En intressant genomgång av amerikansk drogpolitik på ett slags makroplan är American drug war - The last white hope. Titeln anspelar på USA:s mest kände drogsmugglare som anklagas för att ha startat crack cocaine-epidemin med start under tidigt 80-tal. Han menar på att det så kallade kriget mot droger är ett sätt för den vita elit som styr drogpolitiken i landet att trycka ner den afro-amerikanska befolkningen. Dokumentären är gjort av Kevin Booth, för mig känd för sitt engagemang i att distribuera material av ståuppkomikern och drogfilosofen Bill Hicks via företaget Sacred Cow. Många av de trådar filmen tar upp är sådant som Hicks tog upp i sina föreställningar, som frågan om droglegalisering och hurvida cannabis bör ses som farligare än tobak och alkohol. Men Booth använder sin egen familjs historia och berättar om hur hans bror till slut dog i sviterna av allvarligt drogmissbruk och hur hans föräldrar genom stort alkoholintag förmodligen förkortade sina liv avsevärt.
Det personliga kopplas så till det storpolitiska spelet kring USA:s droglagar. En rad experter som främst för fram en oortodox agenda får säga sitt om hur politiken förs. Det så kallade fängelseindustriella komplexet (prison industrial complex) tas upp som ett exempel på hur fängelserna fylls av icke-våldsamma droganvändare (non-violent drug users). Det här begreppet är intressant eftersom det implicit för fram frågan om dessa människor egentligen inte bör sitta i fängelse utan istället är i större behov av vård. Men ur ett strikt juridiskt synsätt borde det vara relativt irrelevant om de är icke-våldsamma eller ej, de har ju fängslats för innehav eller användning av droger, eventuell våldsverkning har bara betydelse för deras strafflängd. Här verkar begreppet innebära ett slags omskrivning för marijuanaanvändare, jag har svårt att tro att normalt sett väldigt icke-våldsamma heroinanvändare är det första man tänker på.
Det storpolitiska tas upp i hurvida högt ställda intressen är intimt sammankopplade med införsel av droger i landet. Iran-Contrasaffären tas upp som bevis på att CIA använde kokainsmuggling från Nicaragua för att stödja Contras. Även USA:s invasion av Afghanistan tas upp som ett exempel på hur amerikansk utrikespolitik baserad på våld och krigsföring får konsekvenser i det att odling av opiumvallmo inte tilläts i samma utsträckning under Talibanregimen. Ett annat ämne som tas upp är medicinsk marijuana som bland annat kan användas för att minska symptomen av illamående för cancerpatienter. Människor som kämpar för att drogen ska kunna användas intervjuas liksom personer som själva använder den i medicinskt syfte.
Här kan man även skymta en intressant diskurs om ”organiska” droger ställda emot syntetiska. Booth tar upp den holländska modellen som har anammat en metod mer influerad av ”kristet tänkande” och som (vid tiden för filmandet) tolererade de ”organiska” drogerna cannabis (hashish och marijuana) samt psykadeliska svampar i form av ”magic mushrooms”. Det här skulle kunna kritiseras för visst feltänk i det att organiska droger ses som mindre skadliga än syntetiska i anropandet av ett slags implicit new age- eller hippiefilosoferande i McKennask anda. Detta är nog inte riktigt vad som menas ändå, kritiken i filmen ligger mer åt att visa på hur syntetiska droger i from av antidepressiva och smärtstillande medel statistiskt sett åstadkommer mycket mer skada än cannabis och svampar.
Filmen tar så klart upp många fler trådar angående kriget mot droger och kan ses som en intressant och framförallt kritisk introduktion till den amerikanska situationen. Ladda ner från OneBigTorrent.
onsdag 22 juli 2009
måndag 13 juli 2009
Ölkrig
In intressant dokumentärfilm som behandlar den amerikanska bryggeribranschen från en ekonomisk utgångspunkt är Beer Wars. Entreprenören Anat Baron leder en genom en industri som allt mer domineras av tre stora öltillverkare, Anheuser-Busch som bland annat gör Budwieser, Miller och Coors (verkar ha gått ihop efter att dokumentären gjordes). Sistnämnda företag är kanske inte så känt i just Sverige men ett om än udda exempel på deras omfång är att Belfasts ishockeylag bär deras namn. Dessa tre, även kända som ”the big three” har 78 % av den amerikanska ölmarknaden. Detta medan så kallade mikrobryggerier som tillverkar ”craft beer”, oftast olika former av ale står för fem procent av den öl som säljs. Så frågan som ställs är om dessa mindre bryggerier, här representerade av privatpersoner och tillika eldsjälar, kan hota detta oligopol.
