En bok om Ettan

Boken Snuskungen - Ljunglöfs Ettan och det svenska snuset är en bok utgiven av Tobaksmuseet i Stockholm och beskriver företagets historia genom Ljunglöf-familjen som startade och under många år drev rörelsen.

Det är en stilren och stilig bok som ganska okritiskt presenterar företagets historia och med det berättar lite smått om snusets historia. Den okritiska blicken, som luktar lite av "företagsreklam fördold till bok", kommer kanske genom att tobaks- och tändsticksmuseet som utgivare stöds av Swedish Match. Utdrag ur visor, citat och uppteckningar från informanter från olika folklivsforskningsarkiv målar upp en bild av hur snuset användes av arbetarklassen. För dem var snuset fiffigt eftersom de kunde arbeta och samtidigt få i sig sitt nikotin. Den enorma ekonomiska klyftan mellan företagaren Ljunglöf och de arbetare som använde hans snus blir extremt tydlig i boken, när interiörer från Ljunglöfsfamiljens palatsliknande boningar visas med några sidor emellan bilder på rallare, stuvare och de fattiga bönder som odlade tobaken. 

1915 slog så tobaksmonopolet igenom och staten köpte upp alla snusfabriker, inklusive Ljunglöfs, som blev ännu rikare på grund av detta. Företaget som skapades fick heta AB Svenska Tobaksmonopolet. Det är intressant att notera hur betydelsefull tobakshandeln har varit för många förmögna familjer i Sverige. I Malmö kunde till exempel Frans Henrik Kockum på grund av sin satsning på tobakshandel starta Kockums Mekaniska Werkstad 1840. De lagliga drogernas enorma förmåga att skapa ekonomisk tillökning för de statliga finanserna genom beskattning är något som David Cartwright beskriver i boken Forces of Habit - Drugs and the making of the modern world som kan rekommenderas. I Sverige har monopolet en bakgrund i viljan att skapa en slagkraftig allmän pensionskassa, idag har syftet med de höga skatterna svängt till att mer handla om att täcka upp för de vårdkostnader som tobaksbruket orsakar. De enorma kapitaltillgångar som Ljunglöfs fick tillgång till genom försäljningen till staten investerades i andra företag, som till exempel det försäkringsbolag som idag är Skandia. 

Historien om Ljunglöfs är också en historia om hur snustillverkningen gick från att till stor del malas hemma för husbehovet i var mans tobakskvarn. För att sedan gå mot en professionalisering av tillverkningen, med en hel uppsjö olika varumärkesskyddade märken från olika tillverkare. Med förbättrade transportmöjligheter genom järnvägens utbyggnad kunde alltså det färska snus som Ljunglöf var så mån om att tillhandahålla levereras till hela den nationella marknaden.

Tobaksfabrikör Knut Ljunglöf avled i Stockholm 1920 som en av landets rikaste män och lämnade efter sig enorma 16 miljoner kronor i dåtidens penningvärde. Jag kom över den här boken billigt på antikvariat, men den som är intresserad av den svenska tobakshistorien kan fundera på att införskaffa den, kan med nöje avnjutas på några timmar med en prilla under läppen.

Malatesta om legalisering

It is the old mistake of legislators, in spite of experience
invariably showing that laws, however barbarous they may
be, have never served to suppress vice or to discourage
delinquency. The more severe the penalties imposed on the
consumers and traffickers of cocaine, the greater will be
the attractions of forbidden fruits and the fascination of the
risks incurred by the consumer, and the greater will be
the profits made by the speculators, avid for money.

It is useless, therefore, to hope for anything from the law. We
must suggest another solution. Make the use and sale of
cocaine free from restrictions, and open kiosks where it
would be sold at cost price or even under cost. And then
launch a great propaganda campaign to explain to the public,
and let them see for themselves, the evils of cocaine; no one
would engage in counter-propaganda because no one could
exploit the misfortune of addicts.

Certainly the harmful use of cocaine would not disappear
completely, because the social causes which create and drive
those poor devils to the use of drugs would still exist. But in
any case the evil would decrease, because nobody could
make profits out of its sale, and nobody could speculate on
the hunt for speculators. And for this reason our suggestion
either will not be taken into account, or it will be considered
impractical and mad. Yet intelligent and disinterested people
might say to themselves: Since the penal laws have proved to
be impotent, would it not be a good thing, as an experiment,
to try out the anarchist method?

