Det svarta guldet

Dokumentärfilmen Black Gold tar upp problemet med de fallande priserna för olika typer av kaffebönor. Exemplet här är Etiopien som är den största kaffeproducenten i Afrika. Filmen visar verkligen upp de kontraster som finns när det gäller kaffe, bilder från det område som producerar Starbucks kaffe visar hur befolkningen lider av svält som först slår mot barn och unga. Detta bryts av med Barista World Championships och de hektiska scenen som är golvet på New Yorkbörsen som bestämmer priserna för säckarna med kaffebönor.

De fallande priserna gör att bönderna har en otroligt dålig förhandlingsställning. Normalt är det sex länkar i den kedja som för kaffebönorna från odlingsmarkerna i Afrika till det att du sitter där med din kopp kaffe på något kafé. För att komma runt detta har det bildats kooperativ som kan komma runt en del av mellanhänderna. I filmen får man följa en representant för ett sådant kooperativ. Han åker på mässor och sitter på möten i Europa och USA där han försöker förhandla sig till bättre priser för ”sina bönder”.

Jag fattar helt enkelt inte hur det här med prissättning verkar fungera när det gäller kaffebönor. En person i filmen säger att centralamerikanska kaffebönder faktiskt går back på varje säck de producerar. Med tanke på detta är det kanske inte så konstigt att bönder i Afrika slutar att producera kaffe och byter över till khat som ger bättre avkastning. Detta kan ju fördömas av politiker och andra i Europa som vill hålla khat borta från de egna länderna, men när en bonde i filmen säger att motivet till att odla khat är pengar och att det är pengar som håller borta svältdöd är det inte svårt att se hur ohållbar situationen är.

Två klipp om khat

Två klipp från Youtube om växtdrogen khat. Ett inslag från ABC Australia, A nation on drugs, problematiserar användandet i Yemen där upp emot 90 % av männen tar drogen. Användandet är ytterst socialt och till viss del ritualiserat, jag ser stora likheter mellan de yemenska khatsessionerna och den närmast institutionaliserade svenska kaffepausen. Khat (eller qat i Yemen) är tydligen landets mest inkomstbringande gröda även om inslaget hävdar att den sociala och ekonomiska skadan drogen orsakar är stor.

Andra klippet kommer CBC Ottowa i Kanada där innehav är olagligt och bruket introducerats av främst somaliska invandrare. Hur olika länder hanterar drogen är intressant, spektrat går från kriminalisering av innehav och bruk till Storbrittanniens legalisering.

Filmer om metamfetamin

Två dokumentärer om metamfetaminmissbruk: World’s most dangerous drug från National geographic och The meth epidemic från PBS Frontline.

Metamfetaminbruk har länge setts som en epidemi i USA. Speciellt Portland, Oregon har haft stora problem med drogen som man anser förstör individers liv och till stor del är ansvarig för en mängd olika typer av stölder för att hålla igång missbruket. I Portland började en anställd vid polisen att spara de fotografi som tas av metamfetaminmissbrukare när de häktas. Detta eftersom drogen har en ”distinct deteriorating effect on somebody’s physical appearance”. På bilder i en slags inverterad TV-shopanda (”så här ser dina tänder ut innan, så här efter”) får man se hur ”vackra”, unga människor förvandlas till ”levande döda”, hur deras ansikten har fyllts med rivsår och deras ögon skjutits inåt. Den här förvandlingen beror på de svåra symptom som metamfetamin orsakar.

Genom att lura hjärnan att skicka ut enorma mängder dopamin skapas ett ovanligt starkt rus som varar i uppemot tolv timmar. Idag relaterar nog de flesta begreppet coach surfer till ungdomar och andra som reser mycket och sover på soffor som andra tillhandahåller i deras hem. Under epidemin i Portland var coach surfers de människor som låg utslagna i sängar och på soffor efter att ha tagit drogen.