En talande och intressant diskursiv aspekt av detta är hur öltillverkning framställs som ett totalt krig. Metaforer som ”trench warfare”, kampen om hyllplats på stormarknader som ”battlefield”, och ”category killers” som innebär att de stora tillverkarna börjar göra öl som liknar en annan för att ta marknadsandelar, något som innebär ett ”threat” eller hot mot de mindre bryggerierna används.
Men filmen framstår som en hyllning av det småskaliga entreprenörskapet som ska stå upp emot de stora tillverkarnas smaklösa ”ligth beer”, som alltid handlar om den så populära lagern. Nyliberala och entreprenörskramande människor som verkar väl representerade inom den svenska högern gillar nog den här filmen. En talande scen visar hur självutnämnda Miller, Bud- eller Coors-män och kvinnor gång efter gång identifierar fel öl i ett blindtest. För mikrobryggerierna verkar det handla om ”flavour against share holder value” och de ser masstillverkningen som något som förvandlar ölet till endast en vara, ”just a commodity”.
Andra intressanta spår som tas upp är den stora roll som själva varumärket får i form av olika ”brands”. Eftersom de stora bryggeriernas öl är så pass lika i smak börjar det allt mer handla om att skilja ut sig från mängden i form av hur mycket hyllplats man kan ta upp genom större förpackningar (som 12 eller 24-pack), färgglada och specialdesignade flaskor och förpackningar och olika tekniska lösningar som gör att ölen kan serveras så kall som möjligt. Detta är förstås något ironiskt eftersom det får de redan smaklösa amerikanska ölen (det gamla skämtet ”..similar to having sex in a canoe, it’s fucking close to water”) att smaka ännu mindre. Törstsläckande mer i likhet med läsk (”quench your thirst!”), vad som kanske kan kallas en ”säsongifiering” av öldrickande (sommar, musikfestivaler (tänk på de stora tillverkarnas sponsorprogram för festivaler)) och alkoholintag verkar ta överhanden. Sponsring är också en stor del av ölets koppling till sport, i princip alla stora sporter i USA sponsras av öltillverkare, här är Super Bowl (Coors) ett lysande exempel.
Ladda ner på OneBigTorrent!
En talande och intressant diskursiv aspekt av detta är hur öltillverkning framställs som ett totalt krig. Metaforer som ”trench warfare”, kampen om hyllplats på stormarknader som ”battlefield”, och ”category killers” som innebär att de stora tillverkarna börjar göra öl som liknar en annan för att ta marknadsandelar, något som innebär ett ”threat” eller hot mot de mindre bryggerierna används.
Men filmen framstår som en hyllning av det småskaliga entreprenörskapet som ska stå upp emot de stora tillverkarnas smaklösa ”ligth beer”, som alltid handlar om den så populära lagern. Nyliberala och entreprenörskramande människor som verkar väl representerade inom den svenska högern gillar nog den här filmen. En talande scen visar hur självutnämnda Miller, Bud- eller Coors-män och kvinnor gång efter gång identifierar fel öl i ett blindtest. För mikrobryggerierna verkar det handla om ”flavour against share holder value” och de ser masstillverkningen som något som förvandlar ölet till endast en vara, ”just a commodity”.
