralt i diskursen är att moralentreprenörer med en specifik agenda får uttala sig om den somaliska gruppen som helhet och att khat framställs som en syndabock som genererar andra problem inom denna marginaliserade grupp. Genom detta finns det en tendens att användarnas egna aktörskap hamnar i skymundan och att alternativa förklaringsmodeller om khatanvändande glöms bort.
Min examinator var Eva Kärfve och handledare var Carl-Göran Heidegren.
Bakgrunden till att jag skrev om khat nu är att jag tidigare skrivit ett paper om drogen som slutprojekt under min kurs i drogsociologi vid Queen’s University i Belfast. Just khat är ett extra intressant exempel på vad det är som händer när en ”ny” drog introduceras i ett samhälle. Att det är en i Sverige ofta utsatt och marginaliserad grupp, nämligen somalier, som står för den mest iögonfallande användningen (även om säkert kenyaner och etiopier också använder khat) gör det intressant att undersöka hur drogen tas emot.
Att khat blev klassat som narkotika i Sverige 1989 nämns i en stor del av artiklarna om khat, dock är det synd att jag inte har kunnat hitta någonting skrivet om upptakten till denna kriminalisering i de olika mediearkiv jag använt mig av. Kanske måste man gå till rent fysiska källor på biblioteken och gräva ner sig i microfichearkiv för att ta reda på hur ”debatten” såg ut (om det nu ens var någon debatt innan). Jag har nämligen mina misstankar om att narkotikaklassningen skedde enligt en kopiering av någon typ av överstatlig droglagstiftning (som FN:s) eftersom den stora flyktingvågen från inbördeskrigets Somalia till Sverige borde ha kommit runt 1991 eller efter. Men jag kan ha fel, kanske kan jag få chansen att undersöka detta någon gång i framtiden.
Annars var det väldigt roligt att arbeta med just problematiken om khat och jag hoppas att jag kanske kan ha tillfört något som gör att diskussionen om drogen inte bara upprepar samma gamla argument om och om igen.
onsdag 10 februari 2010
Foucault bland knarkare och plitar
Under en av mina kurser i sociologi fick vi som uppgift att läsa en 300 sidor teoretisk litteratur och skriva ett paper på denna. Jag tänkte att det var dags att ta sig an lite Michel Foucault och vad bättre att använda hans teorier på än den svenska tvångsvården av missbrukare. I det här svagt omarbetade papret, kallat Foucault bland knarkare och plitar drar jag några paralleller mellan hans analys av framväxten av fängelsesystemen och hanteringen av ”vansinne” genom historien. Det som är skrämmande är att det går att se en hel del likheter i behandlingen av de människor som anses vara i behov av ”hjälp”. Lite tråkigt att lägga ut gamla skolarbeten kanske, men jag tänker att det är bättre än att de bara ligger och samlar digitalt damm på min hårddisk. Foucault bland knarkare och plitar [PDF]
måndag 8 februari 2010
Ganja Queen
Flygplatsen Denpasar på Bali i Indonesien. Australienskan Schapelle Corbys väska inspekteras av en tulltjänsteman som hittar en transparent plastpåse med 4,2 kilo marijuana. Detta blir starten för en lång rättsprocess där Corby och hennes familj slåss för att få henne frikänd. Corby själv hävdar att hon inte hade någon aning om att drogpartiet fanns i hennes väska. Varför skulle hon annars frivilligt lämna över den till tullen och uttrycka stor förvåning när hon såg påsen?
I dokumentärfilmen Ganja Queen får vi följa Schapelle och hennes kamp för att bli frikänd för narkotikasmuggling på Bali, ett brott som i värsta fall ger dödsstraff. Det är en film som väcker frågor om hur globaliseringsprocesser påverkar drogsmugglingen och hur ”västerländska” stater ska agera när deras medborgare fängslas i ett annat land.
