"Sixteen men where ’kneecapped’ - shot through the leg. Others were badly beaten - battered with baseball bats and hurling sticks: brutal, bone-crushing weapons in themselves, even more so with six-inch nails driven into them to puncture skin and skulls. Others where ordered out of the country in the Provo mini-pogrom”.
Det här är en beskrivning av en av Provisional IRA:s kampanjer för att komma åt problemet med droghandeln och droganvändningen i deras områden i Belfast 1994. Om det låter som ett grymt tillvägagångssätt är det inget mot resten av vad som berättas om Nordirlands drogbaroner i Godfathers - Inside Northern Ireland’s drugs racket av journalisten Jim McDowell.
Det här är en bok som jag letade länge efter när jag pluggade i Belfast under ett år och jag har till slut fått tag på den genom en internetboklåda.
Det här är hårdnackat journalistiskt arbete som främst gestaltar sig i McDowells konfronterande med Nordirlands stora langare. Jag blir nästan förvånad att den man boken är dedikerad till var den första journalisten som mördats under de så kallade Troubles som pågått på Nordirland sedan sent 60-tal. Man får en tydlig bild av hur det var att arbeta som journalist på den tiden. De lojalistiska paramilitäragrupperna kunde försöka spränga tidningarnas kontor och uttala svepande dödshot till en hel redaktion. Ett kapitel beskriver till och med hur McDowells tidning Sunday Worlds lokaler blev brandbombade som hämnd för att de gång på gång skrev om och publicerade namn och bilder på droghandelns centralgestalter.
Dock ser man också tydligt att det här inte är en bok som ämnar att vara objektiv. I en del av den facklitteratur som finns om konflikten på Nordirland brukar författarna antingen luta åt att stödja republikanerna eller lojalisterna. Men det finns också en hel del skildringar av journalister som genom sina kunskaper och eventuella medelklassbakgrunder är starkt kritiska till båda sidorna och det dödande som respektive sidas paramilitära organisationer stod för. Detta är en bok som tydligt tar ett sådant perspektiv. Med meningar som ”[...] these evil men who live off the profits of poisoning our country’s kids” tas ett väldigt starkt avstånd från den kriminella värdens maffiabossar.
Situationen på Nordirland sätter verkligen en ny prägel på begreppet ”turf wars”. Som ett led i deras kampanj som ämnade vara ”Protectors of the people” skapade Provisional IRA en separat styrka för att straffa och i vissa fall mörda de som sålde droger. Styrkan kallades DAAD, Direct Action Against Drugs och stod för utpressningar, så kallade knee cappings (att skjuta offret genom knäskålarna eller vaderna) och att ge den utpekade 24 timmar att ta sig ut ur landet. Eftersom droghandeln i mestadels var centrerad i Belfast etablerade man sin bas där. Ett uttalande från IRA var tydligt: ”We are not waging war on the community. We are supporting the community in the war against drugs”. I ett antal aktioner som den som inleder det här inlägget, med namn som ”Night of the long guns” (efter att de skjutit knäskålar med gevär) och ”night of the long knives” drog beväpnade paramilitärer runt i de republikanska områdena för att genomföra dessa hot och ibland ytterst grymma mord.
Det mest intressanta kapitlet i boken var för mig det om det utbredda heroinmissbruket i vad som lokalt kallas ”the three B’s”, Belfast, Bangor och Ballymena. Fram till runt 1999 var heroinbrukande i princip enbart lokaliserat till dessa tre städer. Ballymena ligger i Nordirlands så kallade bibelbälte, känt för sin religiösa hängivenhet. När kapitlet skrevs antogs det bo runt 2000 vanemässiga heorinanvändare i staden, något som skulle göra den till hela öns heroinhuvudstad sammantaget. McDowell skriver inte direkt neutralt utan fokuserar på sådant som kan tänkas sälja den tabloid som han arbetar för, att tonåringar skulle vara beroende, att de lever i sin egen avföring i råtthål till lägenheter och så vidare. Bilden som målas upp är den av en liten stad som härjats av missbrukare som rånar pensionärer och där lojalistiska paramilitärer utnyttjar unga flickor i drog- och sexhandel. Även Bangor lyfts fram som en central för heroinanvändning. Denna väldigt pittoreska by vid havet upplevde 2001 runt en heroinrelaterad död i månaden och har upplevt våldsamheter i form av bilbomber och liknande kopplade till droghandeln.