Metamfetamin är extra farligt eftersom ett långvarigt missbruk av drogen permanent kan påverka hjärnan negativt. Detta sker eftersom dopamin till slut upphör att skickas ut vilket gör att hjärnans belöningssystem sätts ur spel. Den eviga spiralen som är jakten efter en tripp lik den där första gången blir allt mer omöjlig att finna och till slut kan man inte uppleva dopaminets verkningar, varken med eller utan drogen.

Drogen är också problematisk eftersom den relativt enkelt kan tillverkas i så kallade ”meth labs”, metamfetaminlaboratorier som i USA ofta startades i villor eller en senare utveckling till superlabb i oanvända farmbyggnader. I de småskaliga hemmalabben kan drogen tillverkas genom hamstring (”smurfing”) av vanlig förkylningsmedicin som innehåller efedrin eller pseudoefedrin. Den här typen av små labb som har en tendens att explodera om tillverkningsprocessen går fel har till exempel förekommit i filmer som Spun (regissör: Jonas Åkerlund).

I fallen med superlabb upptäckte amerikanska Drug Enforcement Administration att efedrin köptes in från en fabrik i Indien. Detta gjorde att metamfetaminet som tillverkades var av ovanligt hög kvalitet. Detta fick som följd att missbruket ökade markant eftersom allt fler blev beroende av det. En journalist på tidningen The Oregon Observer upptäckte att när kvaliteten på metamfetaminet var hög, då steg missbruket och dödsfallen. Som en metod för att få bort drogen från marknaden började DEA att fokusera på så kallade ”precursor chemicals”, de kemikalier som även om de inte är olagliga i sig kan användas för att tillverka en drog. Detta är en metod som bland andra den europeiska droginformationsmyndigheten EMCDDA förespråkar för att stoppa tillverkningen av vissa droger.

Dem som DEA gav sig på var dock de mäktiga läkemedelsbolagen, så kallad ”big pharma” som säljer förkylningsmedicin med efedrin. De försökte få till ett förbud mot att sälja medicin med efedrin eller pseudoefedrin men misslyckades på grund av den makt läkemedelslobbyn har i Washington. Dock har detta lett till att dessa läkemedel i vissa delstater har placerats bakom disk. Men när allt fler hemmalabb har kunnat stoppas importeras nu drogen från superlabb i Mexiko. Langare därifrån har kunnat utnyttja de distributionsnätverk som kokainhandelns karteller har utvecklat för att transportera droger till hela USA.

Det som slår mig när jag ser dessa två på många sätt väldigt amerikanska dokumentärer om drogen är det fokus som man har lagt på missbrukets effekter på kroppen och i första hand ansiktet. Detta fokus fungerar oerhört bra i dokumentärfilmernas narrativ som ofta består av en skildring av hur unga, vackra och framgångsrika människor förvandlas till missbrukare som lever ett ”wasted life of addiction”. Här verkar man ofta medvetet ha letat upp skräckexempel på när det har gått snett för de som använt drogen. I en av dokumentärerna presenteras den framgångsrike och atletiske sonen som kastar bort en ljus framtid som amerikansk fotbollsspelare och glider in i ett gravt missbruk. Vi får också på bästa cliffhangervis följa det vackra, unga och typiska paret som enligt familjen måste ha provat drogen för första gången. De ger sig ut i en snöstorm i deras pick-up medan de är höga och i en hallucinatorisk dimma ringer till larmcentralen och skickar polisen till deras lägenhet när de i själva verket är långt därifrån. De lyckas söka skydd i ett skjul vid ett stenbrott men ger sig till slut ut i stormen och avlider av köld och deras kroppar hittas flera dagar senare.