Andra intressanta spår som tas upp är den stora roll som själva varumärket får i form av olika ”brands”. Eftersom de stora bryggeriernas öl är så pass lika i smak börjar det allt mer handla om att skilja ut sig från mängden i form av hur mycket hyllplats man kan ta upp genom större förpackningar (som 12 eller 24-pack), färgglada och specialdesignade flaskor och förpackningar och olika tekniska lösningar som gör att ölen kan serveras så kall som möjligt. Detta är förstås något ironiskt eftersom det får de redan smaklösa amerikanska ölen (det gamla skämtet ”..similar to having sex in a canoe, it’s fucking close to water”) att smaka ännu mindre. Törstsläckande mer i likhet med läsk (”quench your thirst!”), vad som kanske kan kallas en ”säsongifiering” av öldrickande (sommar, musikfestivaler (tänk på de stora tillverkarnas sponsorprogram för festivaler)) och alkoholintag verkar ta överhanden. Sponsring är också en stor del av ölets koppling till sport, i princip alla stora sporter i USA sponsras av öltillverkare, här är Super Bowl (Coors) ett lysande exempel.
Ladda ner på OneBigTorrent!
tisdag 7 juli 2009
Snus
Snuset är en intressant drog som väcker intressanta frågor om överstatlig politik, social klass, klyftor mellan landsbygd och stad och till viss del genusfrågor.
Snuset, som har en av sina rötter i det till främsta del spanska och franska bruket av luktsnus som drogs in genom näsan, visar tydlig på hur social klass speglas genom droger. Det tidiga snusanvändandet under 1500-talet fram till franska revolutionen var till största del en sysselsättning för hovet och överklassen. För den arbetande klassen var tuggtobak mycket vanligare. I Sverige kan man än idag se klasskillnader som denna. För 50-60 år sedan var snusande starkt förknippat med arbetarklassen och kanske främst med landsbygden. Direktörer och annat fint folk rökte i stället cigarrer, cigariller eller cigaretter. Idag har vi ett omvänt scenario, det är arbetarklassen som i störst utsträckning röker medan snusandet ökar inom medelklassen.
Det här skulle kunna bero på att mycket snus har förpassats till de små tepåsliknande behållare som kallas portionspåsar. Det är inte svårt att se hur en borgerlig attityd till smuts och äckel kan retas av snusandet. När det gäller lössnuset så finns ganska stor risk för en nybörjare att få kladdiga och bruna fingrar, vana snusare riskerar att tänderna blir missfärgade. Snus fastnar mellan tänderna och kan få chefen att förskräckt möta ens leende. Dessutom ska prillan göras av med så småningom, denna bruna klump av tobak och saliv får säkert många att titta både en och två gånger. Den som börjar snusa löst kanske upptäcker att det krävs en hel del träning för att få till en godkänd prilla. Med sociologen Erving Goffmans term skulle man kunna hävda att en viss portion av övning kan behövas ”backstage” innan man kommer ut som snusare och stoppar upp en prilla under läppen. En del kanske till och med tränar på att med en bara en hand forma till prillan för att få till en ”bonnsnus”. Ett talande exempel på hur man har försökt komma ifrån snusets smutsighet är metoden som dök upp på 70-talet att använda en spruta med avklippt topp för att så att säga injicera snuset i munnen. Men när den tunga injicerade narkotikan blev ett växande problem blev det svårare att få tag på sprutor. Detta verktyg började sedan att massproduceras och går idag under namnet Prismaster. Själv har jag dock aldrig sett en sådan användas.
Så snusets klassresa skulle kunna förklaras med att allt fler snustillverkare vänder sig till dem som snusar portionssnus. Till och med en del som vanligtvis snusar löst kan känna sig manade att använda den kanske lite mer ”civiliserade” portionspåsen vid finare tillfällen som bröllop eller styrelsemöten. En annan renlighetsaspekt kan ses i snusdosans utformning, idag har de flesta ett extra lock där använda prillor kan förvaras i väntan på slutgiltig destruktion. Detta gläder kanske framförallt efter att rökförbudet på restauranger och andra offentliga lokaler har förpassat askkoppen till uteserveringen eller museet.
Tydliga genusmarkeringar kan ses i snusandet. På ett estetiskt plan kan man skönja att en del kvinnor placerar prillan i underläppen av rädsla för att den ska sticka ut för mycket. Detta kan förstås även användas för att markera att avståndstagande från de skönhetsnormer som råder, att ha en väl synlig prilla under läppen kan kanske tolkas som ett återtagande av en praxis som i stor utsträckning symboliserar maskulinitet eller arbetarklassideal. Dock aktar den närmast i monopolställning befinnande snustillverkaren Swedish Match sig för att lansera något typiskt ”tjejsnus”. Detta till trots kan man ana implicita kvinnotillvända snusmärken som Catch, vars påsar är lite mindre i så kallade ”mini portion” och är smaksatta med smaker som vanilj, mint eller eucalyptus.