Det syns dåligt på den här bilden, men den antropomorferade sprutan säger "HEROIN KILLS! DON'T TRY!", antidrogbudskap på muren vid en skola i en katolsk enklav i Belfast.
När jag läste drogsociologi i Belfast fick vi själva ställa frågor till en kvinna som jobbade med ”backpacking”, det vill säga reste runt i norra Nordirland med en ryggsäck med ny och ren injektionsutrustning och sökte upp de missbrukare som inte hade resurser att ta sig till de stora städernas behandlingskliniker. Hon hade utbildats i att injicera säkert och hade med sig i sin ryggsäck material som sterilt vatten, en liten ”säker” brännare, citronsyra för att lösa upp brunt heroin och desinfektionsdukar. Dessutom informerade hon så gott hon kunde om olika skademinskningsåtgärder som användarna kunde ta till för att minska risken för skador och att smittas av hepatit C eller HIV. Trots detta hade hon förlorat fem klienter på grund av överdoser, något som enligt henne enbart hände när drogen togs i samband med alkohol. Den här metoden verkar för mig väldigt positiv eftersom det ofta är de som inte söker hjälp som mest behöver den. På landsbygden är de kommunala transportmedlen inte särskilt väl utbyggda och det kan vara ett problem att söka hjälp i små städer och byar där man lätt kan stämplas som missbrukare. Situationen i Nordirland är speciellt tragisk eftersom identifierade missbrukare ofta kan få sina bostäder färg- eller brandbombade på grund av de paramilitära organisationernas vilja att skydda sitt samhälle från drogerna.
Intressant var att denna backpacker även uppmuntrade de som var beroende av heroin att om möjligt gå över till att röka det eftersom detta enligt henne troligtvis är mindre farligt än alkohol och för att det minskar risken för att överdosera och att utveckla problem med venerna.
Min lärare i Belfast, Karen McElrath intervjuas också på grund av att hon har skrivit en lång rapport om heroinanvändning i Nordirland. Hon förespråkar starkt skademinskningsåtgärder i form av att dela ut gratis sprutor och vill se ett helt paket av åtgärder som sprututbytesprogam i samarbete med apoteken, ”drop-in centres” och konkreta insatser på gatorna av arbetslag som kan informera om skademinskning.
Till sist får jag säga att boken inte riktigt var som jag tänkt mig. Man kan säga att hela boken är en lång exposé över dessa gudfäders förehavanden och hur de för det mesta till slut hamnar på obduktionsbordet efter att ha blivit mördade på olika fantasifulla sätt. Men det är också en bok om hur svårt det är att som grävande journalist föra en aktiv kamp emot de som säljer droger. På sistone har också McDowell blivit utsatt för misshandel utanför Belfasts City Hall på grund av hans journalistiska arbete.
Kanske borde jag ha tagit reda på vilken blaska tabloiden Sunday World är, tar man en snabb titt på deras hemsida upptäcker man filmklipp som ”Dublin girls caught in Dame St. brawl” och lättklädda damer lite här och var. Men McDowell nyanserar faktiskt det hela i slutet av boken när han skriver att den inte är tänkt som en bok på någon som helst akademisk nivå, utan att han ser den som en dramadokumentär skildring av Nordirlands drogkrig som det så ut under den våldsamma tiden vid mitten av 90-talet.
Den som vill läsa mer om droger på Nordirland kan bland annat kolla in följande studier:
-Drug use and drug markets in the context of political conflict: The case of Northern Ireland
-Dancing in the dark: Ecstasy, the dance culture, and moral panic in post ceasefire Northern Ireland
-Fact, fiction and function: Mythmaking and the social construction of ecstacy use
-Does Ulster still say no? Drugs, politics, and propaganda in Northern Ireland
-Prevalence of problem heroin use in Northern Ireland
Det verkar som att IRA:s anti-drog aktioner är ett extremt exempel på att preventiva åtgärder är mer skadliga än drogen i sig, det är när man kliver över den gränsen som man måste stanna upp och utveckla en ny strategi för att hantera situationen.
SvaraRadera