Detta är så klart tragiskt men samtidigt intressant eftersom det i alla fall för mig väcker tankar om att dessa människor uppenbarligen inte har vetat av effekterna av drogen innan eller ens vetat vad det var de stoppade i sig. Här åberopas en slags pekpinne: "titta bara så illa det kan gå bara på en dos", något som känns igen från så kallade common sense-historier om hur man är fast i missbruk efter bara en dos av drogen x. Det är också talande för den här typen av dokumentärer att de alltid verkar sluta med att en familjemedlem, oftast en mor (vi får se en mor vars barn har omhändertagits och nämnda exempel där dottern avled i snön) får gråta framför kameran.

Men åter till drogernas fysiska påverkan på kroppen. En bild som länge cirkulerat på nätet är ett utmärkt exempel på detta fotografiska infångande av kroppsligt förfall. Goresajten rotten.com tillhandahåller den här bilden under titeln The downward spiral.

Bildtexten är:

”Life can be rough for some people. Even for a pretty girl in New York City. In fact, life's roughness can sometimes be documented visually through the mugshots in your criminal arrest record”.

Här betonas igen att en ”pretty girl” förvandlats till någon man knappt skulle känna igen. Ett annat citat från filmerna är ”she used to be very pretty”. Här kan man nästan undra om detta inte är en närmast sjuklig besatthet från familjers och myndigheters sida att hela tiden påtala hur vackra de en gång var. Man skulle nästan kunna tro att den största anledningen till att de vill att människor ska sluta ta drogen är för att de ska fortsätta att vara ”vackra” människor.

Vilket kanske inte är så konstigt om man tar amerikanskt medelklassliv som utgångspunkt där att vara vacker, framgångsrik i sport eller studier och vara populär i vänkretsen ses som en väg till ett gott liv. Detta ska då kontrasteras mot att metamfetaminmissbruk egentligen ofta har konsekvenser som kan ses som än värre än kroppsligt förfall. ”Meth orphans”, barn som tagits ifrån föräldrarna på grund av missbruk tas upp, liksom kopplingen mellan en brottslig karriär och missbruket (här bör man dock ställa frågan vad det är som kommer först i kedjan - missbruket eller brottsligheten).

Frågan är om detta eventuellt skulle kunna leda till ett alltför starkt fokus på fysiskt utseende medan man mindre tittar på hur människan i fråga förändras rent psykiskt. Detta behöver ju inte betyda att allt fokus läggs på utseende utan skulle kunna hanteras som en länk i kedjan kroppsligt förfall bidrar till psykiskt förfall eller kanske snarare tvärt om. Ett exempel på hur detta utseendefokus talas om är hur modern till den avlidna dottern trots sin profession som sjuksköterska inte tyckte sig kunna se några tecken på att hon skulle missbruka droger. I hennes ord: ”she still had her beautiful hair, she still had her beautiful skin”. I Portland användes insamlandet av fotografi och senare även videoupptagningar av missbrukare som tagits in medan de varit höga för att skapa ett ”utbildningsprogram” kallat Faces of meth (kanske en något morbid parafras på mondoklassikern Faces of Death?). Jag undrar dock vilken publik det här programmet riktar sig till, är det de som redan känt av missbrukets effekter eller används det i skräckpropagandistiskt syfte?

Det som specifikt händer med metamfetaminmissbrukare är ofta att de får så kallad ”meth mouth” som innebär att tänderna sakta förlorar sitt fäste i tandköttet på grund av att man inte bryr sig om att borsta tänderna samt att drogen minskar salivutsöndringen vilket får bakterier att angripa tandköttet. Andra mer typiska tecken är ”klassiska” märken från injektion men även tidigare nämnda rivmärken i ansiktet från så kallade ”meth bugs”. Detta kommer av att vissa upplever att insekter kryllar på deras hud vilket gör att de börjar peta och riva i huden.

Metamfetamin framstår trots eventuell överdriven skräckpropaganda från filmskaparnas håll som en drog som måste hanteras som mycket farlig. Framförallt eftersom den är extremt beroendeframkallande, billig att tillverka, har ett extremt långt rus och i åtminstone den amerikanska kontexten är lätt att få tag på. Jag kommer nog få tillfälle att återkomma till metamfetaminproblematiken eftersom det finns en utmärkt torrent om drogen på TPB där dessa filmer finns tillgängliga.