Vi får följa Schapelles oro genom intervjuer i fängelsets besöksrum när hon får frågor om hur hon känner inför ett eventuellt dödsstraff. Historien tar sedan en något absurd tvist när entreprenören och affärsmannen Ron Bakir, som aldrig har träffat Schapelle men som berörts av hennes öde, dyker upp på Bali för att hjälpa henne med alla medel han kan uppbringa. Han tar dit ett australiskt juristteam som ska få henne frigiven men sätter själv käppar i hjulen när han med australisk media berättar att åklagarsidan har bett honom om en muta för att få igenom en friande dom. Detta får han sedan äta upp och tvingas presentera en officiell ursäkt till det indonesiska rättssystemet.
Man får en väldigt levande bild av hur Schapelle känner sig och det frustration hennes familj känner när hon förs mellan fängelset och rättssalen i en massiv klunga av polismän och journalister. Samtidigt står indonesiska demonstranter med skyltar som lyder: ”Execute Corby!!”.
Till slut lämnas man dock i ovisshet om hennes skuld. Att hennes familj är från arbetarklassen och att Schapelle tidigare arbetade i deras fish and ship shop efter att ha hoppat av skolan spär på medias misstankar om att det är hennes familj som har utnyttjat henne för att tjäna extra pengar på den högkvalitativa marijuanan som hon haffades med. Utifrån en Bourdieusk analys kan man här se att familjen har ganska lågt symboliskt kapital, men intressant nog i jämförelse med normalindonesiern har så pass mycket ekonomiskt kapital att de har råd att på plats stödja henne.
Efter att ha läst wikipedias artikel verkar det för mig som att det var hennes halvbror, som också var med på resan som lade dit marijuanan utan att hon visste detta. En kriminolog kallas också in och beskriver henne som en helt vanlig person som enligt standardmallen för smuggling faller helt utanför ramen. Att hennes pappas bästa vän fått sin marijuanaodling konfiskerad av polisen är också något som tas upp som en mystisk omständighet i fallet, men kanske mer tyder på den privata odlingens utbredning i Australien.
Den australienska statens agerande är intressant här eftersom center-högerregeringen med John Howard i spetsen ville hålla sig en armslängd ifrån fallet med hänvisning till att indonesisk inblandning i ett teoretiskt parallellt fall i Australien skulle ses som oerhört kränkande. Trots detta kommer det efteråt fram att staten erbjudit juridisk hjälp som dock avböjts av det juridiska teamet med Bakir i spetsen. Men det är tydligt i Schapelles mors kommentar, ”our government will bring you home”, att familjen litar på att diplomatiska insatser ska lösa deras problem. En parallell kan kanske ses i fallet med Akmal Shaikh, som genom olika statliga instanser och andra sammanslutningar som Amnesty international fick stort stöd för att förhindra hans avrättning efter att han försökt smuggla in heroin till Kina.
Samtidigt sitter över tusen britter i fängelse världen över för drogrelaterade brott och Storbritanniens EU-minister är tydlig:
"The message is clear - we can't get people out of jail in other countries, so if you don't want to waste your life away in a tough foreign jail, be sensible and keep clean”.
I Schapelles fall är det tydligt att varningen stämmer, "The Foreign Office also warned that many people have an unrealistic expectation of what can be done for them if they are arrested abroad".
Just tuffa förhållanden i utländska fängelser är något som kan påverka de fängslade, i filmen uttrycker Schapelle gång på gång sin oro över att behöva sitta i indonesiskt fängelse och säger att hon aldrig skulle kunna överleva där. I efterhand har det också visat sig att hennes psykiska hälsa verkar ha tagit allvarlig skada och hon har fått tillbringa viss tid på sjukhus. I dagsläget ser det ut som att hon kommer friges först 2024.
Dokumentären finns att ladda ner via Pirate Bay (Ganja Queen).
I dokumentärfilmen Ganja Queen får vi följa Schapelle och hennes kamp för att bli frikänd för narkotikasmuggling på Bali, ett brott som i värsta fall ger dödsstraff. Det är en film som väcker frågor om hur globaliseringsprocesser påverkar drogsmugglingen och hur ”västerländska” stater ska agera när deras medborgare fängslas i ett annat land.