Errico Malatesta in Umanità Nova, 2 September 1920,
reprinted in V. Richards (ed.), Errico Malatesta: His Life and Ideas
(London: Freedom Press, 1965)

I mitt inlägg om Tom Feilings bok nämnde jag att legaliseringsförespråkare inte bara finns på den liberala sidan av det politiska spektrat. I Colin Wards utmärkta Very Short Introduction to Anarchism finns ovanstående text av den italienska anarkisten Errico Malatesta (1853-1932). Det är ett otroligt intressant utdrag eftersom det redan 1920 presenterar en tanke som i alla fall får mig att tänka på dagens drogpolitiska debatt om harm reduction eller skademinskning samt kampen mellan anhängare till förbud respektive legalisering. Tanken varkar vara att en legalisering inte löser alla problem med drogkonsumtion, men att många av de skador, både samhälleliga och individuella, som kriminaliseringen orsakar kan undvikas.

Malatestas legaliseringsförslag lever kvar i debatten än idag, men hans tanke om en stor propagandakampanj känns inte riktigt lika fräsch, även om propagandametoder är mycket väl använda av staten idag. Man behöver bara gå in på valfritt Systembolag för att få ”goda råd” angående alkoholkonsumtion och de skador den kan åstadkomma. Och man kan anta att det inom en inte helt avlägsen framtid kommer sitta bilder på rökningsrelaterade sjukdomssymptom på cigarettpaketen även i Sverige.

Det är också värt att betona Malatestas utsaga om att skadlig kokainanvändning inte skulle försvinna helt och hållet efter en legalisering. Detta eftersom de sociala orsakerna (man kan förmoda det kapitalistiska systemet) till att människor använder droger inte försvinner genom en legalisering.

Tom Feiling - Kokain

Tom Feilings reportagebok The Candy Machine: How Cocaine Took over the World (finns nu på svenska i billig pocket) försöker måla upp bilden av hur kokainet har erövrat världen.

Det är en intressant och ganska politisk bok i det att den som vill ha bevis på att de nuvarande insatserna för att tackla problemet med droger genom att förbjuda dem med nöje kan läsa boken. Feiling spårar kokainets historia från de kokablad som tuggas i Sydamerikas bergsregioner via den kemiska isoleringen då drogen kunde intas i nya kontexter. Det blir tydligt genom den historiska tillbakablicken att kokainet har demoniserats på senare tid efter att länge ha setts som en välgörande substans (minns Sigmund Freuds Über coca t.ex). Feiling hävdar att det inte ens fanns någon drog(sub)kultur och att det inte var någon klassfråga att ta droger vid slutet av 1800-talet. Kokain intogs i diverse drycker i vardagslivet. Droger var över lag inget som angick domstolsväsendet, politiker eller medier. Detta utlåtande framstår dock som tveksamt men vad Feiling menar är att vid den här tiden var det alkoholen som var den stora misskrediterade substansen. För mig som använt mig av begreppet moralentreprenör lite mer ingående är det trevligt att se att begreppet används även här i en koppling till förbudsivrare emot alkoholen.

Det är också tydligt att kokain har fått vara syndabock för och representera rädslor för svart våld riktat mot vita i till exempel den amerikanska södern under tidigt 1900-tal, något som även speglades under den så kallade crack-epidemin under 80-talet i USA. På 70-talet var kokain snarast en drog som förknippades med den europeiska överklassens iögonfallande konsumtion, medan drogens omvandling till crack förvandlade den till något som det yttersta trasproletariatet använde. Crack uppfattades som en svart företeelse och olika medier knåpade ihop inslag och reportage som var gravt överdrivna eller till och med påhittade om så kallade crack babies, nyfödda som redan var beroende eller "defekta" på grund av mödrarnas crackberoende.