Methadonia

I den här dokumentärfilmen får man följa ett antal människor i New York som går i gruppterapi samtidigt som de får metadon utskrivet för att minska suget efter heroin. Gruppen leds av en ex-missbrukare, Millie, som efter att själv kommit ur missbruk leder de andra med stränghet och goda råd.

Metadon är en syntetisk opioid som har sina rötter tillbaka till nazi-tyskland under andra världskriget där det utvecklades som en ersättning för morfin. Det fungerar genom att blockera de receptorer i hjärnan som reagerar på heroin och gör det onödigt att injicera eller röka heroin eftersom effekten uteblir. Vad som är intressant i det här fallet är att de som använder metadon har lärt sig att det går att kombinera med legala antidepressiva preparat ”benzos” som valium och xanax. Detta utgör ett improviserande i jakten efter ruset och innebär att två droger kombineras i ett flerdrogmissbruk. Här kan man alltså se den rörelse som innebär att legala droger eller mediciner rör sig från ett fält av medicinsk vårdmässigt användande till att introduceras som gatudroger.

Vad som problematiseras i filmen är att metadon både kan ses som en hjälp och något som håller tillbaka ett rent tillfrisknande eller möjligheten att sluta använda droger överhuvudtaget. Det börjar handla om både om man går på metadon eller ej samt hur stor dos man tar. En del av missbrukarna kallar detta ”liquid handcuffs”, de känner att de är helt i händerna på den personal som skiver ut det. De må vara utan sug efter heroin men befinner sig fortfarande i en kedja av fysiskt eller psykiskt beroende och därigenom beroende av tillgång till metadonet.

Filmen är ovanligt explicit i det att missbrukarna filmas när de så kallat somnar av, ”drifting off” på sitt rus. Personer intervjuas när de tagit drogerna och talar väldigt sammanhängande tills ruset sätter in och de på ett läskigt sätt plötsligt somnar in medan kameran rullar.

En intressant aspekt som man kan se är hur missbruket påverkar kroppen. I Pierre Bourdieus anda kan man kanske tala om en missbrukares habitus, de rent kroppsliga vanor som så att säga sätter sig i missbrukarens kropp. Man kan ibland ganska tydligt se när människor har varit inblandade i långvarigt och tungt drogmissbruk även om detta inte gäller alla och alltid. Det är främst ansikte och i viss utsträckning blåmärken och nålstickshål (även om dessa mer framgångsrikt kan döljas med hjälp av kläder) som avslöjar ett långvarigt missbruk. Detta kanske skulle kunna ses i termer av dels den påverkan på kroppen som intagande av drogerna innebär samt vad som kan kallas ”bodily neglect”. En av personerna i filmen lyckas att ta sig ur sitt missbruk och i denna omvandling kan man se ett pånyttfött fokus på hans egna utseende. Vi får se när han går till tandläkaren och fixar till sina tänder och kan se att han i större utsträckning bryr sig om hur han klär sig. En annan man i gruppen kommer tillbaka från avgiftning och ser väldigt annorlunda ut i ansiktet. De andra säger att han har ”the glow”, att han är ”shining like a new person”. Berättarrösten beskriver honom som en omslagspojke för avgiftning.

Den här förändringsprocessen från missbruk till en vilja till ett normalt liv är intressant. I filmen betonas hur dessa människor strävar efter ett normalt liv, hur nu det ska tolkas. Som exempel tas vad de flesta skulle kalla ett ytterst ordinärt liv, att ha någonstans att bo, att ha ett arbete att gå till, att ha en familj som bryr sig om en. Att nå detta liv blir för missbrukarna en extremt svår kamp. Ju längre de använder drogerna, desto mer vilja till förändring behöver de. Men ju längre de använder drogerna desto mindre verkar möjligheterna till förändring bli eftersom drogerna till synes rent biologiskt och psykiskt bryter ned möjligheterna. Viljan må finnas där ("I’m getting too old for this shit. I want to get off the drugs"), men den ansträngning som behövs, med eller utan gruppterapi och hjälp från andra, blir allt för stor.