Vi får följa Schapelles oro genom intervjuer i fängelsets besöksrum när hon får frågor om hur hon känner inför ett eventuellt dödsstraff. Historien tar sedan en något absurd tvist när entreprenören och affärsmannen Ron Bakir, som aldrig har träffat Schapelle men som berörts av hennes öde, dyker upp på Bali för att hjälpa henne med alla medel han kan uppbringa. Han tar dit ett australiskt juristteam som ska få henne frigiven men sätter själv käppar i hjulen när han med australisk media berättar att åklagarsidan har bett honom om en muta för att få igenom en friande dom. Detta får han sedan äta upp och tvingas presentera en officiell ursäkt till det indonesiska rättssystemet.
Man får en väldigt levande bild av hur Schapelle känner sig och det frustration hennes familj känner när hon förs mellan fängelset och rättssalen i en massiv klunga av polismän och journalister. Samtidigt står indonesiska demonstranter med skyltar som lyder: ”Execute Corby!!”.
Till slut lämnas man dock i ovisshet om hennes skuld. Att hennes familj är från arbetarklassen och att Schapelle tidigare arbetade i deras fish and ship shop efter att ha hoppat av skolan spär på medias misstankar om att det är hennes familj som har utnyttjat henne för att tjäna extra pengar på den högkvalitativa marijuanan som hon haffades med. Utifrån en Bourdieusk analys kan man här se att familjen har ganska lågt symboliskt kapital, men intressant nog i jämförelse med normalindonesiern har så pass mycket ekonomiskt kapital att de har råd att på plats stödja henne.
Efter att ha läst wikipedias artikel verkar det för mig som att det var hennes halvbror, som också var med på resan som lade dit marijuanan utan att hon visste detta. En kriminolog kallas också in och beskriver henne som en helt vanlig person som enligt standardmallen för smuggling faller helt utanför ramen. Att hennes pappas bästa vän fått sin marijuanaodling konfiskerad av polisen är också något som tas upp som en mystisk omständighet i fallet, men kanske mer tyder på den privata odlingens utbredning i Australien.
Den australienska statens agerande är intressant här eftersom center-högerregeringen med John Howard i spetsen ville hålla sig en armslängd ifrån fallet med hänvisning till att indonesisk inblandning i ett teoretiskt parallellt fall i Australien skulle ses som oerhört kränkande. Trots detta kommer det efteråt fram att staten erbjudit juridisk hjälp som dock avböjts av det juridiska teamet med Bakir i spetsen. Men det är tydligt i Schapelles mors kommentar, ”our government will bring you home”, att familjen litar på att diplomatiska insatser ska lösa deras problem. En parallell kan kanske ses i fallet med Akmal Shaikh, som genom olika statliga instanser och andra sammanslutningar som Amnesty international fick stort stöd för att förhindra hans avrättning efter att han försökt smuggla in heroin till Kina.
Samtidigt sitter över tusen britter i fängelse världen över för drogrelaterade brott och Storbritanniens EU-minister är tydlig:
"The message is clear - we can't get people out of jail in other countries, so if you don't want to waste your life away in a tough foreign jail, be sensible and keep clean”.
I Schapelles fall är det tydligt att varningen stämmer, "The Foreign Office also warned that many people have an unrealistic expectation of what can be done for them if they are arrested abroad".
Just tuffa förhållanden i utländska fängelser är något som kan påverka de fängslade, i filmen uttrycker Schapelle gång på gång sin oro över att behöva sitta i indonesiskt fängelse och säger att hon aldrig skulle kunna överleva där. I efterhand har det också visat sig att hennes psykiska hälsa verkar ha tagit allvarlig skada och hon har fått tillbringa viss tid på sjukhus. I dagsläget ser det ut som att hon kommer friges först 2024.
Dokumentären finns att ladda ner via Pirate Bay (Ganja Queen).
torsdag 4 februari 2010
Opium, heroin, subutex
Journalisten Pelle Olsson har närmast gjort sin karriär på att skriva journalistiska reportageböcker och romaner om droganvändning. Samtidigt har han varit redaktör för tidskriften Narkotikafrågan ("Sveriges ledande mot narkotika").