Kapitlet om hur Jamaica gick från att vara en central kugge i kokainsmugglingens hjul till att till viss del utkonkurreras av Mexiko är intressant och driver tydligt Feilings tes att den nuvarande narkotikalagstiftningen, både överstatligt och nationellt, orsakar enorma problem med våld och korruption. Jamaica gick från att vara en ”ganjakultur” till att bli en kokainekonomi genom det politiska spelet och dess strategiska läge för transporter till USA. Dagens rapporter (BBC, DN) från ett Kingston under belägring efter att supportrar till drogbossen "Mr Coke" kämpar mot hans utlämning till USA är ännu ett tecken på den våldsspiral som droghandeln innebär. Feiling beskriver väldigt bra i boken hur Jamaicas inrikespolitiska situation har blivit så labil och man förstår väl att drogbossens allierade ser honom som en "community leader" eftersom hans organisation hjälper de fattiga och delar ut mat till befolkningen.

Ännu värre är bilden av Colombia som en nation som totalt är i klorna på kokainhandel och produktion, en sammansättning som gynnar de paramilitära organisationerna och den inhemska maffian.

Trots USA:s inblandning i landets politik och kamp emot narkotikan (flera smugglare har utlämnats till USA för att dömas där) genom Plan Colombia så dyker nya karteller, maffiabossar och organisationer upp så fort någon har gripits av lagens långa arm. Organisationerna anpassas efter att de nya ingående har studerat vad det var som fick de gamla att falla. Istället för att skapa stora karteller eller organisationer sker en stor del av kokainpastaproduktionen och smugglingen nu med hjälp av mindre underentreprenörer. Dock verkar inte kokainhandeln vara en så betydande stöttepelare för ekonomin som många tror. Siffror från 1998 beräknar att drogförsäljning uppgick till endast 2.3 procent av landets BNP. Kokainet är trots allt en relativt billig jordbruksprodukt, endast en procent av detaljhandelspriset på kokain i USA kommer kokabonden i Colombia till hands, i jämförelse med 20 procent till smugglarna.

Som Feiling skriver är de stora vinnarna de som säljer kokainet i slutdestinationsländerna i Europa samt USA. Vad jag kan se kommer dock inte Feiling med några konstruktiva tankar kring hur Colombias situation kan förändras, dock står det klart att interventioner från USA i vad som på många sätt är landets inrikespolitik har varit mycket begränsade. Relationerna mellan USA och de sydamerikanska nationerna som de beskrivs i boken verkar vara väl nedsänkta i korruption och baserade på dolda agendor och politiska mål.

För min del blir boken lite mer åt det spekulativa hållet när kokainet mer allmänt behandlas som drog. Att kokainet sprids ”neråt” i de sociala skikten (jämför Wierup & de la Reguera - Drogen som fick medelklassen att börja 
knarka och länder att falla samman) beskrivs intressant nog som en demokratisering av en borgerlig livsstil. En annan intressant tanke är att varje epok har ”sin” drog och att de, likt konsumtionsvaror som alla andra, faller ut och in ur modet. På så sätt skulle olika typer av droger spegla den förhärskande stämningen under en viss tid och i en viss miljö. ”Det nya seklet” är inställt på stimulantia av olika slag som koffein, kokain och amfetamin, till skillnad från andra epokers användande av hallucinogener eller opiater. Det är dock tveksamt om man kan göra denna typ av svepande generaliseringar och det finns en risk för ett alltför eurocentriskt tänkande i analysen.

Ett givande sätt att se på kokain som presenteras i boken är att drogen faktiskt samverkar med en allmän sprit- och ölkultur. De som är höga på kokain på nattklubbar kan ofta ha druckit sprit innan och fortsätter att göra det under rusets gång för att skapa en för dansgolvet användbar cocktail. Detta som en slags motpol till andra drogscener, där till exempel ravekulturens ecstasyberusade människor klarar sig fint utan alkohol, vatten duger fint för att släcka törsten av frenetiskt dansande (vilket inte utesluter att man även på dagens närmas instituionaliserade rave-klubbar även kan få sig sina long drinks).

Jag ryggar först tillbaka lite för betoningen på kokainet som enbart konsumtionsvara, men inser att det kan vara ett väldigt effektivt verktyg för att analysera drogen. Sociologen och filosofen Slavoj Žižek benämner någonstans drogkonsumtion som den ultimata konsumtionen för konsumtionens skull. På sätt och vis är brands och varumärken något som inte är så viktigt i sig, utan att man har just den drog man vill få i sig tillgänglig. Användare av ecstasy kan vara väldigt måna om att ta tabletter av en viss typ, men det viktiga är snarare att halten av MDMA är så hög som möjligt.