Snusets historia i Sverige är intressant om man som Janne Sundling i boken Snus tar det mytomspunna året 1968 som startpunkt för snusets växande popularitet. Sedan 1920-talet minskade snuskonsumptionen stadigt, men i slutet av 60-talet vände det. Det var då som riskerna med röktobak uppmärksammades i större skala. Sundling går så långt att han hävdar att en annan anledning till snusets ökande popularitet finns att hitta i den vänstervåg som växte sig starkare. Genom att rata rökningen med sin amerikanska Marlboroman kunde man ansluta sig till en estetik i sitt tobaksintag som klingade bättre med svensk arbetarklass.
Intressant är också att försök att från amerikanska snustillverkare ta marknadsandelar i Sverige och Norden alltid har fallerat. Snuset kan ses som något lika svenskt som surströmmingen och nubben. Som nog är bekant råder det försäljningsförbud för snus inom EU. Detta blev en relativt stor fråga inför Sveriges medlemskap i EG då Sverige fick ett permanent undantag för denna folkliga tradition. Finland tryckte inte på den här punkten tillräckligt mycket och där är det olagligt att sälja snus. Åland har i och med sin autonomi kunnat ställa sig utanför förbudet men fick till slut upphöra med försäljningen. Dock finns det kryphål, försäljningen har kunnat fortsätta på färjorna mellan Åland och Sverige, men enbart ute på svenskt vatten. I Danmark säljs snus också även om förbudet officiellt gäller där, även här utnyttjas ett kryphål i det att man inte anser snus vara en ”ny” tobaksprodukt utan en del av dansk tradition. Värt att notera är att Norge så klart inte står under EU:s regler men att Swedish Match så kallat legoproducerar merparten av de norska snusmärkena.
Det är intressant att detta ”hot” från EU angående det svenska snuset inte har förts fram som en parallell i debatten kring växtdrogen khat. Khat används till största delen av invandrade somalier och personer från Afrikas horn. Bruket är djupt förankrat i bland annat somalisk kultur och snabba transporter som går från Afrika via Holland, Tyskland eller Danmark gör att khat kan tuggas även i Sverige. Trots att de psykoaktiva effekterna av drogen är relativt svaga om än amfetaminliknande i sitt rus är drogen förbjuden i Sverige till skillnad från till exempel Storbritannien där själva plantan är laglig men inte utvinnande av de psykoaktiva ämnena (främst katinon och katin) i sig.
Här funderar jag på om förbudet eventuellt kan ha att göra med dess relativt snabba introduktion i Sverige, till skillnad från snuset som har gamla anor. Även ett främmandegörande av främst somalisk kultur och sedvänjor skulle kunna vara involverade här. Parallellen till snus ser jag i ett (över)statligt ingripande i en folkgrupps bruk av en drog. Parollen som användes av trogna snusare under förhandlingarna om EG-medlemskap, ”EU? Inte utan mitt snus!”, skulle kunna översättas till något som ”Svensk medborgare? (integration) inte utan mitt khat!”. För att inte låta alltför khatpositiv kan det vara på sin plats att framhålla att drogen har visats i viss mån fördjupa utanförskap och skapa ekonomiska problem genom missbruk, precis som med snuset är allting inte positivt.
Läs för övrigt Janne Sundlings bok om snus, den ger en bra och vettig introduktion till snuset och tar upp fler intressanta punkter än de jag har tagit upp här.
Sundling, Janne (2003) Snus, Stockholm: Atlas.
Snuset, som har en av sina rötter i det till främsta del spanska och franska bruket av luktsnus som drogs in genom näsan, visar tydlig på hur social klass speglas genom droger. Det tidiga snusanvändandet under 1500-talet fram till franska revolutionen var till största del en sysselsättning för hovet och överklassen. För den arbetande klassen var tuggtobak mycket vanligare. I Sverige kan man än idag se klasskillnader som denna. För 50-60 år sedan var snusande starkt förknippat med arbetarklassen och kanske främst med landsbygden. Direktörer och annat fint folk rökte i stället cigarrer, cigariller eller cigaretter. Idag har vi ett omvänt scenario, det är arbetarklassen som i störst utsträckning röker medan snusandet ökar inom medelklassen.
