Snus

Snuset är en intressant drog som väcker intressanta frågor om överstatlig politik, social klass, klyftor mellan landsbygd och stad och till viss del genusfrågor.

Snuset, som har en av sina rötter i det till främsta del spanska och franska bruket av luktsnus som drogs in genom näsan, visar tydlig på hur social klass speglas genom droger. Det tidiga snusanvändandet under 1500-talet fram till franska revolutionen var till största del en sysselsättning för hovet och överklassen. För den arbetande klassen var tuggtobak mycket vanligare. I Sverige kan man än idag se klasskillnader som denna. För 50-60 år sedan var snusande starkt förknippat med arbetarklassen och kanske främst med landsbygden. Direktörer och annat fint folk rökte i stället cigarrer, cigariller eller cigaretter. Idag har vi ett omvänt scenario, det är arbetarklassen som i störst utsträckning röker medan snusandet ökar inom medelklassen.

Det här skulle kunna bero på att mycket snus har förpassats till de små tepåsliknande behållare som kallas portionspåsar. Det är inte svårt att se hur en borgerlig attityd till smuts och äckel kan retas av snusandet. När det gäller lössnuset så finns ganska stor risk för en nybörjare att få kladdiga och bruna fingrar, vana snusare riskerar att tänderna blir missfärgade. Snus fastnar mellan tänderna och kan få chefen att förskräckt möta ens leende. Dessutom ska prillan göras av med så småningom, denna bruna klump av tobak och saliv får säkert många att titta både en och två gånger. Den som börjar snusa löst kanske upptäcker att det krävs en hel del träning för att få till en godkänd prilla. Med sociologen Erving Goffmans term skulle man kunna hävda att en viss portion av övning kan behövas ”backstage” innan man kommer ut som snusare och stoppar upp en prilla under läppen. En del kanske till och med tränar på att med en bara en hand forma till prillan för att få till en ”bonnsnus”. Ett talande exempel på hur man har försökt komma ifrån snusets smutsighet är metoden som dök upp på 70-talet att använda en spruta med avklippt topp för att så att säga injicera snuset i munnen. Men när den tunga injicerade narkotikan blev ett växande problem blev det svårare att få tag på sprutor. Detta verktyg började sedan att massproduceras och går idag under namnet Prismaster. Själv har jag dock aldrig sett en sådan användas.

Så snusets klassresa skulle kunna förklaras med att allt fler snustillverkare vänder sig till dem som snusar portionssnus. Till och med en del som vanligtvis snusar löst kan känna sig manade att använda den kanske lite mer ”civiliserade” portionspåsen vid finare tillfällen som bröllop eller styrelsemöten. En annan renlighetsaspekt kan ses i snusdosans utformning, idag har de flesta ett extra lock där använda prillor kan förvaras i väntan på slutgiltig destruktion. Detta gläder kanske framförallt efter att rökförbudet på restauranger och andra offentliga lokaler har förpassat askkoppen till uteserveringen eller museet.

Tydliga genusmarkeringar kan ses i snusandet. På ett estetiskt plan kan man skönja att en del kvinnor placerar prillan i underläppen av rädsla för att den ska sticka ut för mycket. Detta kan förstås även användas för att markera att avståndstagande från de skönhetsnormer som råder, att ha en väl synlig prilla under läppen kan kanske tolkas som ett återtagande av en praxis som i stor utsträckning symboliserar maskulinitet eller arbetarklassideal. Dock aktar den närmast i monopolställning befinnande snustillverkaren Swedish Match sig för att lansera något typiskt ”tjejsnus”. Detta till trots kan man ana implicita kvinnotillvända snusmärken som Catch, vars påsar är lite mindre i så kallade ”mini portion” och är smaksatta med smaker som vanilj, mint eller eucalyptus.

Snusets historia i Sverige är intressant om man som Janne Sundling i boken Snus tar det mytomspunna året 1968 som startpunkt för snusets växande popularitet. Sedan 1920-talet minskade snuskonsumptionen stadigt, men i slutet av 60-talet vände det. Det var då som riskerna med röktobak uppmärksammades i större skala. Sundling går så långt att han hävdar att en annan anledning till snusets ökande popularitet finns att hitta i den vänstervåg som växte sig starkare. Genom att rata rökningen med sin amerikanska Marlboroman kunde man ansluta sig till en estetik i sitt tobaksintag som klingade bättre med svensk arbetarklass.

Intressant är också att försök att från amerikanska snustillverkare ta marknadsandelar i Sverige och Norden alltid har fallerat. Snuset kan ses som något lika svenskt som surströmmingen och nubben. Som nog är bekant råder det försäljningsförbud för snus inom EU. Detta blev en relativt stor fråga inför Sveriges medlemskap i EG då Sverige fick ett permanent undantag för denna folkliga tradition. Finland tryckte inte på den här punkten tillräckligt mycket och där är det olagligt att sälja snus. Åland har i och med sin autonomi kunnat ställa sig utanför förbudet men fick till slut upphöra med försäljningen. Dock finns det kryphål, försäljningen har kunnat fortsätta på färjorna mellan Åland och Sverige, men enbart ute på svenskt vatten. I Danmark säljs snus också även om förbudet officiellt gäller där, även här utnyttjas ett kryphål i det att man inte anser snus vara en ”ny” tobaksprodukt utan en del av dansk tradition. Värt att notera är att Norge så klart inte står under EU:s regler men att Swedish Match så kallat legoproducerar merparten av de norska snusmärkena.

Det är intressant att detta ”hot” från EU angående det svenska snuset inte har förts fram som en parallell i debatten kring växtdrogen khat. Khat används till största delen av invandrade somalier och personer från Afrikas horn. Bruket är djupt förankrat i bland annat somalisk kultur och snabba transporter som går från Afrika via Holland, Tyskland eller Danmark gör att khat kan tuggas även i Sverige. Trots att de psykoaktiva effekterna av drogen är relativt svaga om än amfetaminliknande i sitt rus är drogen förbjuden i Sverige till skillnad från till exempel Storbritannien där själva plantan är laglig men inte utvinnande av de psykoaktiva ämnena (främst katinon och katin) i sig.

Här funderar jag på om förbudet eventuellt kan ha att göra med dess relativt snabba introduktion i Sverige, till skillnad från snuset som har gamla anor. Även ett främmandegörande av främst somalisk kultur och sedvänjor skulle kunna vara involverade här. Parallellen till snus ser jag i ett (över)statligt ingripande i en folkgrupps bruk av en drog. Parollen som användes av trogna snusare under förhandlingarna om EG-medlemskap, ”EU? Inte utan mitt snus!”, skulle kunna översättas till något som ”Svensk medborgare? (integration) inte utan mitt khat!”. För att inte låta alltför khatpositiv kan det vara på sin plats att framhålla att drogen har visats i viss mån fördjupa utanförskap och skapa ekonomiska problem genom missbruk, precis som med snuset är allting inte positivt.

Läs för övrigt Janne Sundlings bok om snus, den ger en bra och vettig introduktion till snuset och tar upp fler intressanta punkter än de jag har tagit upp här.

Sundling, Janne (2003) Snus, Stockholm: Atlas.