Här tycker jag mig se en givande paradox i talet om ”det ordinära” i filmen. Det engelska ord som används om vad missbrukarna i terapigruppen sysslar med är ”recovery”, som på svenska kan översättas som tillfrisknande, bättring eller återhämtning. Det intressanta är vad som ska ses som en återhämtning och vad det är som man försöker återhämta eller tillfriskna ifrån. Filmen beskriver detta ”recovery” som något som inte alltid följer det koherenta narrativa mönster som en film brukar vilja följa. Tillfrisknandet blir (för?) ordinärt i sina cykler av en stark vilja till att bli av med missbruket (eller metadonet, som kanske inte bör ses som missbruk, om det inte används tillsammans med benzos?), avgiftning och misslyckande att ta sig ur med resultatet att de återfaller.

Kanske kan man kalla detta ”the ordinary of the unordinary”, det ordinära i det oordinära. De missbrukande kan känna sig fast i en tillvaro som för dem ter sig väldigt ordinär i dagar som ser ungefär lika dana ut och som är inrutade efter vissa mönster av tillskansande av metadon och eventuella antidepressiva medel. Detta trots att de för icke-missbrukande ofta ses som levande en ytterst oordinär eller onormal tillvaro. Men det som man längtar efter är kanske en annan ordinär tillvaro, den som de flesta av oss lever, med fast bostad, arbete och människor runt omkring oss som bryr sig om hurvida man mår bra eller inte.

Film: American drug war

En intressant genomgång av amerikansk drogpolitik på ett slags makroplan är American drug war - The last white hope. Titeln anspelar på USA:s mest kände drogsmugglare som anklagas för att ha startat crack cocaine-epidemin med start under tidigt 80-tal. Han menar på att det så kallade kriget mot droger är ett sätt för den vita elit som styr drogpolitiken i landet att trycka ner den afro-amerikanska befolkningen. Dokumentären är gjort av Kevin Booth, för mig känd för sitt engagemang i att distribuera material av ståuppkomikern och drogfilosofen Bill Hicks via företaget Sacred Cow. Många av de trådar filmen tar upp är sådant som Hicks tog upp i sina föreställningar, som frågan om droglegalisering och hurvida cannabis bör ses som farligare än tobak och alkohol. Men Booth använder sin egen familjs historia och berättar om hur hans bror till slut dog i sviterna av allvarligt drogmissbruk och hur hans föräldrar genom stort alkoholintag förmodligen förkortade sina liv avsevärt.

Det personliga kopplas så till det storpolitiska spelet kring USA:s droglagar. En rad experter som främst för fram en oortodox agenda får säga sitt om hur politiken förs. Det så kallade fängelseindustriella komplexet (prison industrial complex) tas upp som ett exempel på hur fängelserna fylls av icke-våldsamma droganvändare (non-violent drug users). Det här begreppet är intressant eftersom det implicit för fram frågan om dessa människor egentligen inte bör sitta i fängelse utan istället är i större behov av vård. Men ur ett strikt juridiskt synsätt borde det vara relativt irrelevant om de är icke-våldsamma eller ej, de har ju fängslats för innehav eller användning av droger, eventuell våldsverkning har bara betydelse för deras strafflängd. Här verkar begreppet innebära ett slags omskrivning för marijuanaanvändare, jag har svårt att tro att normalt sett väldigt icke-våldsamma heroinanvändare är det första man tänker på.