Det är dock i kapitlet benämnt "Legalisering" som boken biter till och blir riktigt politisk. Feiling radar upp argument efter argument för att en legalisering av kokain är det bästa sättet att hantera problemen med våld, korruption, paramilitära organisationer som lever på handeln och ren krigsföring. Det är tydligt att allt fler politiker och polistjänstemän vågar ifrågasätta om det USA-ledda kriget mot droger och påföljande nolltolerans är effektivt. Så sent som i förra veckan kommenterade USA:s drogtsar saken på följande sätt:

"In the grand scheme, it has not been successful," Kerlikowske told The Associated Press. "Forty years later, the concern about drugs and drug problems is, if anything, magnified, intensified." AP Impact, 13 maj.

Bland annat intervjuas Jack Cole för organisationen Law Enforcement Against Prohibition och förespråkar en legalisering av droger på samma sätt som skedde med alkoholen i USA 1933. Argumentet här är att legaliseringen satte maffian ur spel. Genom legaliseringen kommer då en ökad kontroll på försäljningen (som åldersgränser) och en kvalitetssäkring som i teorin innebär färre överdoser eftersom användarna har bättre koll på hur starka preparat de stoppar i sig. Dock finns motargumentet att det fortfarande tillverkas hembränd sprit och att cigaretter smugglas för att komma runt beskattning. Det är högst oklart om en legalisering skulle få till ett stopp för illegal smuggling. Kriminella ligor utnyttjar de divergerande skattesystemens olika skattesatser på till exempel cigaretter inom EU. Enligt Feiling skulle kokain om det såldes för mindre än 40 pund per gram slå ut konkurrensen från de förmodade ligorna. Men man kanske kan tolka legalisering som en skademinskningsstrategi, illegal handel och användning stoppas inte så lätt, men de skador som uppkommer av kriminaliseringen kan minskas. Det är intressant att Storbritanniens nya premiärminister David Cameron tidigare har öppnat för andra sätt att hantera drogproblemet än att använda hårda tag mot användare och försäljare.

Det är värt att notera att den här typen av kritik mot kriget mot droger och propagerande för en legalisering av nu illegala droger inte enbart kommer från nyliberalt håll. En person som tydligt har fört fram dessa åsikter är punklegenden, anarkisten och medlem av the Green Party i USA, Jello Biafra. Den som vill kan spendera många roliga timmar med att lyssna på hans spoken word-album som ofta tar upp drogpolitik (Jello Biafra spoken word torrent).

Men som Feiling skriver, det som ytterst löst skulle kunna kallas för antiförbudsrörelsen är en brokig skara som inte strikt följer någon politisk höger-vänsterskala. Däremot kan man se vissa drag av en slags traditionell amerikansk mentalitet som framhåller individens rätt till liv, frihet och sökandet efter lycka framhålls som de viktigaste värdena. I boken får FN:s löfte om en drogfri värd en rejäl dänga när FN-konventionen om droger jämförs med en religiös text som har sina strikta anhängare: ”Den vokabulär de använder när de talar om drogrelaterade förhållanden är fantasilös, stridslysten och beklämmande enformig”.

Som så ofta sker i diskursen om legalisering kontra förbud relateras de illegala drogerna till alkohol och tobak och de enorma skadeverkningar och ekonomiska kostnader de orsakar. Tydligen står alkohol och tobak för 90 procent av alla drogrelaterade dödsfall i Storbritannien. Det här förs fram som en kritik av de olika klassificeringsystemen som bedömer till exempel heroin och kokain som mer riskfyllda än tobak och alkohol. Vad som inte står helt klart för mig är dock om alkohol och tobak orsakar dessa skador på grund av deras inherenta farlighet eller om de höga kostnaderna för alkohol- och tobaksrelaterade skador uppkommer just på grund av att de är lagliga och därmed används av en så stor andel av befolkningen.

Så för att sammanfatta vill jag säga att Kokain är en engagerande bok som är mycket välskriven och tydligt formulerar en politisk vision om hur en framtida drogpolitik skulle kunna se ut. Den sätter även ett välbehövligt fokus på de enorma skador, problem och moraliska dilemman som den nuvarande överstatliga och till stor del USA-ledda politiken orsakar. I slutändan är boken ett tydligt inlägg i debatten och förespråkar som jag läser den en legalisering av kokain, men en legalisering som har några betydande villkor. Dessa är att drogen beskattas högt och att staten erbjuder ärlig upplysning om dess effekter och tillhandahåller effektiva metoder för att behandla de som inte klarar av att sansat använda drogen.