Det här skulle kunna bero på att mycket snus har förpassats till de små tepåsliknande behållare som kallas portionspåsar. Det är inte svårt att se hur en borgerlig attityd till smuts och äckel kan retas av snusandet. När det gäller lössnuset så finns ganska stor risk för en nybörjare att få kladdiga och bruna fingrar, vana snusare riskerar att tänderna blir missfärgade. Snus fastnar mellan tänderna och kan få chefen att förskräckt möta ens leende. Dessutom ska prillan göras av med så småningom, denna bruna klump av tobak och saliv får säkert många att titta både en och två gånger. Den som börjar snusa löst kanske upptäcker att det krävs en hel del träning för att få till en godkänd prilla. Med sociologen Erving Goffmans term skulle man kunna hävda att en viss portion av övning kan behövas ”backstage” innan man kommer ut som snusare och stoppar upp en prilla under läppen. En del kanske till och med tränar på att med en bara en hand forma till prillan för att få till en ”bonnsnus”. Ett talande exempel på hur man har försökt komma ifrån snusets smutsighet är metoden som dök upp på 70-talet att använda en spruta med avklippt topp för att så att säga injicera snuset i munnen. Men när den tunga injicerade narkotikan blev ett växande problem blev det svårare att få tag på sprutor. Detta verktyg började sedan att massproduceras och går idag under namnet Prismaster. Själv har jag dock aldrig sett en sådan användas.
Så snusets klassresa skulle kunna förklaras med att allt fler snustillverkare vänder sig till dem som snusar portionssnus. Till och med en del som vanligtvis snusar löst kan känna sig manade att använda den kanske lite mer ”civiliserade” portionspåsen vid finare tillfällen som bröllop eller styrelsemöten. En annan renlighetsaspekt kan ses i snusdosans utformning, idag har de flesta ett extra lock där använda prillor kan förvaras i väntan på slutgiltig destruktion. Detta gläder kanske framförallt efter att rökförbudet på restauranger och andra offentliga lokaler har förpassat askkoppen till uteserveringen eller museet.
Tydliga genusmarkeringar kan ses i snusandet. På ett estetiskt plan kan man skönja att en del kvinnor placerar prillan i underläppen av rädsla för att den ska sticka ut för mycket. Detta kan förstås även användas för att markera att avståndstagande från de skönhetsnormer som råder, att ha en väl synlig prilla under läppen kan kanske tolkas som ett återtagande av en praxis som i stor utsträckning symboliserar maskulinitet eller arbetarklassideal. Dock aktar den närmast i monopolställning befinnande snustillverkaren Swedish Match sig för att lansera något typiskt ”tjejsnus”. Detta till trots kan man ana implicita kvinnotillvända snusmärken som Catch, vars påsar är lite mindre i så kallade ”mini portion” och är smaksatta med smaker som vanilj, mint eller eucalyptus.
Snusets historia i Sverige är intressant om man som Janne Sundling i boken Snus tar det mytomspunna året 1968 som startpunkt för snusets växande popularitet. Sedan 1920-talet minskade snuskonsumptionen stadigt, men i slutet av 60-talet vände det. Det var då som riskerna med röktobak uppmärksammades i större skala. Sundling går så långt att han hävdar att en annan anledning till snusets ökande popularitet finns att hitta i den vänstervåg som växte sig starkare. Genom att rata rökningen med sin amerikanska Marlboroman kunde man ansluta sig till en estetik i sitt tobaksintag som klingade bättre med svensk arbetarklass.