Eftersom han har fått utstå mycket kritik, bland annat från folket bakom cannabis.se, som kallar honom för knarkkrigare, får detta bli en kritisk läsning av det Olsson för fram i sin bok Opium, heroin, Subutex - ett globalt reportage. Dock ska jag från början försöka att inte vara allt för fördomsfull, Olsson står för en tydlig position vad gäller narkotika och stöd till vissa typer av narkomanvård. Därför är det är viktigt att diskutera denna inriktning för att komma fram till lämpliga metoder för hur man ska hantera narkotikabruk.
Boken inleds med en beskrivning av situationen för afghanska opiumodlare i Badakshan. Här är problemet vad som ska göras för att afghanska bönder ska sluta odla opium. Framförallt framstår det som lönlöst att förstöra fälten om inte tillräckligt effektiva och inkomstbringande grödor kan ersätta odlingen. Redan från början är det tydligt att Olsson stödjer den svenska modellen för hur man ska hantera narkotikan. Ledorden är ”det narkotikafria samhället”, något som innebär en nolltolerans mot droganvändning och som till stor del introducerades i samband med att den idag inte helt okontroversielle läkaren och psykiatern Nils Bejerot propagerade för detta med start under slutet av 1960-talet.
Kopplingen till denna inställning är också tydligt i det att boken ges ut av Riksförbundet för ett narkotikafritt samhälles Fri Förlag. Även om Olssons uppdrag är journalistiskt verkar det som att de som intervjuas inte alltid har uppfattat hans roll som journalist. En afghansk borgmästare citeras via tolk:
”Vi är mycket glada att du kommit hit för att hjälpa oss i vårt svåra arbete, översätter Shafi hans replik. Det är en välgärning att du skriver om vårt stora problem så att världen får veta”.
Olssons besök på Senlis council (verkar nu heta ICOS) i Kabul är högst intressant och deras position som tankesmedja i landet är högst anmärkningsvärd. Det är också här man tydligt får ta del av Olssons position i frågan om hur man ska hantera opiumodlingen i Afghanistan när han går i polemik med Senlis chef.
Nu är ju Olsson en mycket engagerad journalist som skriver från ett specifikt perspektiv. Jag ser honom som urtypen för den journalistiska moralentreprenören. Dock kan jag bli lite tveksam till att just Bejerot dyker upp som en källa i referenserna. Här kan den kinesiska kulturrevolutionen hålls upp som något slags lyckat exempel på hur man kan få ner antalet heroinister i ett land med nolltolerans. Jag kan inte tänka mig att de metoder som användes för att nå detta mål var speciellt hänsynsfulla mot individuella användare.
Efter detta kommer en helt okej men väldigt populärvetenskaplig och kort historia över heroinbruk och hur opium blev till morfin och heroin.
Jag ställer mig även kritisk till några av de benämningar som används när det gäller användning av narkotika. Detta är något av en ”klassisk” problematik när man från nolltoleranshåll ska beskriva de som använder droger. På sidan 57 uppges det finnas 16 miljoner ”heroin- eller opiatmissbrukare” i världen, varav 3.3 miljoner av dessa finns i Europa. Sedan står det:
”Då räknas de som använt drogen under det senaste året”.
Begreppsförvirringen verkar vara total. Självklart finns det många olika sätt att benämna narkotikaanvändning: bruk, missbruk, användning, knarka och så vidare. För mig personligen är missbruk och knarkande alltför politiserade och ovetenskapliga för att använda utan en tydlig hänvisning till vad det är man menar. Jag använder själv begreppet missbruk, men då menar jag en regelbunden användning av psykoaktiva droger som användaren själv uppfattar som problematisk. Den person som dricker en kopp kaffe i timmen under den vakna tiden på dygnet men inte känner av något problem med detta vill jag inte benämna missbrukare.