Amsterdam, några intryck

På tillbakavägen från Frankrike stannade jag till två nätter i Amsterdam. Det förvånade mig lite hur pass snabbt jag kom i kontakt med hash. Det första jag gjorde i staden var att försöka hitta mitt hostel för att dumpa mina väskor. Tog spårvagnen där en snubbe i dreadlocks sätter sig bredvid mig och helt naturligt börjar att rulla en joint! 

Så med en sådan start tittade jag så klart snart in på the Hash, marijuana and hemp museum som man hittar i De Wallen. Det är ett litet men givande museum med massor av föremål och fakta om cannabis och hampa. Jag har för mig att jag betalade nio euro för att komma in, men då kan man även kolla in ett annat museum med cannabisrelaterad konst som ligger ett stenkast därifrån.

Som för att leva upp till sitt rykte som drogturismstaden nummer ett i Europa hittade jag även en affär, "the coca leaf experience" som säljer produkter relaterade till kokablad, bland annat Agwa de Bolivia. Denna kokabladslikör görs i Amsterdam och är så klart liksom Coca-cola befriad från kokabladens psykoaktiva ämnen, även om tillverkaren hävdar att man kan frigöra alkaloider genom att dricka den tillsammans med lime.

Det finns även en institution i Red light district, Cannabis college, som för en mindre donation låter en titta på deras odling i källaren och som även ger gratis tips om allt från odling till hur man använder en vaporizer, eller låter en bläddra igenom en stor samling tidskrifter om cannabis. 

Bild från Cannabis colleges källarodling.

För min del var det intressant att sitta en del på några olika coffee shops och iakta vad som skedde där. Det blir otroligt tydligt att det är många turister som passar på att röka cannabis när de liksom "ändå" är i Amsterdam. Människor kommer in, frågar lite om hur det funkar och vad som skiljer de olika sorterna i menyn, personalen får informera om att man inte får blanda med tobak inomhus och så vidare. En händelse som fastnat i mitt minne är när tre unga asiater som verkade vara på en slags "prova så många strains som möjligt-turné", på ytterst knapphändig engelska misslyckades med att få röka eftersom de ville dricka alkohol samtidigt. Så klart gick de stapplande åt precis motsatt håll som caféägaren visade dem till en beer garden. Detta med alkohol är också något man märker av, det får inte säljas alkoholhaltiga drycker i samma lokaler som caféet och om man blir haffad av polisen på stan med en joint i ena handen och en flaska Heineken i andra kommer de tydligen bötfälla dig för ölen och inte jointen.

Ovan en informationsposter från polisen för att förhindra att folk kör fulla med sina båtar.

Det är också intressant att notera caféernas lite olika stilar, det finns de mest liknar nattklubbar, med dunkande elektromusik, de välkända dit diverse kändisar och rappare tar sig när de är i staden och riktigt punkiga, totalt nedklottrade med tags och stickers. Och så de riktigt klyschiga med reggae i högtalarsystemet och en engelsman med dreads bakom bardisken förstås.

Annars ser man även en del smart shops lite här och var trots att det numera är förbjudet att sälja så kallade magic mushrooms. Dock säljs istället magic truffles, som enligt en affärsinnehavare jag frågade är exakt samma sak som mushrooms, de kringgår lagen genom att bara byta namn på varan. Tydligen är produktionen av dessa svampar / tryfflar också inhemsk.

Allt som allt var Amsterdam en mycket intressant stad för mig som drogsociologiskt intresserad. Dock känner jag att det blev lite för mycket turistande och för lite genuint undersökande av Hollands drogkultur. Hade jag haft mer tid på mig hade jag till exempel velat besöka några olika instanser för drogberoende som sprutbytesprogram, vilka ju Nederländerna var extremt tidigt med.

Opiumberoende i Afghanistan

BBC publicerar ett reportage från en by i norra delen av Afghanistan, Opium addiction fuels Afghan chaos. De mattvävande kvinnorna röker opium för att stilla smärtan och ger det till sina barn för att lugna dem. Att ge opiater till barn har dock en lång historia även i Europa, olika brygder med opium användes länge som allt-i-allomedicin. Det ska bli intressant att ta del av resultatet av den survey som gjorts om beroende i Afghanistan även om det är sorgligt att beroendet verkar öka kraftigt. Vem som håller på att färdigställa rapporten verkar dock oklart, man kan ju gissa på UNODC men man får väl hålla ögonen öppna framöver.