Intressant är också att försök att från amerikanska snustillverkare ta marknadsandelar i Sverige och Norden alltid har fallerat. Snuset kan ses som något lika svenskt som surströmmingen och nubben. Som nog är bekant råder det försäljningsförbud för snus inom EU. Detta blev en relativt stor fråga inför Sveriges medlemskap i EG då Sverige fick ett permanent undantag för denna folkliga tradition. Finland tryckte inte på den här punkten tillräckligt mycket och där är det olagligt att sälja snus. Åland har i och med sin autonomi kunnat ställa sig utanför förbudet men fick till slut upphöra med försäljningen. Dock finns det kryphål, försäljningen har kunnat fortsätta på färjorna mellan Åland och Sverige, men enbart ute på svenskt vatten. I Danmark säljs snus också även om förbudet officiellt gäller där, även här utnyttjas ett kryphål i det att man inte anser snus vara en ”ny” tobaksprodukt utan en del av dansk tradition. Värt att notera är att Norge så klart inte står under EU:s regler men att Swedish Match så kallat legoproducerar merparten av de norska snusmärkena.
Det är intressant att detta ”hot” från EU angående det svenska snuset inte har förts fram som en parallell i debatten kring växtdrogen khat. Khat används till största delen av invandrade somalier och personer från Afrikas horn. Bruket är djupt förankrat i bland annat somalisk kultur och snabba transporter som går från Afrika via Holland, Tyskland eller Danmark gör att khat kan tuggas även i Sverige. Trots att de psykoaktiva effekterna av drogen är relativt svaga om än amfetaminliknande i sitt rus är drogen förbjuden i Sverige till skillnad från till exempel Storbritannien där själva plantan är laglig men inte utvinnande av de psykoaktiva ämnena (främst katinon och katin) i sig.
Här funderar jag på om förbudet eventuellt kan ha att göra med dess relativt snabba introduktion i Sverige, till skillnad från snuset som har gamla anor. Även ett främmandegörande av främst somalisk kultur och sedvänjor skulle kunna vara involverade här. Parallellen till snus ser jag i ett (över)statligt ingripande i en folkgrupps bruk av en drog. Parollen som användes av trogna snusare under förhandlingarna om EG-medlemskap, ”EU? Inte utan mitt snus!”, skulle kunna översättas till något som ”Svensk medborgare? (integration) inte utan mitt khat!”. För att inte låta alltför khatpositiv kan det vara på sin plats att framhålla att drogen har visats i viss mån fördjupa utanförskap och skapa ekonomiska problem genom missbruk, precis som med snuset är allting inte positivt.
Läs för övrigt Janne Sundlings bok om snus, den ger en bra och vettig introduktion till snuset och tar upp fler intressanta punkter än de jag har tagit upp här.
Sundling, Janne (2003) Snus, Stockholm: Atlas.
söndag 28 juni 2009
En film om Bourdieu
Pierre Bourdieu har så klart en självklar plats i sociologins kanon med begrepp som habitus, hans distinktion mellan olika typer av kapital och hans forskning kring reproducerandet av social klass. Hittade en intressant dokumentärfilm om honom, Bourdieu: Sociologie est un sport de combat, som kan översättas till "Sociologi är en kampsport". Finns på The Pirate Bay.
Generation RX
En intressant dokumentär om hur psykofarmaka allt oftare skrivs ut till barn och ungdomar som diagnostiserats med olika neuropsykiatriska störningar som ADHD är Generation RX av Kevin Miller. Här granskas kopplingarna mellan myndigheter som amerikanska Food and Drug Administration (FDA) och psykofarmakaindustrin. I fallet med Prozac hade FDA kännedom om läkemedlets tendenser att skapa självmordsbenägenhet och här dras en koppling till de så kallade skolskjutningarna i USA, i relativt hög grad har gärningsmännen varit påverkade av dessa antidepressiva läkemedel som biokemiskt förändrar hjärnan.
De profitmotiv som verkar styra mycket av produktionen av dessa läkemedel som Prozac (egentligen Fluoxetin) och Ritalin ses som en del av en biologisk eller neurobiologisk diskurs som också kan ses vara en del av en tilltagande medikalisering av många sociala problem. (För en utmärkt introduktion kolla in Peter Conrads artikel ‘Medicalization and Social Control’ i Annual Review of Sociology 18: 209-232).