Men här måste siffrorna ha körts upp i taket om det för mig extrema begreppet missbrukare likställs med så kallad last year prevalence, alltså om man använt en drog det senaste året (egentligen senaste 12 månaderna). Då är alltså en person som till exempel tagit ecstasy vid ett enskilt tillfälle på låt säga en technofestival sommaren 2009 missbrukare idag, men slutar att vara det lagom till nästa festivalsäsong om han eller hon inte fortsätter att ta droger efter detta tillfälle. Jag skulle vilja se en mer koncis och vetenskaplig definition än den Olsson använder.
Olsson har också åkt till Skottland för att intervjua människor som råkat illa ut genom droganvändning och kommer i kontakt med sociologen Neil McKeganey som är motståndare till skademinskningsinsatser (harm reduction). Just Skottland är intressant eftersom heroinanvändningen är mycket utbredd. På sistone harsju personer avlidit (nu tragiskt nog uppe i nio) och ett flertal fått tas till sjukhus på grund av ett uppmärksammat fall av mjältbrandssporer som kontaminerat en del av heroinet på marknaden. En sådan händelse får McKeganeys kritiska inställning till metadonbehandling att kännas ovanligt hård och okänslig. Men detta är en otroligt het fråga inom drogforskningen och skademinskningsåtgärder som sprututbyte är en otroligt känslig fråga framförallt i Sverige. Dock är frågan om metadonbehandling är en behandling över huvud taget berättigad, det är inte självklart att det är en bra lösning att låta människor använda metadon under stora delar av sitt liv utan att komma ur även detta missbruk. En del som får metadon utskrivet i USA brukar tala om ”liquid handcuffs”, något jag skrev om i ett tidigare inlägg.
Jag gillar inte att kommentera forskningsresultat utan att ha läst forskningen själv, men jag vill ändå flagga för att McKeganeys utsaga om att antalet narkomaner ökade som mest när harm reduction-åtgärderna var som störst från mitten av 80-talet och framåt verkar något suspekt. Jag undrar om kanske inte andra faktorer har spelat in när antalet narkomaner ökat, faktorer som ökade fastighetspriser, nationalekonomiskt läge och heroinets renhet måste också tas med i beräkningen. Kan det kanske också vara så att det var tvärt om? Att det var harm reduction-åtgärderna som ökade eftersom antalet narkomaner som sökte hjälp för missbruk kan ha ökat? Detta är spekulationer, men frågorna är väl värda att ta reda på svaret på.
Att just McKeganey får komma till tals är också en tydlig indikation på att det här är en reportagebok som är starkt vinklad. Detta har jag i sig inget emot, men det är viktigt att den publik som kan tänkas läsa boken (läs politiker och andra med makt över hanteringen av narkomanvård etc.) blir uppmärksammad på det. I Skottland finns till exempel även sociologen Angus Bancroft vid University of Edinburgh som i boken Drugs, intoxication and society (Google books) för fram en helt annan politisk agenda som bygger på harm reduction, men även på att se det så kallade problemet med droger på helt andra sätt än de idag rådande. Det som är synd med Olssons reportage är att frågan om skademinskning framställs som svart eller vit. Visionen om det narkotikafria samhället ställs i skyttegravsposition mot skademinskningsperspektivet. Jag ser inte varför man inte skulle kunna vara lite pragmatisk och utforska i vilken utsträckning båda perspektiven skulle kunna influera varandra för att skapa något slags synkretism.
Olsson åker sedan till Schweiz där han låter kritiska röster komma till tals om de program som ger missbrukare gratis heroin, bland annat i så kallade injektionsrum eller shooting galleries. I dessa får narkomaner komma för att injicera själva eller få hjälp med det av utbildad medicinsk personal. Här verkar debatten mestadels handla om hur effektivt det är att göra på detta vis. Statistik över hur många som kommer ur missbruk, hur många som antas till programmen och hur många som avlidit kastas fram och tillbaka mellan de som stödjer metoderna och de som sätter sig emot dem. En av grundarna för det västschweiziska förbundet mot droger får avsluta kapitlet med orden
”Men en sak är säker; heroinförsöken innebär att staten har blivit narkotikalangare”.