Det storpolitiska tas upp i hurvida högt ställda intressen är intimt sammankopplade med införsel av droger i landet. Iran-Contrasaffären tas upp som bevis på att CIA använde kokainsmuggling från Nicaragua för att stödja Contras. Även USA:s invasion av Afghanistan tas upp som ett exempel på hur amerikansk utrikespolitik baserad på våld och krigsföring får konsekvenser i det att odling av opiumvallmo inte tilläts i samma utsträckning under Talibanregimen. Ett annat ämne som tas upp är medicinsk marijuana som bland annat kan användas för att minska symptomen av illamående för cancerpatienter. Människor som kämpar för att drogen ska kunna användas intervjuas liksom personer som själva använder den i medicinskt syfte.

Här kan man även skymta en intressant diskurs om ”organiska” droger ställda emot syntetiska. Booth tar upp den holländska modellen som har anammat en metod mer influerad av ”kristet tänkande” och som (vid tiden för filmandet) tolererade de ”organiska” drogerna cannabis (hashish och marijuana) samt psykadeliska svampar i form av ”magic mushrooms”. Det här skulle kunna kritiseras för visst feltänk i det att organiska droger ses som mindre skadliga än syntetiska i anropandet av ett slags implicit new age- eller hippiefilosoferande i McKennask anda. Detta är nog inte riktigt vad som menas ändå, kritiken i filmen ligger mer åt att visa på hur syntetiska droger i from av antidepressiva och smärtstillande medel statistiskt sett åstadkommer mycket mer skada än cannabis och svampar.

Filmen tar så klart upp många fler trådar angående kriget mot droger och kan ses som en intressant och framförallt kritisk introduktion till den amerikanska situationen. Ladda ner från OneBigTorrent.

Ölkrig

In intressant dokumentärfilm som behandlar den amerikanska bryggeribranschen från en ekonomisk utgångspunkt är Beer Wars. Entreprenören Anat Baron leder en genom en industri som allt mer domineras av tre stora öltillverkare, Anheuser-Busch som bland annat gör Budwieser, Miller och Coors (verkar ha gått ihop efter att dokumentären gjordes). Sistnämnda företag är kanske inte så känt i just Sverige men ett om än udda exempel på deras omfång är att Belfasts ishockeylag bär deras namn. Dessa tre, även kända som ”the big three” har 78 % av den amerikanska ölmarknaden. Detta medan så kallade mikrobryggerier som tillverkar ”craft beer”, oftast olika former av ale står för fem procent av den öl som säljs. Så frågan som ställs är om dessa mindre bryggerier, här representerade av privatpersoner och tillika eldsjälar, kan hota detta oligopol.

En talande och intressant diskursiv aspekt av detta är hur öltillverkning framställs som ett totalt krig. Metaforer som ”trench warfare”, kampen om hyllplats på stormarknader som ”battlefield”, och ”category killers” som innebär att de stora tillverkarna börjar göra öl som liknar en annan för att ta marknadsandelar, något som innebär ett ”threat” eller hot mot de mindre bryggerierna används.

Men filmen framstår som en hyllning av det småskaliga entreprenörskapet som ska stå upp emot de stora tillverkarnas smaklösa ”ligth beer”, som alltid handlar om den så populära lagern. Nyliberala och entreprenörskramande människor som verkar väl representerade inom den svenska högern gillar nog den här filmen. En talande scen visar hur självutnämnda Miller, Bud- eller Coors-män och kvinnor gång efter gång identifierar fel öl i ett blindtest. För mikrobryggerierna verkar det handla om ”flavour against share holder value” och de ser masstillverkningen som något som förvandlar ölet till endast en vara, ”just a commodity”.