Det är också värt att notera vissa likheter med Pelle Olssons bok om opiater  i reportaget, att missbrukarvården i Afghanistan är skandalöst underbemannad och underfinansierad.

Läs även om den sjukdom som verkar ha drabbat en stor del av årets opiumskörd.

Nystart och tankar om Frankrike

Nu är det dags att sparka igång den här bloggen igen efter min resa till Frankrike. Mitt ganska krävande sommarjobb gör dock att uppdateringsfrekvensen kommer att vara lite lägre än vanligt framöver. Istället kommer jag att fokusera på mindre nyhetsartiklar och artiklar i akademiska tidskrifter istället för att läsa långa monografier som kommer ta mig månader att läsa ut.

I Strasbourg, Lyon, Rennes, Lille hittade jag en del pusselbitar som hjälpt mig förstå den franska ruskulturen. Jag kan inte påstå att jag har fått några revolutionerande insikter, men en del saker var intressanta.

Apéro-fenomenet är intressant och lite ovant men är något jag tagit till mig en smula här hemma. Apéron gör att drickandet blir mer vardagsintegrerat, något jag förstår att den svenska alkoholkulturen har svårt med. När man dricker alkohol gör man det för att bli berusad, i mindre utsträckning för att det är gott eller höjer aptiten, ouvrir l’appétit. DN rapporterar dock att fenomenet med apéro-géant nu har spridit viss moralpanik i Frankrike efter att en man omkommit i samband med en sådan här jättesammankomst i alkoholens tecken. Mina vänner i Frankrike berättade om fenomenet för mig och pekade glatt ut ett av de torg i Rennes där en sådan hållits, de tyckte till och med att jag skulle göra ett försök att importera denna typ av festande till Sverige.

Men att drickandet blir mer vardagligt innebär även att man som bilförare tar en viss risk om man följer modellen med apéro och vin eller cider till maten. Jag tyckte det var intressant att hitta engångsalkotest att köpa i affärerna. Det används genom att blåsa upp en påse som sedan kopplas till ett litet rör med något slags kemikalier som reagerar genom att byta färg vid kontakt med alkohol. Dock har detta blivit lite av ett partytrick för vissa som roar sig med att tävla i vem som kan få platsröret att bli mest grönt.

En skillnad mot till exempel svensk eller brittisk ölkultur är att ett standardglas är en så kallad half-pint, det är också vanligt att köpa öl i flaskor på 25 cl i affärerna. Inte undra på att de fransmän jag lärde känna i Belfast som mötte den irländska dryckeskulturen kunde bli förvånade över de stora pint-glasen.

När jag rest runt i Europa framstår dock den svenska systembolagsmodellen som allt mer föråldrad. Det finns mycket att kritisera i en liberal tanke om att människor själva kommer att lyckas reglera sina intag av rusmedel om en fri marknad får råda, men en tanke som slår en är att trots att man kan gå in i vilken mataffär som helst och köpa starksprit så faller dessa samhällen på intet sätt samman på grund av detta. Jag är inte övertygad i frågan om alkoholmonopolets vara eller icke vara, men det är en fråga som är värd att diskuteras.

 På bilden ovan, en helt vanlig stormarknads utbud av pastis.

Härnäst kommer ett kortare inlägg om mitt korta besök i Amsterdam.

Bloggpaus

På torsdag åker jag till Frankrike där jag ska tågluffa runt i nästan en månad. Det känns inte som att det kommer bli så mycket bloggande därifrån, dock ska jag hålla mina sinnen öppna för hur det ser ut på den franska droghorisonten. Vad skiljer sig från Sverige? Vad dricker olika grupper för något (är det som Bourdieu hävdar - att arbetarklassen dricker Pernod och medelklassen whiskey?). Är det sant att kokainet har blivit så vanligt och billigt att marijuana till och med är dyrare? Ja, du fattar, jag hoppas att få återkomma i början av maj med massor av intressanta uppslag och observationer från Frankrike!

Tills dess, ha det fint!