I kapitlet om Sverige blir boken riktigt intressant. Vi får ta del av en klassisk berättelse om vägen till ett liv utan droger som lägger grunden till Olssons argumentation. Den som berättar är Lena som klarade sig ur ett missbruk utan att få något ersättningspreparat utskrivet. Sverige var första landet i Europa att erbjuda metadon till opiatmissbrukare, redan 1966 startade ett program i Uppsala. Samtidigt gjordes även ett försök till legal läkarutskrivning av opiater och centralstimulantia som dock fick negativa verkningar i samband med läckage av drogerna till den illegala marknaden.
Statsvetaren Björn Johnson, som för övrigt bloggar (Stardusts blogg), intervjuas och anser att den svenska narkotikapolitiken inte styrs av forskningsresultat utan av moral och ideologi. Olsson kontrar med att Sverige har färre narkomaner än de flesta andra jämförbara länder och påpekar att Sveriges narkotikapolitik har hyllats av UNODC i en FN-rapport. Frågan jag ställer mig är om detta verkligen endast beror på förd politik och inte har med andra parametrar att göra. Som Sveriges väl utvecklade välfärdspolitik, positionen i vad som kan kallas ett vodka- eller alkoholbälte eller andra aspekter som kulturella, sociala och rusmedelsmoraliska traditioner.
Boken går sedan detaljerat in på för- och nackdelar med Subutexbehandling och här verkar Olsson vara lite mer balanserad än med metadonbehandlingen. Det märks att frågan är komplicerad och återigen tillfrågas olika forskare och experter om den bästa lösningen. Jag brister i mina kunskaper om Subutexutskrivning så jag kommenterar inte detta mer än att konstatera föregående. Till sist intervjuas Christer som får berätta sin historia om sitt heroinmissbruk och även ge väldigt intressant insidesinformation om hur heroinet säljs och används.
Vad ska man då säga om en reportagebok i den här stilen? Jag kan inte komma ifrån känslan att det är så otroligt vinklat. Dock är det en relativt öppen och ärlig vinkling, Olsson finns hela tiden med och argumenterar för sin egen ståndpunkt och emot andras. Men jag blir lite rädd att politiker och andra makthavare läser boken och tar den som någon slags sanning om opium, heroin och subutex. Boken förefaller vara väldigt väl-researchad även om källorna till viss del är populärvetenskapliga, men framförallt är de speciellt utvalda för att stödja den narkotikapolitiska agenda som Olsson för. Som jag har försökt visa här finns det många frågor som måste ställas och radikalt annorlunda sätt att se på problemet.
Eftersom han har fått utstå mycket kritik, bland annat från folket bakom cannabis.se, som kallar honom för knarkkrigare, får detta bli en kritisk läsning av det Olsson för fram i sin bok Opium, heroin, Subutex - ett globalt reportage. Dock ska jag från början försöka att inte vara allt för fördomsfull, Olsson står för en tydlig position vad gäller narkotika och stöd till vissa typer av narkomanvård. Därför är det är viktigt att diskutera denna inriktning för att komma fram till lämpliga metoder för hur man ska hantera narkotikabruk.
Boken inleds med en beskrivning av situationen för afghanska opiumodlare i Badakshan. Här är problemet vad som ska göras för att afghanska bönder ska sluta odla opium. Framförallt framstår det som lönlöst att förstöra fälten om inte tillräckligt effektiva och inkomstbringande grödor kan ersätta odlingen. Redan från början är det tydligt att Olsson stödjer den svenska modellen för hur man ska hantera narkotikan. Ledorden är ”det narkotikafria samhället”, något som innebär en nolltolerans mot droganvändning och som till stor del introducerades i samband med att den idag inte helt okontroversielle läkaren och psykiatern Nils Bejerot propagerade för detta med start under slutet av 1960-talet.
Kopplingen till denna inställning är också tydligt i det att boken ges ut av Riksförbundet för ett narkotikafritt samhälles Fri Förlag. Även om Olssons uppdrag är journalistiskt verkar det som att de som intervjuas inte alltid har uppfattat hans roll som journalist. En afghansk borgmästare citeras via tolk:
”Vi är mycket glada att du kommit hit för att hjälpa oss i vårt svåra arbete, översätter Shafi hans replik. Det är en välgärning att du skriver om vårt stora problem så att världen får veta”.