Här verkar det handla om att företagen som tillverkar läkemedlen vill bredda det fält av potentiella patienter som kan behandlas med så kallade "Selective serotonin reuptake inhibitors" (selektiva serotoninåterupptagshämmare) till att även inkludera barn och ungdomar. Detta sker genom att de diagnostiseras som sjuka som i fallet ADHD och kan ses som en process där sjukdomar aktivt skapas för att öppna upp nya marknader. Det ska dock nämnas att detta är något som sker på olika nivåer och i ett samspel mellan läkemedelsföretag och legitimerade doktorer och medicinsk personal. Den här processen är till synes mer åt en kommersiell sådan än en rent vetenskaplig eller medicinsk.
Dokumentären är alltså starkt kritisk till detta och medicineringen beskrivs av några intervjuade i så starka ordalag som "kemisk lobotomi" och "manipulation av medvetande". Fokus ligger alltså på en så kallad "quick fix", att komma runt kostsamma psykologiska insatser som beteendeterapi med "stimulantterapi" istället. Eftersom det neurobiologiska synsättet behandlar avvikande beteende som främst beroende på kemiska obalanser ligger det nära till hands att börja skriva ut läkemedel för att åtgärda detta.
Så kolla in filmen, den finns på The Pirate Bay.
De profitmotiv som verkar styra mycket av produktionen av dessa läkemedel som Prozac (egentligen Fluoxetin) och Ritalin ses som en del av en biologisk eller neurobiologisk diskurs som också kan ses vara en del av en tilltagande medikalisering av många sociala problem. (För en utmärkt introduktion kolla in Peter Conrads artikel ‘Medicalization and Social Control’ i Annual Review of Sociology 18: 209-232).
Här verkar det handla om att företagen som tillverkar läkemedlen vill bredda det fält av potentiella patienter som kan behandlas med så kallade "Selective serotonin reuptake inhibitors" (selektiva serotoninåterupptagshämmare) till att även inkludera barn och ungdomar. Detta sker genom att de diagnostiseras som sjuka som i fallet ADHD och kan ses som en process där sjukdomar aktivt skapas för att öppna upp nya marknader. Det ska dock nämnas att detta är något som sker på olika nivåer och i ett samspel mellan läkemedelsföretag och legitimerade doktorer och medicinsk personal. Den här processen är till synes mer åt en kommersiell sådan än en rent vetenskaplig eller medicinsk.
Dokumentären är alltså starkt kritisk till detta och medicineringen beskrivs av några intervjuade i så starka ordalag som "kemisk lobotomi" och "manipulation av medvetande". Fokus ligger alltså på en så kallad "quick fix", att komma runt kostsamma psykologiska insatser som beteendeterapi med "stimulantterapi" istället. Eftersom det neurobiologiska synsättet behandlar avvikande beteende som främst beroende på kemiska obalanser ligger det nära till hands att börja skriva ut läkemedel för att åtgärda detta.
Så kolla in filmen, den finns på The Pirate Bay.
lördag 27 juni 2009
Bengt Sändhs Snusfabrique
Sträckläser boken Snusfabrique - Världens roligaste bok om snus av trubaduren, sångförfattaren och före detta snusfabrikören Bengt Sändh och upptäcker under den putslustiga ytan en intressant bok om snustillverkning och egenföretagande. Sändh berättar på ett roligt sätt om hur han startade sin egna snusfabrik 1992, utformade sina egna recept och till slut sålde företaget till Swedish Match. Speciell är den aura av en annan tid som man får av boken, för mig verkar det milsvida väsensskilt att driva en egen snusfabrik i den egna bostaden om man jämför med den globaliserade och specialiserade tobaksvaruproduktionen av idag.
Sändh, Bengt (2007) Bengt Sändhs Snusfabrique - Världens roligaste bok om snus, Stockholm: Big Bok.
Sändh, Bengt (2007) Bengt Sändhs Snusfabrique - Världens roligaste bok om snus, Stockholm: Big Bok.
fredag 26 juni 2009
Kriget mot droger i NY Times
En intressant ledare i New York Times som diskuterar kopplingen mellan förbrytelser mot de mänskliga rättigheterna och kriget mot droger. Artikeln tar upp slående exempel på hur kriget mot droger har fått extremt negativa konsekvener på en rad områden som överfulla fängelser och dödsstraff för droganvändande. Istället stödjer författarna harm-reduction (skademinskning) och en mer human drogkontrollspolitik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