Andra intressanta spår som tas upp är den stora roll som själva varumärket får i form av olika ”brands”. Eftersom de stora bryggeriernas öl är så pass lika i smak börjar det allt mer handla om att skilja ut sig från mängden i form av hur mycket hyllplats man kan ta upp genom större förpackningar (som 12 eller 24-pack), färgglada och specialdesignade flaskor och förpackningar och olika tekniska lösningar som gör att ölen kan serveras så kall som möjligt. Detta är förstås något ironiskt eftersom det får de redan smaklösa amerikanska ölen (det gamla skämtet ”..similar to having sex in a canoe, it’s fucking close to water”) att smaka ännu mindre. Törstsläckande mer i likhet med läsk (”quench your thirst!”), vad som kanske kan kallas en ”säsongifiering” av öldrickande (sommar, musikfestivaler (tänk på de stora tillverkarnas sponsorprogram för festivaler)) och alkoholintag verkar ta överhanden. Sponsring är också en stor del av ölets koppling till sport, i princip alla stora sporter i USA sponsras av öltillverkare, här är Super Bowl (Coors) ett lysande exempel.

Ladda ner på OneBigTorrent!

Snus

Snuset är en intressant drog som väcker intressanta frågor om överstatlig politik, social klass, klyftor mellan landsbygd och stad och till viss del genusfrågor.

Snuset, som har en av sina rötter i det till främsta del spanska och franska bruket av luktsnus som drogs in genom näsan, visar tydlig på hur social klass speglas genom droger. Det tidiga snusanvändandet under 1500-talet fram till franska revolutionen var till största del en sysselsättning för hovet och överklassen. För den arbetande klassen var tuggtobak mycket vanligare. I Sverige kan man än idag se klasskillnader som denna. För 50-60 år sedan var snusande starkt förknippat med arbetarklassen och kanske främst med landsbygden. Direktörer och annat fint folk rökte i stället cigarrer, cigariller eller cigaretter. Idag har vi ett omvänt scenario, det är arbetarklassen som i störst utsträckning röker medan snusandet ökar inom medelklassen.

Det här skulle kunna bero på att mycket snus har förpassats till de små tepåsliknande behållare som kallas portionspåsar. Det är inte svårt att se hur en borgerlig attityd till smuts och äckel kan retas av snusandet. När det gäller lössnuset så finns ganska stor risk för en nybörjare att få kladdiga och bruna fingrar, vana snusare riskerar att tänderna blir missfärgade. Snus fastnar mellan tänderna och kan få chefen att förskräckt möta ens leende. Dessutom ska prillan göras av med så småningom, denna bruna klump av tobak och saliv får säkert många att titta både en och två gånger. Den som börjar snusa löst kanske upptäcker att det krävs en hel del träning för att få till en godkänd prilla. Med sociologen Erving Goffmans term skulle man kunna hävda att en viss portion av övning kan behövas ”backstage” innan man kommer ut som snusare och stoppar upp en prilla under läppen. En del kanske till och med tränar på att med en bara en hand forma till prillan för att få till en ”bonnsnus”. Ett talande exempel på hur man har försökt komma ifrån snusets smutsighet är metoden som dök upp på 70-talet att använda en spruta med avklippt topp för att så att säga injicera snuset i munnen. Men när den tunga injicerade narkotikan blev ett växande problem blev det svårare att få tag på sprutor. Detta verktyg började sedan att massproduceras och går idag under namnet Prismaster. Själv har jag dock aldrig sett en sådan användas.

Så snusets klassresa skulle kunna förklaras med att allt fler snustillverkare vänder sig till dem som snusar portionssnus. Till och med en del som vanligtvis snusar löst kan känna sig manade att använda den kanske lite mer ”civiliserade” portionspåsen vid finare tillfällen som bröllop eller styrelsemöten. En annan renlighetsaspekt kan ses i snusdosans utformning, idag har de flesta ett extra lock där använda prillor kan förvaras i väntan på slutgiltig destruktion. Detta gläder kanske framförallt efter att rökförbudet på restauranger och andra offentliga lokaler har förpassat askkoppen till uteserveringen eller museet.