Olssons besök på Senlis council (verkar nu heta ICOS) i Kabul är högst intressant och deras position som tankesmedja i landet är högst anmärkningsvärd. Det är också här man tydligt får ta del av Olssons position i frågan om hur man ska hantera opiumodlingen i Afghanistan när han går i polemik med Senlis chef.
Nu är ju Olsson en mycket engagerad journalist som skriver från ett specifikt perspektiv. Jag ser honom som urtypen för den journalistiska moralentreprenören. Dock kan jag bli lite tveksam till att just Bejerot dyker upp som en källa i referenserna. Här kan den kinesiska kulturrevolutionen hålls upp som något slags lyckat exempel på hur man kan få ner antalet heroinister i ett land med nolltolerans. Jag kan inte tänka mig att de metoder som användes för att nå detta mål var speciellt hänsynsfulla mot individuella användare.
Efter detta kommer en helt okej men väldigt populärvetenskaplig och kort historia över heroinbruk och hur opium blev till morfin och heroin.
Jag ställer mig även kritisk till några av de benämningar som används när det gäller användning av narkotika. Detta är något av en ”klassisk” problematik när man från nolltoleranshåll ska beskriva de som använder droger. På sidan 57 uppges det finnas 16 miljoner ”heroin- eller opiatmissbrukare” i världen, varav 3.3 miljoner av dessa finns i Europa. Sedan står det:
”Då räknas de som använt drogen under det senaste året”.
Begreppsförvirringen verkar vara total. Självklart finns det många olika sätt att benämna narkotikaanvändning: bruk, missbruk, användning, knarka och så vidare. För mig personligen är missbruk och knarkande alltför politiserade och ovetenskapliga för att använda utan en tydlig hänvisning till vad det är man menar. Jag använder själv begreppet missbruk, men då menar jag en regelbunden användning av psykoaktiva droger som användaren själv uppfattar som problematisk. Den person som dricker en kopp kaffe i timmen under den vakna tiden på dygnet men inte känner av något problem med detta vill jag inte benämna missbrukare.
Men här måste siffrorna ha körts upp i taket om det för mig extrema begreppet missbrukare likställs med så kallad last year prevalence, alltså om man använt en drog det senaste året (egentligen senaste 12 månaderna). Då är alltså en person som till exempel tagit ecstasy vid ett enskilt tillfälle på låt säga en technofestival sommaren 2009 missbrukare idag, men slutar att vara det lagom till nästa festivalsäsong om han eller hon inte fortsätter att ta droger efter detta tillfälle. Jag skulle vilja se en mer koncis och vetenskaplig definition än den Olsson använder.
Olsson har också åkt till Skottland för att intervjua människor som råkat illa ut genom droganvändning och kommer i kontakt med sociologen Neil McKeganey som är motståndare till skademinskningsinsatser (harm reduction). Just Skottland är intressant eftersom heroinanvändningen är mycket utbredd. På sistone har
Jag gillar inte att kommentera forskningsresultat utan att ha läst forskningen själv, men jag vill ändå flagga för att McKeganeys utsaga om att antalet narkomaner ökade som mest när harm reduction-åtgärderna var som störst från mitten av 80-talet och framåt verkar något suspekt. Jag undrar om kanske inte andra faktorer har spelat in när antalet narkomaner ökat, faktorer som ökade fastighetspriser, nationalekonomiskt läge och heroinets renhet måste också tas med i beräkningen. Kan det kanske också vara så att det var tvärt om? Att det var harm reduction-åtgärderna som ökade eftersom antalet narkomaner som sökte hjälp för missbruk kan ha ökat? Detta är spekulationer, men frågorna är väl värda att ta reda på svaret på.
Att just McKeganey får komma till tals är också en tydlig indikation på att det här är en reportagebok som är starkt vinklad. Detta har jag i sig inget emot, men det är viktigt att den publik som kan tänkas läsa boken (läs politiker och andra med makt över hanteringen av narkomanvård etc.) blir uppmärksammad på det. I Skottland finns till exempel även sociologen Angus Bancroft vid University of Edinburgh som i boken Drugs, intoxication and society (Google books) för fram en helt annan politisk agenda som bygger på harm reduction, men även på att se det så kallade problemet med droger på helt andra sätt än de idag rådande. Det som är synd med Olssons reportage är att frågan om skademinskning framställs som svart eller vit. Visionen om det narkotikafria samhället ställs i skyttegravsposition mot skademinskningsperspektivet. Jag ser inte varför man inte skulle kunna vara lite pragmatisk och utforska i vilken utsträckning båda perspektiven skulle kunna influera varandra för att skapa något slags synkretism.
Olsson åker sedan till Schweiz där han låter kritiska röster komma till tals om de program som ger missbrukare gratis heroin, bland annat i så kallade injektionsrum eller shooting galleries. I dessa får narkomaner komma för att injicera själva eller få hjälp med det av utbildad medicinsk personal. Här verkar debatten mestadels handla om hur effektivt det är att göra på detta vis. Statistik över hur många som kommer ur missbruk, hur många som antas till programmen och hur många som avlidit kastas fram och tillbaka mellan de som stödjer metoderna och de som sätter sig emot dem. En av grundarna för det västschweiziska förbundet mot droger får avsluta kapitlet med orden
”Men en sak är säker; heroinförsöken innebär att staten har blivit narkotikalangare”.
I kapitlet om Sverige blir boken riktigt intressant. Vi får ta del av en klassisk berättelse om vägen till ett liv utan droger som lägger grunden till Olssons argumentation. Den som berättar är Lena som klarade sig ur ett missbruk utan att få något ersättningspreparat utskrivet. Sverige var första landet i Europa att erbjuda metadon till opiatmissbrukare, redan 1966 startade ett program i Uppsala. Samtidigt gjordes även ett försök till legal läkarutskrivning av opiater och centralstimulantia som dock fick negativa verkningar i samband med läckage av drogerna till den illegala marknaden.
Statsvetaren Björn Johnson, som för övrigt bloggar (Stardusts blogg), intervjuas och anser att den svenska narkotikapolitiken inte styrs av forskningsresultat utan av moral och ideologi. Olsson kontrar med att Sverige har färre narkomaner än de flesta andra jämförbara länder och påpekar att Sveriges narkotikapolitik har hyllats av UNODC i en FN-rapport. Frågan jag ställer mig är om detta verkligen endast beror på förd politik och inte har med andra parametrar att göra. Som Sveriges väl utvecklade välfärdspolitik, positionen i vad som kan kallas ett vodka- eller alkoholbälte eller andra aspekter som kulturella, sociala och rusmedelsmoraliska traditioner.
Boken går sedan detaljerat in på för- och nackdelar med Subutexbehandling och här verkar Olsson vara lite mer balanserad än med metadonbehandlingen. Det märks att frågan är komplicerad och återigen tillfrågas olika forskare och experter om den bästa lösningen. Jag brister i mina kunskaper om Subutexutskrivning så jag kommenterar inte detta mer än att konstatera föregående. Till sist intervjuas Christer som får berätta sin historia om sitt heroinmissbruk och även ge väldigt intressant insidesinformation om hur heroinet säljs och används.
Vad ska man då säga om en reportagebok i den här stilen? Jag kan inte komma ifrån känslan att det är så otroligt vinklat. Dock är det en relativt öppen och ärlig vinkling, Olsson finns hela tiden med och argumenterar för sin egen ståndpunkt och emot andras. Men jag blir lite rädd att politiker och andra makthavare läser boken och tar den som någon slags sanning om opium, heroin och subutex. Boken förefaller vara väldigt väl-researchad även om källorna till viss del är populärvetenskapliga, men framförallt är de speciellt utvalda för att stödja den narkotikapolitiska agenda som Olsson för. Som jag har försökt visa här finns det många frågor som måste ställas och radikalt annorlunda sätt att se på problemet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