Tydliga genusmarkeringar kan ses i snusandet. På ett estetiskt plan kan man skönja att en del kvinnor placerar prillan i underläppen av rädsla för att den ska sticka ut för mycket. Detta kan förstås även användas för att markera att avståndstagande från de skönhetsnormer som råder, att ha en väl synlig prilla under läppen kan kanske tolkas som ett återtagande av en praxis som i stor utsträckning symboliserar maskulinitet eller arbetarklassideal. Dock aktar den närmast i monopolställning befinnande snustillverkaren Swedish Match sig för att lansera något typiskt ”tjejsnus”. Detta till trots kan man ana implicita kvinnotillvända snusmärken som Catch, vars påsar är lite mindre i så kallade ”mini portion” och är smaksatta med smaker som vanilj, mint eller eucalyptus.

Snusets historia i Sverige är intressant om man som Janne Sundling i boken Snus tar det mytomspunna året 1968 som startpunkt för snusets växande popularitet. Sedan 1920-talet minskade snuskonsumptionen stadigt, men i slutet av 60-talet vände det. Det var då som riskerna med röktobak uppmärksammades i större skala. Sundling går så långt att han hävdar att en annan anledning till snusets ökande popularitet finns att hitta i den vänstervåg som växte sig starkare. Genom att rata rökningen med sin amerikanska Marlboroman kunde man ansluta sig till en estetik i sitt tobaksintag som klingade bättre med svensk arbetarklass.

Intressant är också att försök att från amerikanska snustillverkare ta marknadsandelar i Sverige och Norden alltid har fallerat. Snuset kan ses som något lika svenskt som surströmmingen och nubben. Som nog är bekant råder det försäljningsförbud för snus inom EU. Detta blev en relativt stor fråga inför Sveriges medlemskap i EG då Sverige fick ett permanent undantag för denna folkliga tradition. Finland tryckte inte på den här punkten tillräckligt mycket och där är det olagligt att sälja snus. Åland har i och med sin autonomi kunnat ställa sig utanför förbudet men fick till slut upphöra med försäljningen. Dock finns det kryphål, försäljningen har kunnat fortsätta på färjorna mellan Åland och Sverige, men enbart ute på svenskt vatten. I Danmark säljs snus också även om förbudet officiellt gäller där, även här utnyttjas ett kryphål i det att man inte anser snus vara en ”ny” tobaksprodukt utan en del av dansk tradition. Värt att notera är att Norge så klart inte står under EU:s regler men att Swedish Match så kallat legoproducerar merparten av de norska snusmärkena.

Det är intressant att detta ”hot” från EU angående det svenska snuset inte har förts fram som en parallell i debatten kring växtdrogen khat. Khat används till största delen av invandrade somalier och personer från Afrikas horn. Bruket är djupt förankrat i bland annat somalisk kultur och snabba transporter som går från Afrika via Holland, Tyskland eller Danmark gör att khat kan tuggas även i Sverige. Trots att de psykoaktiva effekterna av drogen är relativt svaga om än amfetaminliknande i sitt rus är drogen förbjuden i Sverige till skillnad från till exempel Storbritannien där själva plantan är laglig men inte utvinnande av de psykoaktiva ämnena (främst katinon och katin) i sig.

Här funderar jag på om förbudet eventuellt kan ha att göra med dess relativt snabba introduktion i Sverige, till skillnad från snuset som har gamla anor. Även ett främmandegörande av främst somalisk kultur och sedvänjor skulle kunna vara involverade här. Parallellen till snus ser jag i ett (över)statligt ingripande i en folkgrupps bruk av en drog. Parollen som användes av trogna snusare under förhandlingarna om EG-medlemskap, ”EU? Inte utan mitt snus!”, skulle kunna översättas till något som ”Svensk medborgare? (integration) inte utan mitt khat!”. För att inte låta alltför khatpositiv kan det vara på sin plats att framhålla att drogen har visats i viss mån fördjupa utanförskap och skapa ekonomiska problem genom missbruk, precis som med snuset är allting inte positivt.

Läs för övrigt Janne Sundlings bok om snus, den ger en bra och vettig introduktion till snuset och tar upp fler intressanta punkter än de jag har tagit upp här.

Sundling, Janne (2003) Snus, Stockholm: Atlas.